Psalm 106 | New International Version

New International Version

1 Praise the Lord.^[1] Give thanks to the Lord, for he is good; his love endures for ever. 2 Who can proclaim the mighty acts of the Lord or fully declare his praise? 3 Blessed are those who act justly, who always do what is right. 4 Remember me, Lord, when you show favour to your people, come to my aid when you save them, 5 that I may enjoy the prosperity of your chosen ones, that I may share in the joy of your nation and join your inheritance in giving praise. 6 We have sinned, even as our ancestors did; we have done wrong and acted wickedly. 7 When our ancestors were in Egypt, they gave no thought to your miracles; they did not remember your many kindnesses, and they rebelled by the sea, the Red Sea.^[2] 8 Yet he saved them for his name’s sake, to make his mighty power known. 9 He rebuked the Red Sea, and it dried up; he led them through the depths as through a desert. 10 He saved them from the hand of the foe; from the hand of the enemy he redeemed them. 11 The waters covered their adversaries; not one of them survived. 12 Then they believed his promises and sang his praise. 13 But they soon forgot what he had done and did not wait for his plan to unfold. 14 In the desert they gave in to their craving; in the wilderness they put God to the test. 15 So he gave them what they asked for, but sent a wasting disease among them. 16 In the camp they grew envious of Moses and of Aaron, who was consecrated to the Lord. 17 The earth opened up and swallowed Dathan; it buried the company of Abiram. 18 Fire blazed among their followers; a flame consumed the wicked. 19 At Horeb they made a calf and worshipped an idol cast from metal. 20 They exchanged their glorious God for an image of a bull, which eats grass. 21 They forgot the God who saved them, who had done great things in Egypt, 22 miracles in the land of Ham and awesome deeds by the Red Sea. 23 So he said he would destroy them – had not Moses, his chosen one, stood in the breach before him to keep his wrath from destroying them. 24 Then they despised the pleasant land; they did not believe his promise. 25 They grumbled in their tents and did not obey the Lord. 26 So he swore to them with uplifted hand that he would make them fall in the wilderness, 27 make their descendants fall among the nations and scatter them throughout the lands. 28 They yoked themselves to the Baal of Peor and ate sacrifices offered to lifeless gods; 29 they aroused the Lord’s anger by their wicked deeds, and a plague broke out among them. 30 But Phinehas stood up and intervened, and the plague was checked. 31 This was credited to him as righteousness for endless generations to come. 32 By the waters of Meribah they angered the Lord, and trouble came to Moses because of them; 33 for they rebelled against the Spirit of God, and rash words came from Moses’ lips.^[3] 34 They did not destroy the peoples as the Lord had commanded them, 35 but they mingled with the nations and adopted their customs. 36 They worshipped their idols, which became a snare to them. 37 They sacrificed their sons and their daughters to false gods. 38 They shed innocent blood, the blood of their sons and daughters, whom they sacrificed to the idols of Canaan, and the land was desecrated by their blood. 39 They defiled themselves by what they did; by their deeds they prostituted themselves. 40 Therefore the Lord was angry with his people and abhorred his inheritance. 41 He gave them into the hands of the nations, and their foes ruled over them. 42 Their enemies oppressed them and subjected them to their power. 43 Many times he delivered them, but they were bent on rebellion and they wasted away in their sin. 44 Yet he took note of their distress when he heard their cry; 45 for their sake he remembered his covenant and out of his great love he relented. 46 He caused all who held them captive to show them mercy. 47 Save us, Lord our God, and gather us from the nations, that we may give thanks to your holy name and glory in your praise. 48 Praise be to the Lord, the God of Israel, from everlasting to everlasting. Let all the people say, ‘Amen!’ Praise the Lord.

Nya Levande Bibeln

from Biblica

Herren är god mot sitt folk

1 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet. 2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd? 3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga. 4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk! 5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom. 6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde. 7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet. 8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen. 9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken! 10 På så sätt räddade du dem från deras fiender. 11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll. 12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. 13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem, 14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen. 15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem. 16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst. 17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer. 18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor. 19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs. 21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet. 23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem. 24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat. 25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom. 26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen, 27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder. 28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar. 29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem. 30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten. 31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen. 32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer. 33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt. 34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem. 35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk 36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång. 37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord. 39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet. 40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky. 41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem. 43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd. 44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter. 45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender. 46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem. 47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig. 48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: "Amen! Halleluja!"