Job 30 | Nya Levande Bibeln :: ERF Bibleserver

Nya Levande Bibeln

1 Men i dag hånas jag av unga män, vars fäder jag inte skulle ha satt högre än mina fårhundar. 2 Vad har jag för nytta av deras styrka när de saknar livskraft? 3 De är märkta av hunger och har drivits ut i öknar och vildmarker. 4 Där ute lever de av gräs och rötter, 5 utstötta från samhällets gemenskap som tjuvar. 6 Nu bor de i klyftor och grottor i bergen. 7 De strövar som djur bland buskarna och tränger sig samman i snåren för att få skydd. 8 De har drivits ut ur landet, namnlösa och utan någonstans att bo. 9 Deras söner är det som nu hånar mig och gör mig till åtlöje! 10 De föraktar mig och vill inte komma i närheten av mig, och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet. 11 Nu när Gud har gjort mig försvarslös, som en pilbåge utan bågsträng, passar de på att förödmjuka mig. 12 De attackerar mig och lägger fällor för mig. 13 De hindrar mig på vägen och lyckas utan hjälp från andra. 14 De kommer över mig från alla håll. De rusar på mig när jag är värnlös, och hela min tillvaro ligger i ruiner. 15 Numera lever jag i skräck, utan värdighet och trygghet. 16 Livet rinner sakta ur mig, och varje dag är ett lidande. 17 Mina nätter är fyllda av smärta och gnagande oro. 18 Hela natten igenom kastar jag mig av och an. 19 Gud har mig i sitt grepp, och han tvingar mig ner i smutsen och lämnar mig där. 20 Jag ropar till dig, Gud, men du svarar mig inte. Jag står framför dig, men du vill inte ens se åt mitt håll. 21 Du har blivit grym mot mig och förföljer mig med stor makt och styrka. 22 Du kastar in mig i virvelvinden och låter stormen slita i mig. 23 Jag vet att din avsikt är att ta livet av mig. 24 Ändå väntade jag mig att någon skulle fånga upp mig i fallet. Jag hoppades på räddning och att någon skulle fatta min utsträckta hand. 25 Jag grät över dem som hade problem! Jag var bekymrad för dem som behövde hjälp! 26 Därför förväntade jag mig omtanke, men jag har bara mött elakhet. Jag har väntat på ljus, men mörker härskar. 27 Oron mal i mitt inre, och varje dag är en plåga. 28-29 Jag är mörk i skinnet, men inte av solens strålar. Jag reser mig upp och ropar på hjälp. Men jag kunde lika gärna låta bli, för man lägger inte mer märke till mina rop än till schakalers och ugglors. 30 Min hy är utan glans och flagnar av, min kropp hettar av feber. 31 Jag är nedstämd och ur mig kommer bara klagan.

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

Hiobs jetziges Unglück

1 Jetzt aber verlachen mich, die jünger sind als ich, deren Väter ich nicht wert geachtet hätte, sie zu meinen Hunden bei der Herde zu stellen, (Job 19:18) 2 deren Stärke ich für nichts hielt, denen die Kraft dahinschwand; 3 die vor Hunger und Mangel erschöpft sind, die das dürre Land abnagen, die Wüste und Einöde; 4 die da Salzkraut sammeln bei den Büschen, und Ginsterwurzel ist ihre Speise. 5 Aus der Menschen Mitte werden sie weggetrieben; man schreit ihnen nach wie einem Dieb; 6 an den Hängen der Täler wohnen sie, in Erdlöchern und Steinklüften; 7 zwischen den Büschen schreien sie, und unter den Disteln sammeln sie sich – 8 verachtetes Volk und Leute ohne Namen, die man aus dem Lande weggejagt hatte. 9 Jetzt bin ich ihr Spottlied geworden und muss ihnen zum Gerede dienen. (Ps 69:13; Klag 3:63) 10 Sie verabscheuen mich und halten sich ferne von mir und scheuen sich nicht, vor meinem Angesicht auszuspeien. (Job 17:6; Matt 26:67) 11 Er hat mein Seil gelöst und mich gedemütigt, und sie ließen die Zügel vor mir schleifen. 12 Zur Rechten hat sich eine Schar gegen mich erhoben, sie haben meinen Fuß weggestoßen und haben gegen mich Wege angelegt, mich zu verderben. 13 Sie haben meine Pfade aufgerissen, zu meinem Fall helfen sie; keiner gebietet ihnen Einhalt. 14 Sie kommen wie durch eine breite Bresche herein, wälzen sich unter den Trümmern heran. 15 Schrecken hat sich gegen mich gekehrt und hat verjagt wie der Wind meine Herrlichkeit, und wie eine Wolke zog mein Glück vorbei. 16 Nun aber zerfließt meine Seele in mir, und Tage des Elends haben mich ergriffen. 17 Des Nachts bohrt es in meinem Gebein, und die Schmerzen, die an mir nagen, schlafen nicht. 18 Mit aller Gewalt wird mein Kleid entstellt, wie der Kragen meines Hemdes würgt es mich. (Job 7:5; Job 16:8) 19 Man hat mich in den Dreck geworfen, dass ich gleich bin dem Staub und der Asche. 20 Ich schreie zu dir, aber du antwortest mir nicht; ich stehe da, aber du achtest nicht auf mich. (Job 19:7; Ps 22:3) 21 Du hast dich mir verwandelt in einen Grausamen und streitest gegen mich mit der Stärke deiner Hand. 22 Du hebst mich auf und lässt mich auf dem Winde dahinfahren und vergehen im Sturm. 23 Denn ich weiß, du wirst mich zum Tod gehen lassen, zum Haus, da alle Lebendigen zusammenkommen. 24 Aber wird man nicht die Hand ausstrecken unter Trümmern und nicht schreien in der Not? 25 Weinte ich nicht über den, der eine schwere Zeit hat, grämte sich meine Seele nicht über den Armen? 26 Ich wartete auf das Gute, und es kam das Böse; ich hoffte auf Licht, und es kam Finsternis. 27 In mir kocht es und hört nicht auf; mich haben überfallen Tage des Elends. 28 Ich gehe schwarz einher, doch nicht von der Sonne; ich stehe auf in der Gemeinde und schreie. 29 Ich bin ein Bruder der Schakale geworden und ein Geselle der Strauße. 30 Meine Haut ist schwarz geworden und löst sich ab von mir, und meine Gebeine verdorren vor Hitze. 31 Mein Harfenspiel ist zur Klage geworden und mein Flötenspiel zum Trauerlied.