1Nun gab es dort gerade einen niederträchtigen Benjaminiten namens Scheba Ben-Bichri. Er blies das Signalhorn und rief:
„Was geht uns dieser David an? / Seit wann gehört Ben-Isai zu uns? / Auf, nach Hause, Männer Israels!“2Da liefen alle Männer Israels von David zu Scheba Ben-Bichri über. Die Männer Judas aber hielten an ihrem König fest und geleiteten ihn vom Jordan bis nach Jerusalem.3So kam David in sein Haus nach Jerusalem. Dort befahl er, die zehn Nebenfrauen, die er zum Hüten des Palastes zurückgelassen hatte, in ein bewachtes Haus zu bringen. Er ließ sie gut versorgen, schlief aber nicht mehr mit ihnen. Bis zu ihrem Tod blieben sie eingeschlossen als Witwen zu Lebzeiten des Mannes.4Dann sagte der König zu Amasa: „Biete mir die Männer von Juda auf! Drei Tage, dann bist du hier zur Stelle!“5Amasa ging, um die Männer Judas zusammenzurufen. Aber er überzog die Frist, die David ihm gesetzt hatte.6Da sagte David zu Abischai: „Jetzt wird uns Scheba Ben-Bichri noch gefährlicher als Abschalom. Nimm du meine Leute und verfolge ihn, damit er keine Festungsstädte für sich gewinnt und uns empfindlich schadet.“7Da zogen die Männer Joabs, die Leibgarde und die Elitetruppe mit Abischai los. Sie verließen Jerusalem, um Scheba Ben-Bichri zu verfolgen.8Als sie den großen Stein bei Gibeon erreichten, kam Amasa ihnen entgegen. Joab trug wie gewöhnlich seinen Waffenrock. Darüber hatte er einen Stoffgürtel gebunden, in dem sein Kurzschwert mit Scheide befestigt war. Als er nun vortrat, glitt es heraus.9Joab sagte nun zu Amasa: „Geht es dir gut, mein Bruder?“ Dabei fasste er ihn mit der rechten Hand am Bart, um ihn zu küssen.10Amasa hatte aber nicht auf das Schwert geachtet, das Joab in der anderen Hand hielt. Damit stieß dieser ihn so in den Bauch, dass seine Eingeweide auf die Erde quollen. Ein zweites Mal war nicht nötig. So starb er. Dann jagten Joab und sein Bruder Abischai weiter hinter Scheba Ben-Bichri her.11Einer von Joabs Leuten blieb bei Amasa stehen und rief: „Wer es mit Joab hält und für David ist, los, Joab nach!“12Amasa wälzte sich in seinem Blut mitten auf dem Weg. Als der Mann sah, dass die Soldaten stehen blieben, schaffte er Amasa auf die Seite ins Feld und warf ein Kleidungsstück über ihn, damit nicht jeder, der vorbeikam, stehen blieb.13Als er ihn so beiseite geschafft hatte, folgten alle Joab und nahmen die Verfolgung Schebas wieder auf.14Dieser durchzog alle Stämme Israels bis nach Abel und Bet-Maacha.[1] Aber nur die Berim[2] hatten sich ihm angeschlossen.15Als Joab und seine Soldaten Abel-Bet-Maacha erreicht hatten, schlossen sie Scheba darin ein und schütteten eine Angriffsrampe gegen die Stadt auf, die zuletzt bis an die Vormauer stieß. Gleichzeitig untergruben sie die Hauptmauer, um sie zum Einsturz zu bringen.16Da rief eine kluge Frau aus der Stadt den Belagerern zu: „Hallo, hört her! Hört her! Sagt Joab, er soll herkommen, ich muss mit ihm reden!“17Als er näher herankam, fragte die Frau: „Bist du Joab?“ – „Ja, der bin ich“, erwiderte er. Da sagte sie zu ihm: „Bitte hör die Worte deiner Dienerin an!“ – „Ich höre“, erwiderte Joab.18Sie begann: „Früher pflegte man zu sagen: 'Man frage nur in Abel, schon ist man am Ziel!'19Meine Stadt gehört zu den Friedlichen und Treuen in Israel. Warum willst du diese Stadt, eine Mutter in Israel, töten? Warum willst du ein Erbstück Jahwes verschlingen?“20„Auf gar keinen Fall will ich verschlingen und vernichten“, erwiderte Joab.21„So ist die Sache nicht! Es geht nur um einen Mann aus dem Bergland von Efraïm. Er heißt Scheba Ben-Bichri und hat sich gegen den König, gegen David erhoben. Wenn ihr ihn herausgebt, ziehe ich von der Stadt ab.“ – „Gut“, sagte die Frau, „man wird dir seinen Kopf über die Mauer werfen.“22Mit ihrer Weisheit überzeugte sie die Leute in der Stadt. Sie schlugen Scheba Ben-Bichri den Kopf ab und warfen ihn zu Joab über die Mauer. Da blies dieser das Signalhorn, und seine Männer brachen die Belagerung ab. Jeder ging wieder nach Hause, und Joab kehrte zum König nach Jerusalem zurück.
Davids oberste Beamte
23Joab war der Oberbefehlshaber über das Heer Israels, Benaja Ben-Jojada befehligte die königliche Leibgarde,24Adoram hatte die Aufsicht über die Zwangsarbeiter, Joschafat Ben-Ahilud war Kanzler,25Schewa Staatsschreiber, Zadok und Abjatar waren Priester.26Auch Ira aus Jaïr war Priester in Davids Diensten.
1Nu råkade Sheva, son till benjaminiten Bikri, vara där. Han var en ondsint man och plötsligt blåste han en hornsignal och ropade: ”Vi vill inte längre ha något att göra med David, ingen del i Jishajs son! Kom, Israels män, så ger vi oss av hem!”2Då övergav hela Israel David och följde Sheva, Bikris son. Männen i Juda förblev däremot trogna mot sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.3När David kom till palatset i Jerusalem, lät han de tio bihustrur som hade lämnats kvar för att ta hand om palatset föras undan och sättas under bevakning i ett särskilt hus. De fick vad de behövde, men kungen låg inte med dem mer. De fick leva som änkor och hölls inlåsta till sin död.[1]4Kungen befallde nu Amasa att mobilisera Juda armé och infinna sig inom tre dagar.5Amasa började sammankalla trupperna, men det tog längre tid än de tre dagar som han hade fått på sig.6Då sa David till Avishaj: ”Den där Sheva, Bikris son, kommer att skada oss mer än vad Absalom gjorde. Skynda dig! Ta mina män och sätt efter honom, innan han hunnit förskansa sig i befästa städer där vi inte kommer åt honom.”7Då gav sig Avishaj iväg efter Sheva tillsammans med Joav och hans män och keretéerna och peletéerna och alla soldaterna. De drog ut från Jerusalem och förföljde Sheva, Bikris son.8Vid den stora stenen i Givon mötte de Amasa. Joav bar full stridsmundering och hade en dolk i en skida i bältet. När han gick fram föll dolken ur skidan.[2]9”Jag är glad att få träffa dig, min bror”, sa Joav och tog honom i skägget med sin högra hand, som om han skulle kyssa honom.10Amasa lade inte märke till att Joav hade en annan dolk i sin vänstra hand och Joav stötte den i magen på honom så att inälvorna rann ut. Det räckte med ett enda hugg, Amasa dog omedelbart. Joav och hans bror Avishaj fortsatte sedan att förfölja Sheva, Bikris son.11En av Joavs män som stod bredvid Amasa ropade: ”Den som står på Davids sida, kom och följ Joav!”12Amasa låg kvar i en blodpöl mitt på vägen och när mannen såg att alla som passerade stannade, släpade han honom åt sidan och in på en åker där han kastade en mantel över honom, eftersom han såg att alla som kom stannade.13När kroppen var ur vägen, följde alla Joav i jakten på Sheva, Bikris son.14Sheva hade vandrat genom alla Israels stammar och till slut kom han till Avel Bet-Maaka. Han hade också gått genom hela Habberim och många följde med honom[3].15När Joavs trupper kom fram till Avel Bet-Maaka, belägrade de staden och byggde en ramp upp mot stadens yttre mur. Men medan de försökte rasera muren,16ropade en klok kvinna inifrån staden: ”Hallå där nere! Lyssna! Säg till Joav att komma hit fram, så att jag kan tala med honom!”17När han närmade sig, frågade kvinnan: ”Är du Joav?” ”Ja”, svarade han. ”Lyssna på vad din tjänarinna har att säga”, bad hon. ”Jag lyssnar”, sa Joav.18Då sa hon till honom: ”Det finns ett ordspråk som säger: ’Om du vill lösa en tvist, så be om råd i Avel’. Så avgjordes saken.19Vi är de mest fridsamma och trofasta i Israel. Du vill ödelägga en stad som är en moder i Israel. Ska du verkligen förgöra det som tillhör HERREN?”20Joav svarade: ”Jag är inte här för att förstöra något, långt därifrån!21Så är det inte! Men en man som heter Sheva, Bikris son, från Efraims bergsbygd, har gjort uppror mot kung David. Överlämna bara honom till mig, så ska jag lämna staden i fred!” Kvinnan svarade: ”Vi ska kasta hans huvud till dig över muren.”22Sedan gick kvinnan till folket med sitt kloka råd och de halshögg Sheva, Bikris son, och kastade ner hans huvud till Joav. Då blåste Joav en hornsignal och drog tillbaka sina trupper. Var och en gick sedan hem till sitt och Joav återvände till kungen i Jerusalem.23Joav var befälhavare över hären, Benaja, Jojadas son, var befälhavare över keretéerna och peletéerna,24medan Adoram ansvarade för tvångsarbetena. Joshafat, Achiluds son, var kansler,25Sheva tjänstgjorde som kungens sekreterare och Sadok och Evjatar var präster.26Också jairiten Ira var en av Davids präster[4].