1Efter denna händelse lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad Nasaret tillsammans med sina efterföljare.2När det blev vilodag[1] gick han till synagogan för att undervisa, och många blev förvånade över hans vishet och de under han gjorde när han la händerna på folk.”Varifrån har han fått detta?” sa de.3”Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.4Då sa Jesus till dem: ”En profet som framför Guds budskap blir erkänd överallt utom i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.”5Och eftersom folket i Nasaret inte trodde på honom, kunde han inte göra några under där. Han botade bara några få sjuka genom att lägga händerna på dem,6och han förvånade sig över att folket inte ville tro på honom. Sedan vandrade Jesus runt i byarna i trakten och undervisade.
Jesus sänder ut sina tolv närmaste efterföljare
7Han kallade till sig sina tolv närmaste efterföljare och sände ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar.8-9Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, och inte några extra skor eller kläder.10”När ni blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa plats”, sa han.11”Men om människorna på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka platsens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort.”12Så gick Jesus efterföljare iväg, och överallt dit de kom uppmanade de folk att lämna synden och vända om till Gud.13Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja[2] och botade dem.
Johannes döparens död
14Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under.”15Men en del sa: ”Jesus är Elia[3].” Andra sa: ”Han är verkligen en profet som framför Guds budskap, precis som profeterna förr i tiden.16”Nej”, sa Herodes, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda.”17Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, men Herodes hade ändå gift sig med henne.18Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors fru.”19Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det.20Han hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en god man som levde efter Guds vilja. Varje gång han hört Johannes kände han sig osäker och visste inte vad han skulle tro, men ändå lyssnade han gärna på honom.21Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen.22Och medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Kung Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.”23Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”24Hon gick då ut och frågade sin mamma vad hon skulle be om. Och mamman svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”25Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”26Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, lät han henne få som hon ville.27Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes döparens huvud. Och mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes28och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma.29Men när Johannes efterföljare hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
30De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort och allt de hade undervisat människorna om.31Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.”32Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats.33Men många människor såg att de åkte iväg och skyndade till fots runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan.34Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Han tog sig därför tid och undervisade dem länge om det som de behövde veta.35-36Fram emot kvällen kom hans efterföljare till honom och sa: ”Det är redan sent, och det finns inget att äta här i ödemarken. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat.”37Men Jesus sa: ”Ni själva kan ge dem mat!””Hur då?” frågade hans efterföljare. ”Det skulle ju kosta en förmögenhet[4] att köpa mat till allihop.”38”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar.39-40Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper på 50 eller 100 personer, där det fanns grönt gräs.41Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav varje efterföljare lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket.42Alla åt och blev mätta,43och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk.44Det var 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn.
Jesus går på vattnet
45Genast efter detta bad Jesus sina efterföljare att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt.46Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.47När det blev kväll var Jesus efterföljare fortfarande långt ute på sjön i sin båt. Jesus, som var ensam kvar på land,48såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind. Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina efterföljare, gående mot dem på vattnet.49Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke.50Alla såg de honom och blev dödsförskräckta. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.”51Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund la sig vinden. Hans efterföljare var alldeles häpna.52De hade ännu inte fattat vem Jesus var och hade svårt för att tro, trots det stora undret kvällen innan då så många hade fått bröd att äta.
Jesus botar alla som rör vid honom
53När Jesus och hans efterföljare hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land.54Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus.55De sprang runt i hela området för att sprida nyheten om att han var där, och de började bära sjuka människor på deras sovmattor till de platser där de hörde att han befann sig.56Ja, överallt dit han kom, i städer och byar och gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de sjuka åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska!
1Von dort ging Jesus in seine Heimatstadt. Seine Jünger begleiteten ihn. (Matt 13:53; Luk 4:16)2Am Sabbat sprach er in der Synagoge, und viele, die ihn hörten, waren sehr verwundert. »Wo hat er das her?«, fragten sie einander. »Was ist das für eine Weisheit, die ihm gegeben ist? Und erst die Wunder, die durch ihn geschehen! (Joh 7:15)3Ist er nicht der Zimmermann, der Sohn von Maria, der Bruder von Jakobus, Joses, Judas und Simon? Und leben nicht auch seine Schwestern hier bei uns?« Darum wollten sie nichts von ihm wissen. (Joh 6:42)4Aber Jesus sagte zu ihnen: »Ein Prophet gilt nirgends so wenig wie in seiner Heimat, bei seinen Verwandten und in seiner Familie.« (Joh 4:44)5Deshalb konnte er dort auch keine Wunder tun; nur einigen Kranken legte er die Hände auf und heilte sie.
Die Aussendung der Zwölf
6Er wunderte sich, dass die Leute von Nazaret ihm das Vertrauen verweigerten. Jesus ging in die umliegenden Dörfer und sprach dort zu den Menschen. (Matt 10:1; Matt 10:5; Luk 9:1)7Dann rief er die Zwölf zu sich; er gab ihnen die Vollmacht, die bösen Geister auszutreiben, und sandte sie zu zweien aus.8Er befahl ihnen, nichts mit auf den Weg zu nehmen außer einem Wanderstock; kein Brot, keine Vorratstasche und auch kein Geld.9»Sandalen dürft ihr anziehen«, sagte er, »aber nicht zwei Hemden übereinander!«[1]10Weiter sagte er: »Wenn jemand euch aufnimmt, dann bleibt in seinem Haus, bis ihr von dem Ort weiterzieht.11Wenn ihr in einen Ort kommt, wo die Leute euch nicht aufnehmen und euch auch nicht anhören wollen, dann zieht sogleich weiter und schüttelt den Staub von den Füßen, damit sie gewarnt sind.«[2]12Die Zwölf machten sich auf den Weg und forderten die Menschen auf, ihr Leben zu ändern.13Sie trieben viele böse Geister aus und salbten viele Kranke mit Öl und heilten sie. (Jak 5:14)
Was das Volk und Herodes von Jesus denken
14Inzwischen hatte auch König Herodes von Jesus gehört; denn überall redete man von ihm. Die einen sagten: »Der Täufer Johannes ist vom Tod auferweckt worden, darum wirken solche Kräfte in ihm.« (Matt 14:1; Mark 8:28; Luk 9:7)15Andere meinten: »Er ist der wiedergekommene Elija«; wieder andere: »Er ist ein Prophet wie die Propheten der alten Zeit.« (Luk 7:16)16Herodes aber war überzeugt, dass er der Täufer Johannes sei. »Es ist der, dem ich den Kopf abschlagen ließ«, sagte er, »und jetzt ist er vom Tod auferweckt worden.«
Vom Tod des Täufers Johannes
17Herodes hatte nämlich Johannes festnehmen und gefesselt ins Gefängnis werfen lassen. Der Grund dafür war: Herodes hatte seinem Bruder Philippus die Frau, Herodias, weggenommen und sie geheiratet. (Matt 14:3; Luk 3:19)18Johannes hatte ihm daraufhin vorgehalten: »Das Gesetz Gottes erlaubt dir nicht, die Frau deines Bruders zu heiraten.« (2 Mos 20:14; 3 Mos 18:16; 3 Mos 20:21)19Herodias war wütend auf Johannes und wollte ihn töten, konnte sich aber nicht durchsetzen.20Denn Herodes wusste, dass Johannes ein frommer und heiliger Mann war; darum wagte er nicht, ihn anzutasten. Er hielt ihn zwar in Haft, ließ sich aber gerne etwas von ihm sagen, auch wenn er beim Zuhören jedes Mal in große Verlegenheit geriet.21Aber dann kam für Herodias die günstige Gelegenheit. Herodes hatte Geburtstag und veranstaltete ein Festessen für seine hohen Regierungsbeamten, die Offiziere und die angesehensten Bürger von Galiläa.22Dabei trat die Tochter von Herodias[3] als Tänzerin auf. Das gefiel Herodes und den Gästen so gut, dass der König zu dem Mädchen sagte: »Wünsche dir, was du willst; du wirst es bekommen.«23Er schwor sogar: »Ich gebe dir alles, was du willst, und wenn es mein halbes Königreich wäre!« (Est 5:3)24Das Mädchen ging hinaus zu seiner Mutter und fragte: »Was soll ich mir wünschen?« Die Mutter sagte: »Den Kopf des Täufers Johannes.«25Schnell ging das Mädchen wieder hinein zum König und verlangte: »Ich will, dass du mir sofort auf einem Teller den Kopf des Täufers Johannes überreichst!«26Der König wurde sehr traurig; aber weil er vor allen Gästen einen Schwur geleistet hatte, wollte er die Bitte nicht abschlagen.27Er schickte den Henker und befahl ihm, den Kopf von Johannes zu bringen. Der Henker ging ins Gefängnis und enthauptete Johannes.28Er brachte den Kopf auf einem Teller herein, überreichte ihn dem Mädchen, und das Mädchen gab ihn seiner Mutter.29Als die Jünger des Täufers erfuhren, was geschehen war, holten sie den Toten und legten ihn in ein Grab.
Jesus macht fünftausend Menschen satt
30Die Apostel kehrten zu Jesus zurück und berichteten ihm, was sie alles in seinem Auftrag getan und den Menschen verkündet hatten. (Matt 14:13; Luk 9:10; Luk 10:17; Joh 6:1)31Jesus sagte zu ihnen: »Kommt jetzt mit, ihr allein! Wir suchen einen ruhigen Platz, damit ihr euch ausruhen könnt.« Denn es war ein ständiges Kommen und Gehen, sodass sie nicht einmal Zeit zum Essen hatten.32So stiegen sie in ein Boot und fuhren an eine einsame Stelle. (Mark 8:1)33Aber die Leute sahen sie abfahren und erzählten es weiter. So kam es, dass Menschen aus allen Orten zusammenliefen und noch früher dort waren als Jesus und die Zwölf.34Als Jesus aus dem Boot stieg, sah er die vielen Menschen. Da ergriff ihn das Mitleid, denn sie waren wie Schafe, die keinen Hirten haben. Darum sprach er lange zu ihnen. (Mark 8:2)35Als es Abend wurde, kamen die Jünger zu Jesus und sagten: »Es ist schon spät und die Gegend hier ist einsam. Schick doch die Leute weg!36Sie sollen in die Höfe und Dörfer ringsum gehen und sich etwas zu essen kaufen!«37Jesus erwiderte: »Gebt doch ihr ihnen zu essen!« Die Jünger sagten: »Da müssten wir ja losgehen und für zweihundert Silberstücke Brot kaufen!«38Jesus fragte sie: »Wie viele Brote habt ihr denn bei euch? Geht, seht nach!« Sie sahen nach und sagten: »Fünf, und zwei Fische.«39Da ließ er die Jünger dafür sorgen, dass sich alle in Tischgemeinschaften im grünen Gras niedersetzten.40So lagerten sich die Leute in Gruppen zu hundert und zu fünfzig.41Dann nahm Jesus die fünf Brote und die zwei Fische, sah zum Himmel auf und sprach das Segensgebet darüber. Er brach die Brote in Stücke und gab die Stücke den Jüngern, damit sie sie an die Leute verteilten. Auch die zwei Fische ließ er an alle austeilen.42Und sie aßen alle und wurden satt.43Sie füllten sogar noch zwölf Körbe mit dem, was von den Broten übrig blieb. Auch von den Fischen wurden noch Reste eingesammelt.44Fünftausend Männer hatten an der Mahlzeit teilgenommen.
Jesus geht über das Wasser
45Gleich darauf drängte Jesus seine Jünger, ins Boot zu steigen und nach Betsaida ans andere Seeufer vorauszufahren. Er selbst wollte erst noch die Menschenmenge verabschieden. (Matt 14:22; Joh 6:16)46Als er damit fertig war, ging er auf einen Berg,[4] um zu beten. (Luk 5:16)47Bei Einbruch der Dunkelheit war Jesus allein an Land und das Boot mitten auf dem See.48Jesus sah, dass seine Jünger beim Rudern nur mühsam vorwärtskamen, weil sie gegen den Wind ankämpfen mussten. Deshalb kam er im letzten Viertel der Nacht zu ihnen. Er ging über das Wasser und wollte an ihnen vorübergehen. (2 Mos 14:24; 2 Mos 33:19; 2 Mos 34:6; 1 Kung 19:11; Job 9:8; Ps 46:6; Jes 17:14; Luk 24:28)49Als die Jünger ihn auf dem Wasser gehen sahen, meinten sie, es sei ein Gespenst, und schrien auf. (Luk 24:37)50Denn sie alle sahen ihn und waren ganz verstört. Sofort sprach er sie an: »Fasst Mut! Ich bin’s,[5] fürchtet euch nicht!«51Dann stieg er zu ihnen ins Boot und der Wind legte sich. Da gerieten sie vor Entsetzen ganz außer sich. (Mark 4:39)52Denn sie waren durch das Wunder mit den Broten nicht zur Einsicht gekommen; sie waren im Innersten verstockt. (Mark 8:16)
Jesus heilt Kranke in Gennesaret
53Sie überquerten den See und landeten bei Gennesaret. (Matt 14:34)54Als sie aus dem Boot stiegen, erkannten die Leute Jesus sofort.55Sie liefen in der ganzen Gegend umher und brachten die Kranken auf ihren Matten jeweils an den Ort, von dem sie hörten, dass Jesus dort sei.56Wohin er auch kam, in Städte, Dörfer oder Höfe, überall legte man die Kranken hinaus auf die Plätze und bat ihn, dass sie nur die Quaste seines Gewandes berühren dürften. Und alle, die es taten, wurden gesund. (Matt 9:20)