1Während der Regierungszeit Davids gab es einmal eine schwere Hungersnot, die drei Jahre lang dauerte. Da suchte David die Gegenwart Jahwes, und Jahwe sagte ihm den Grund: „Es ist wegen der Blutschuld, die auf Saul und seinem Haus lastet, weil er so viele Gibeoniten umgebracht hat.“2Die Gibeoniten gehörten nicht zu Israel, sondern zum Rest der Amoriter im Land. Die Israeliten hatten ihnen geschworen, sie zu verschonen. Aber Saul in seinem Eifer für Israel und Juda hatte versucht, sie alle umzubringen. David ließ die Gibeoniten herbeirufen (Jos 9,15)3und fragte sie: „Was soll ich für euch tun? Womit kann ich Sühne leisten, damit ihr das Erbe Jahwes segnet?“4Die Gibeoniten erwiderten: „Es geht uns nicht um das Silber und Gold der Nachkommen Sauls, und es ist uns auch nicht erlaubt, jemand in Israel zu töten.“ – „Was soll ich dann für euch tun?“, fragte David.5Sie erwiderten: „Von dem Mann, der geplant hat, uns auszurotten, der uns vernichten wollte, sodass wir in Israel keinen Platz mehr zum Leben gehabt hätten,6aus dessen Nachkommenschaft liefere man uns sieben Männer aus. Wir wollen sie vor Jahwe hinrichten, und zwar in Gibea, der Heimatstadt Sauls, dem Erwählten Jahwes.“ Der König sagte: „Ich will sie euch geben.“7Er verschonte jedoch Mefi-Boschet, den Sohn Jonatans und Enkel Sauls, weil er Jonatan, dem Sohn Sauls, vor Jahwe geschworen hatte, seine Nachkommen nicht auszurotten.8So nahm der König die beiden Söhne, die Rizpa Bat-Aja Saul geboren hatte: Armoni und Mefi-Boschet, und die fünf Söhne der Saulstochter Merab, die sie Adriël Ben-Barsillai aus Mehola geboren hatte.9Er lieferte sie den Gibeoniten aus. Alle sieben wurden am selben Tag auf dem Berg vor Jahwe hingerichtet. So starben sie in den ersten Tagen der Erntezeit, als die Gerste eingebracht wurde.10Da nahm Rizpa Bat-Aja Sackleinwand, breitete sie auf dem Felsen aus und setzte sich darauf. Sie blieb dort vom Beginn der Ernte, bis der erste Regen fiel. Tagsüber verscheuchte sie die Vögel und nachts hielt sie die wilden Tiere von den Leichen fern.11Als David hörte, was Rizpa Bat-Aja, die Nebenfrau Sauls, tat,12ging David nach Jabesch in Gilead und ließ sich die Gebeine von Saul und dessen Sohn Jonatan aushändigen. Die Bürger von Jabesch in Gilead hatten sie einst vom Markt in Bet-Schean gestohlen, wo die Philister sie nach ihrem Sieg auf dem Gilboa aufgehängt hatten. (1Sam 31,11)13Als David die Gebeine Sauls und seines Sohnes Jonatan überführt hatte, ließ er die Gebeine der Hingerichteten einsammeln14und alle zusammen in Zela im Gebiet von Benjamin im Grab von Sauls Vater Kisch beisetzen. Danach ließ Gott sich für das Land erbitten.
Davids Helden und ihre Taten
15Wieder einmal kam es für Israel zu einer Schlacht mit den Philistern. David zog ihnen mit seinem Heer entgegen und kämpfte gegen sie. Als er vom Kampf ermüdet war,16griff ihn Jischbi-Benob an, ein Nachkomme des Rafa[1], und wollte ihn erschlagen. Allein das Gewicht seiner Lanzenspitze aus Bronze betrug mehr als drei Kilogramm[2] und er trug eine neue Rüstung.17Doch Abischai Ben-Zeruja kam David zu Hilfe und erschlug den Philister. Damals beschworen Davids Männer den König: „Du darfst nicht wieder mit uns in den Kampf ziehen, denn wenn wir dich verlieren, erlischt die Leuchte Israels.“18Später kam es bei Gob[3] wieder zum Kampf mit den Philistern. Damals erschlug Sibbechai aus Huscha den Saf,[4] der auch zu den Nachkommen des Rafa gehörte.19Bei einem weiteren Kampf in Gob erschlug der Weber Elhanan Ben-Jaïr aus Bethlehem[5] den Philister Goliat aus Gat, dessen Speer so dick wie ein Weberbaum[6] war.20Wieder kam es zum Kampf bei Gat. Da trat ein streitsüchtiger Mann hervor, der an jeder Hand sechs Finger und an jedem Fuß sechs Zehen hatte, insgesamt also 24. Auch er war ein Nachkomme Rafas.21Er verhöhnte Israel. Da erschlug ihn Jonatan Ben-Schima, der Neffe Davids.22Diese vier waren Nachkommen von Rafa in Gat und wurden von David und seinen Männern erschlagen.
1Under Davids regeringstid inträffade en hungersnöd som varade oavbrutet i tre år. David frågade HERREN om orsaken och han svarade: ”Detta beror på Sauls och hans släkts blodsskuld, eftersom han mördade givoniterna.”2Då kallade kungen till sig givoniterna och talade med dem. De var inte israeliter utan en rest av amoréerna. Israel hade svurit att inte döda dem,[1] men Saul hade i sin iver för Israel och Juda ändå försökt utplåna dem.3David frågade givoniterna: ”Vad kan jag göra för er, så att vi kan försonas? Vad kan vi göra för att förmå er att välsigna HERRENS arvedel?”[2]4”Vi har ingen rätt att begära ersättning i silver eller guld från Sauls släkt”, svarade givoniterna. ”Och inte heller kan vi kräva några israeliters liv.” ”Vad kan jag då göra?” frågade David.5De svarade: ”Den man som förgjorde oss och gjorde sitt yttersta för att utplåna oss från Israel,6ge oss sju av hans söner, manliga ättlingar till honom, så att vi får hänga upp[3] dem inför HERREN i Sauls, Herrens utvaldes, Givon.” Kungen svarade: ”Jag ska ge dem åt er!”7På grund av den ed som David och Jonatan hade svurit varandra inför HERREN, skonades emellertid Mefivoshet som var son till Jonatan och sonson till Saul.8Men kungen utlämnade Armoni och Mefivoshet, de två söner som Ajas dotter Rispa fått med Saul. Han gav dem också Sauls dotter Merabs fem söner som hon fått med mecholatiten Adriel, Barsillajs son.9Han överlämnade dem åt männen i Givon, som hängde upp[4] dem inför HERREN på en kulle. Alla sju dog samtidigt och detta hände under de första skördedagarna, just som man hade börjat med kornskörden.10Rispa, Ajas dotter, lade ut ett säcktyg åt sig på klippan och stannade där ända från skördens början tills regnet kom från himlen över kropparna. Hon hindrade gamarna från att slita sönder kropparna under dagen och de vilda djuren från att äta dem under natten.11När David fick reda på vad Ajas dotter Rispa, Sauls bihustru, hade gjort,12lät han hämta Sauls och Jonatans kvarlevor från Javesh i Gilead, vars invånare rövat bort Sauls och Jonatans kroppar från torget i Bet-Shean där filistéerna hade hängt upp dem efter det att filistéerna slagit Saul på Gilboa.13David tog alltså kvarlevorna av Saul och Jonatan och han tog även hand om kropparna efter de sju avrättade männen.14Sauls och Jonatans ben lades sedan i den grav som tillhörde Sauls far Kish i Sela i Benjamin. Man gjorde allt enligt kungens befallning. Efter detta lyssnade Gud till bön för landet igen.
Strider mot filistéerna
15Det blev åter krig mellan filistéerna och Israel och David och hans män drog ut för att strida mot filistéerna. I striden blev David trött och utmattad.16En man från Rafas[5] ätt som hette Benov närmade sig då David och tänkte döda honom. Bronsspetsen på Benovs lans vägde drygt tre och ett halvt kilo och han var klädd i en ny rustning.[6]17Men Avishaj, Serujas son, kom till Davids hjälp och dödade filistéen. Efter detta tog männen en ed av David: ”Du ska inte gå med oss ut i strid igen! Du får inte släcka Israels ljus!”18Därefter uppstod en strid igen mot filistéerna i Gov. Sibbekaj av Hushas släkt dödade Saf, en ättling till Rafa.19Under ett annat krig med filistéerna i Gov dödade Elchanan[7] från Betlehem, Jairs son, Goljat från Gat som hade ett spjut med ett skaft som var som en vävbom.20I en annan strid vid Gat deltog en jätte från Rafas ätt med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra.21Han hånade Israel och dödades av Jonatan, som var son till Davids bror Shima.22Alla dessa fyra som dödades av David och hans män var ättlingar till Rafa i Gat.