1To the chief Musician, even to Jeduthun, A Psalm of David. I said, I will take heed to my ways, that I sin not with my tongue: I will keep my mouth with a bridle, while the wicked is before me.2I was dumb with silence, I held my peace, even from good; and my sorrow was stirred.3My heart was hot within me, while I was musing the fire burned: then spake I with my tongue,4LORD, make me to know mine end, and the measure of my days, what it is; that I may know how frail I am .5Behold, thou hast made my days as an handbreadth; and mine age is as nothing before thee: verily every man at his best state is altogether vanity. Selah.6Surely every man walketh in a vain shew: surely they are disquieted in vain: he heapeth up riches , and knoweth not who shall gather them.7And now, Lord, what wait I for? my hope is in thee.8Deliver me from all my transgressions: make me not the reproach of the foolish.9I was dumb, I opened not my mouth; because thou didst it .10Remove thy stroke away from me: I am consumed by the blow of thine hand.11When thou with rebukes dost correct man for iniquity, thou makest his beauty to consume away like a moth: surely every man is vanity. Selah.12Hear my prayer, O LORD, and give ear unto my cry; hold not thy peace at my tears: for I am a stranger with thee, and a sojourner, as all my fathers were .13O spare me, that I may recover strength, before I go hence, and be no more.
1-2Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!3Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.4Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:5Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.6-7Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig. Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.8Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.9Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!10Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.11Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.12När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!13Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.14Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!