1Aber am ersten Tag der Woche sehr früh kamen sie zum Grab und trugen bei sich die wohlriechenden Öle, die sie bereitet hatten. (Mt 28,1; Mk 16,1; Joh 20,1)2Sie fanden aber den Stein weggewälzt von dem Grab3und gingen hinein und fanden den Leib des Herrn Jesus nicht.4Und als sie darüber ratlos waren, siehe, da traten zu ihnen zwei Männer in glänzenden Kleidern.5Sie aber erschraken und neigten ihr Angesicht zur Erde. Da sprachen die zu ihnen: Was sucht ihr den Lebenden bei den Toten?6Er ist nicht hier, er ist auferstanden. Gedenkt daran, wie er euch gesagt hat, als er noch in Galiläa war7und sprach: Der Menschensohn muss überantwortet werden in die Hände der Sünder und gekreuzigt werden und am dritten Tage auferstehen. (Lk 9,22; Lk 18,32)8Und sie gedachten an seine Worte.9Und sie gingen wieder weg vom Grab und verkündigten das alles den Elf und allen andern Jüngern.10Es waren aber Maria Magdalena und Johanna und Maria, des Jakobus Mutter, und die andern Frauen mit ihnen; die sagten das den Aposteln. (Mk 16,9; Lk 8,2; Joh 20,18)11Und es erschienen ihnen diese Worte, als wär’s Geschwätz, und sie glaubten ihnen nicht.12Petrus aber stand auf und lief zum Grab und bückte sich hinein und sah nur die Leinentücher und ging davon und wunderte sich über das, was geschehen war. (Joh 20,6)
Die Emmausjünger
13Und siehe, zwei von ihnen gingen an demselben Tage in ein Dorf, das war von Jerusalem etwa sechzig Stadien entfernt; dessen Name ist Emmaus. (Mk 16,12)14Und sie redeten miteinander von allen diesen Geschichten.15Und es geschah, als sie so redeten und einander fragten, da nahte sich Jesus selbst und ging mit ihnen.16Aber ihre Augen wurden gehalten, dass sie ihn nicht erkannten.17Er sprach aber zu ihnen: Was sind das für Dinge, die ihr miteinander verhandelt unterwegs? Da blieben sie traurig stehen.18Und der eine, mit Namen Kleopas, antwortete und sprach zu ihm: Bist du der Einzige unter den Fremden in Jerusalem, der nicht weiß, was in diesen Tagen dort geschehen ist?19Und er sprach zu ihnen: Was denn? Sie aber sprachen zu ihm: Das mit Jesus von Nazareth, der ein Prophet war, mächtig in Tat und Wort vor Gott und allem Volk; (Mt 21,11; Lk 7,16)20wie ihn unsre Hohenpriester und Oberen zur Todesstrafe überantwortet und gekreuzigt haben.21Wir aber hofften, er sei es, der Israel erlösen werde. Und über das alles ist heute der dritte Tag, dass dies geschehen ist. (Ps 130,8; Lk 2,25; Apg 1,6)22Auch haben uns erschreckt einige Frauen aus unserer Mitte, die sind früh bei dem Grab gewesen,23haben seinen Leib nicht gefunden, kommen und sagen, sie haben eine Erscheinung von Engeln gesehen, die sagen, er lebe.24Und einige von denen, die mit uns waren, gingen hin zum Grab und fanden’s so, wie die Frauen sagten; aber ihn sahen sie nicht.25Und er sprach zu ihnen: O ihr Toren, zu trägen Herzens, all dem zu glauben, was die Propheten geredet haben!26Musste nicht der Christus dies erleiden und in seine Herrlichkeit eingehen?27Und er fing an bei Mose und allen Propheten und legte ihnen aus, was in allen Schriften von ihm gesagt war. (Ps 22,1; Jes 52,13)28Und sie kamen nahe an das Dorf, wo sie hingingen. Und er stellte sich, als wollte er weitergehen.29Und sie nötigten ihn und sprachen: Bleibe bei uns; denn es will Abend werden, und der Tag hat sich geneigt. Und er ging hinein, bei ihnen zu bleiben.30Und es geschah, als er mit ihnen zu Tisch saß, nahm er das Brot, dankte, brach’s und gab’s ihnen. (Lk 9,16; Lk 22,19; Joh 21,12)31Da wurden ihre Augen geöffnet, und sie erkannten ihn. Und er verschwand vor ihnen.32Und sie sprachen untereinander: Brannte nicht unser Herz in uns, da er mit uns redete auf dem Wege und uns die Schrift öffnete?33Und sie standen auf zu derselben Stunde, kehrten zurück nach Jerusalem und fanden die Elf versammelt und die bei ihnen waren;34die sprachen: Der Herr ist wahrhaftig auferstanden und dem Simon erschienen. (1Kor 15,4)35Und sie erzählten ihnen, was auf dem Wege geschehen war und wie er von ihnen erkannt wurde, da er das Brot brach.
Jesu Erscheinung vor den Jüngern
36Als sie aber davon redeten, trat er selbst mitten unter sie und sprach zu ihnen: Friede sei mit euch! (Mk 16,14; Joh 20,19; Apg 1,1; 1Kor 15,5)37Sie erschraken aber und fürchteten sich und meinten, sie sähen einen Geist. (Mt 14,26; Mk 6,49)38Und er sprach zu ihnen: Was seid ihr so erschrocken, und warum kommen solche Gedanken in euer Herz?39Seht meine Hände und meine Füße, ich bin’s selber. Fasst mich an und seht; denn ein Geist hat nicht Fleisch und Knochen, wie ihr seht, dass ich sie habe.40Und als er das gesagt hatte, zeigte er ihnen seine Hände und Füße.41Da sie es aber noch nicht glauben konnten vor Freude und sich verwunderten, sprach er zu ihnen: Habt ihr hier etwas zu essen?42Und sie legten ihm ein Stück gebratenen Fisch vor. (Joh 21,5; Joh 21,10; Apg 10,41)43Und er nahm’s und aß vor ihnen.44Er sprach aber zu ihnen: Das sind meine Worte, die ich zu euch gesagt habe, als ich noch bei euch war: Es muss alles erfüllt werden, was von mir geschrieben steht im Gesetz des Mose und in den Propheten und Psalmen. (Lk 18,31; Joh 5,39; Joh 5,46)45Da öffnete er ihnen das Verständnis, dass sie die Schrift verstanden, (Lk 9,45; Joh 12,16; Joh 20,9)46und sprach zu ihnen: So steht’s geschrieben, dass der Christus leiden wird und auferstehen von den Toten am dritten Tage; (Hos 6,2)47und dass gepredigt wird in seinem Namen Buße zur Vergebung der Sünden unter allen Völkern. Von Jerusalem an (Jes 42,6; Mt 28,19; Lk 2,32; Apg 2,38; Apg 5,31; Apg 17,30)48seid ihr dafür Zeugen. (Apg 1,8)49Und siehe, ich sende auf euch, was mein Vater verheißen hat. Ihr aber sollt in der Stadt bleiben, bis ihr angetan werdet mit Kraft aus der Höhe. (Joe 3,1; Joh 15,26; Joh 16,7; Apg 1,4; Apg 2,1; Apg 2,16)
Jesu Himmelfahrt
50Er führte sie aber hinaus bis nach Betanien und hob die Hände auf und segnete sie.51Und es geschah, als er sie segnete, schied er von ihnen und fuhr auf gen Himmel. (Lk 9,51; Apg 1,2; Apg 1,9)52Sie aber beteten ihn an und kehrten zurück nach Jerusalem mit großer Freude (Lk 2,10)53und waren allezeit im Tempel und priesen Gott. (Apg 2,46)
1Mycket tidigt på söndagsmorgonen, medan solen höll på att gå upp, gick kvinnorna till graven med oljan som de hade gjort i ordning.2Där fick de se att stenen som hade täckt öppningen var bortrullad,3och när de gick in i graven kunde de inte hitta Herren Jesus kropp.4Kvinnorna stod där helt förvirrade och visste inte vad de skulle tro. Då visade sig plötsligt två män i skinande vita kläder för dem.5Kvinnorna blev förskräckta och bugade sig djupt, men männen frågade dem: ”Varför letar ni bland de döda efter honom som lever?6Han är inte här. Han har blivit levande igen. Kommer ni inte ihåg vad han sa till er då han fortfarande var i Galileen:7att han, Människosonen[1], måste överlämnas till onda människor och avrättas på ett kors, men att han på den tredje dagen skulle uppstå från de döda igen?”8Då kom de ihåg att Jesus hade sagt detta,9och de skyndade iväg för att berätta för Jesus elva närmaste efterföljare och för alla de andra vad som hade hänt.10Kvinnorna som gått till graven var Maria från Magdala, och Johanna och Maria, Jakobs mamma, och flera andra. Alla berättade de samma sak för de elva som Jesus hade utsett till sina sändebud[2],11men männen tyckte det lät som tomt prat och trodde inte på det.12Men Petrus sprang i alla fall iväg till graven för att se efter, och när han böjde sig ned och tittade in såg han inget annat än linnesvepningen. Och han gick därifrån förundrad över det som hade hänt.
Två av Jesus efterföljare på väg till Emmaus
13Samma dag var två av Jesus efterföljare på väg till byn Emmaus, som ligger drygt en mil från Jerusalem.14De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt de senaste dagarna.15Och plötsligt, medan de gick där och pratade, kom Jesus själv och började gå bredvid dem.16Men fast de såg honom var det något som hindrade dem från att känna igen honom.17”Vad är det ni går här och diskuterar så intensivt?” undrade han. Då stannade de och tittade på honom med sorg i blicken,18och en av dem, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte har hört vad som hänt där de senaste dagarna.”19”Vad är det som har hänt?” undrade han.”Det här med Jesus från Nasaret”, sa de. ”Han var en profet som var fantastisk på att framföra Guds budskap. Och han gjorde stora under genom Guds kraft och var högt älskad av både Gud och människor.20Men översteprästerna och medlemmarna i det judiska rådet[3] arresterade honom och överlämnade honom till romarna, som dömde honom till döden och spikade fast honom på ett kors.21Och vi som hoppades att han var den som skulle befria Israel! Idag är det tredje dagen[4] sedan allt detta hände,22och nu är vi helt uppskakade. Några av kvinnorna i vår grupp gick nämligen ut till graven tidigt i morse,23och när de kom tillbaka berättade de att Jesus kropp inte längre fanns där. De hade sett änglar, som sa till dem att han lever!24Några i gruppen rusade därför dit för att se efter, och faktum är att kroppen var borta, precis som kvinnorna hade sagt. Men Jesus såg de inte.”25Då sa Jesus till dem: ”Tänk vad lite ni förstår! Och hur svårt ni har för att tro på det som Gud har förutsagt genom profeterna[5].26Har han inte förklarat att Messias, den utlovade kungen, måste gå igenom detta lidande och efter det bli ärad och upphöjd?”27Sedan citerade han stycke efter stycke ur det som Moses och alla profeterna skrivit,[6] och förklarade vad Gud sagt om honom i alla böckerna i Skriften.28Vid det laget var de nästan framme i byn Emmaus, och det såg ut som om Jesus tänkte gå vidare.29Men de hejdade honom och bad ivrigt: ”Stanna här hos oss över natten. Det börjar ju redan bli mörkt.” Så Jesus följde med dem hem.30När de sedan slagit sig ner för att äta, tog han brödet och tackade Gud för det, bröt det i bitar och räckte det till dem.31Då plötsligt öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men i samma stund var han försvunnen.32De sa till varandra: ”Visst kändes det som en eld som brann inom oss när han talade med oss på vägen och förklarade Skriften för oss?”33Och utan att förlora någon tid skyndade de tillbaka till Jerusalem, där Jesus elva närmaste efterföljare och de andra som följde honom var samlade.34Dessa tog emot dem med orden: ”Herren har verkligen uppstått! Han har visat sig för Petrus!”35Då berättade de två efterföljarna från Emmaus hur Jesus hade visat sig för dem på vägen, och hur de hade känt igen honom då han bröt brödet.
Jesus visar sig för sina efterföljare
36Medan de fortfarande höll på att berätta stod Jesus plötsligt där mitt ibland dem och sa: ”Frid över er alla.”37Men de blev fruktansvärt rädda allihop, och trodde att det var ett spöke.38”Varför är ni rädda?” frågade Jesus. ”Varför tvivlar ni på att det är jag?39Se på mina händer och mina fötter! Ni kan själva se att det är jag. Känn på mig! Om jag var en ande så skulle jag ju inte ha någon kropp.”40Och medan han talade visade han dem sina händer och fötter.41Men fortfarande stod de där tvivlande, fyllda av både glädje och förvåning. Då frågade han dem: ”Har ni något att äta?”42Och de gav honom en bit stekt fisk,43som han åt medan de såg på.44Sedan sa han till sina efterföljare: ”Kommer ni inte ihåg att jag förklarade medan jag fortfarande var hos er, att allt som Gud förutsagt om mig i Skriften, både i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna,[7] måste bli verklighet?”45-46Sedan hjälpte han dem att förstå Skriften. Han sa: ”Detta är vad Gud har förutsagt: ’Messias, den utlovade kungen, ska lida och dö och sedan bli levande igen på den tredje[8] dagen.47Och genom att han tar människornas straff, ska var och en som ångrar sin synd och tror på honom få förlåtelse. Detta erbjudande ska spridas till alla folk, med början i Jerusalem.’48Ni ska berätta för andra om allt detta.49Och jag ska sända Guds Ande till er, precis som min Far i himlen lovade. Men stanna här i Jerusalem tills Anden kommer och fyller er med kraft från Gud.”
Jesus far upp till himlen
50Sedan tog Jesus med sig sina efterföljare ut ur staden och bort mot byn Betania, och där sträckte han upp händerna mot himlen och bad Gud att ge dem allt gott.51Och medan han bad för dem, lämnade han dem och togs upp till himlen.52Jesus efterföljare föll då ner och tillbad honom och återvände sedan till Jerusalem fyllda av en stor glädje.53Och de var ständigt i templet och hyllade Gud.