1Ihr wisst selbst, Brüder und Schwestern, dass wir nicht vergebens zu euch gekommen sind.2Wir hatten vorher in Philippi viel zu leiden und wurden misshandelt, wie ihr wisst; dennoch haben wir im Vertrauen auf unseren Gott das Evangelium Gottes trotz harter Kämpfe freimütig bei euch verkündet.3Denn wir predigen nicht, um euch irrezuführen und nicht in unlauterer oder betrügerischer Absicht,4sondern wir tun es, weil Gott uns geprüft und uns das Evangelium anvertraut hat, nicht also um den Menschen, sondern um Gott zu gefallen, der unsere Herzen prüft. (Jer 11,20)5Nie haben wir mit unseren Worten zu schmeicheln versucht, das wisst ihr, und nie haben wir aus versteckter Habgier gehandelt, dafür ist Gott Zeuge.6Wir haben auch keine Ehre bei den Menschen gesucht, weder bei euch noch bei anderen,7obwohl wir als Apostel Christi unser Ansehen hätten geltend machen können. Im Gegenteil, wir sind euch freundlich begegnet: Wie eine Mutter für ihre Kinder sorgt,[1]8so waren wir euch zugetan und wollten euch nicht nur am Evangelium Gottes teilhaben lassen, sondern auch an unserem Leben; denn ihr wart uns sehr lieb geworden.9Ihr erinnert euch, Brüder und Schwestern, wie wir uns gemüht und geplagt haben. Bei Tag und Nacht haben wir gearbeitet, um keinem von euch zur Last zu fallen, und haben euch so das Evangelium Gottes verkündet. (Apg 20,34; 1Kor 4,12; 1Kor 9,12; 2Thess 3,8)10Ihr seid Zeugen und auch Gott ist Zeuge, wie gottgefällig, gerecht und untadelig wir uns euch, den Glaubenden, gegenüber verhalten haben.11Ihr wisst auch, dass wir, wie ein Vater seine Kinder, jeden Einzelnen von euch (1Kor 4,15)12ermahnt, ermutigt und beschworen haben zu leben, wie es Gottes würdig ist, der euch zu seinem Reich und zu seiner Herrlichkeit beruft. (Eph 4,1; Phil 1,27; 2Thess 1,5; 1Petr 5,10)
BESUCHSWUNSCH UND BOTENSENDUNG
Bedrohtes Glaubensleben
13Darum danken wir Gott unablässig dafür, dass ihr das Wort Gottes, das ihr durch unsere Verkündigung empfangen habt, nicht als Menschenwort, sondern - was es in Wahrheit ist - als Gottes Wort angenommen habt; und jetzt ist es in euch, den Glaubenden, wirksam. (Gal 1,11; 2Thess 2,13; Hebr 4,2)14Denn, Brüder und Schwestern, ihr seid dem Beispiel der Gemeinden Gottes in Judäa gefolgt, die in Christus Jesus sind. Ihr habt von euren Mitbürgern das Gleiche erlitten wie jene von den Juden.15Diese haben Jesus, den Herrn, und die Propheten getötet; auch uns haben sie verfolgt. Sie missfallen Gott und sind Feinde aller Menschen;[2] (2Chr 36,15; Neh 9,26; Mt 23,31; Apg 2,23; Apg 7,52; Röm 11,28)16sie hindern uns daran, den Heiden das Evangelium zu verkünden und ihnen so das Heil zu bringen. Dadurch machen sie unablässig das Maß ihrer Sünden voll. Aber der ganze Zorn ist schon über sie gekommen. (1Mo 15,16; Dan 8,23)
Besuchsabsicht und Verbundenheit mit der Gemeinde
17Für kurze Zeit, Brüder und Schwestern, sind wir verwaist, weil ihr uns fern seid, den Augen fern, nicht dem Herzen; deshalb haben wir uns in großer Sehnsucht umso eifriger bemüht, euch wiederzusehen.18Ja, wir hatten uns fest vorgenommen, zu euch zu kommen, und das wollte ich, Paulus, schon einige Male; aber der Satan hat uns daran gehindert.19Denn wer ist unsere Hoffnung, unsere Freude, der Kranz unseres Ruhmes vor Jesus, unserem Herrn, bei seiner Ankunft? Nicht etwa auch ihr?20Ja, ihr seid unsere Ehre und Freude.
1Kära syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte blev utan resultat.2Vi hade, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi just innan vi kom till er. Men Gud gav oss mod att berätta det glada budskapet om Jesus för er, trots hårt motstånd.3Det bevisar väl mer än något att vårt budskap inte är falskt, och att vi inte har några orena motiv eller bedrägliga avsikter.4Nej, Gud har prövat oss och funnit oss värdiga att framföra det glada budskapet, och därför talar vi som vi gör. Vi ändrar inte budskapet, för att det ska tillfredsställa människor. Den vi vill tillfredsställa är Gud, som känner våra verkliga motiv.5Vi har aldrig försökt vinna er genom smicker, det vet ni, och har aldrig försökt utnyttja er, det kan Gud intyga.6Vi har inte strävat efter att bli ärade av er eller någon annan,7även om vi som sändebud[1] åt Kristus hade kunnat kräva en viss respekt. Nej, istället behandlade vi er lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn.8Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er det glada budskapet från Gud utan också var villiga att riskera livet för er, och vi hjälpte er på alla sätt.9Ni kommer säkert ihåg, kära syskon, hur vi kämpade och slet när vi var hos er. Dag och natt arbetade vi, så att ni inte skulle behöva försörja oss medan vi berättade Guds glada budskap för er.10Både ni och Gud kan intyga att vi följde hans vilja när vi var hos er troende. Vi handlade inte fel mot någon och det finns inget att anklaga oss för.11-12Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far som talar till sina barn. Vi vädjade till er att leva på ett sådant sätt att era liv ärar Gud, han som har inbjudit er att få tillhöra hans folk och dela hans härlighet.13Därför tackar vi ständigt Gud för att ni inte bara tog emot vårt budskap som något från oss själva, utan som ett budskap från Gud. För det är verkligen ett budskap från Gud, och det fortsätter att påverka er som tror.14Ni har ju, kära syskon, fått lida på samma sätt som Guds församlingar i Judeen som lever i gemenskap med Jesus Kristus. Ni har förföljts av era egna landsmän, på samma sätt som de har plågats av sina landsmän, judarna.15Några av judarna dödade Herren Jesus, liksom deras förfäder dödade profeterna som framförde Guds budskap[2]. Och några av judarna förföljer också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor,16eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Men nu är måttet rågat för Gud, och de ska en dag bli straffade för sina synder.
Paulus längtar efter att få träffa församlingen
17Kära syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, även om ni ständigt är i våra tankar, och vi har därför gjort allt för att kunna träffa er igen, eftersom vi längtar efter er så mycket.18Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss.19Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka.20Ja, ni är vår stolthet och vår glädje.