från Biblica1Job fortsatte sitt försvar:2"Jag längtar tillbaka till den tid när Gud tog hand om mig,3när han visade mig vägen så att jag kunde vandra trygg genom mörkret.4Ja, jag tänker på mina unga år, när jag i familjen upplevde Guds vänskap,5när den Allsmäktige fortfarande alltid var med mig, när mina barn fanns runt omkring mig6och när mina planer hade framgång och allt lyckades väl!7På den tiden när jag gick ut till stadsporten för att ta min plats,8såg de yngre mig och gick åt sidan, och till och med de äldre reste sig av respekt för mig.9Furstar stod tysta inför mig utan att säga ett ord.10De högsta tjänstemännen i staden hade inget att säga.11Alla stämde in i vad jag sa. Alla som såg mig talade väl om mig,12därför att jag hjälpte de fattiga i deras nöd och de faderlösa, som inte hade någon att vända sig till.13Jag hjälpte alla som hade det svårt, och de välsignade mig. Jag gjorde livet lite lättare för utsatta änkor.14Allt jag gjorde var rätt och riktigt, för rättfärdigheten var min dräkt!15Jag var den blindes ögon och den lames fötter.16Jag var som en far för de fattiga och såg till att också främlingar behandlades rättvist.17Jag krossade käkarna på ogudaktiga förtryckare och fick dem att släppa sina offer.18Jag trodde att jag skulle få dö stilla och lugnt i mitt eget hus efter ett långt och rikt liv.19'Allt jag gör kommer att ha framgång', tänkte jag. 'Daggen kommer att vattna mina åkrar om natten.20Jag kommer alltid att få ha det så här bra och allt kommer att utvecklas väl.'21Alla lyssnade till mig på den tiden, uppskattade mina råd och väntade på mina synpunkter.22När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga, för man var alltid nöjd med mina råd.23Man längtade efter att höra min åsikt, som man längtar efter regn under torrtiden, och drack törstigt in varje ord.24När de var nedstämda log jag mot dem, och det gav dem nytt mod.25Jag talade om för dem vad de skulle göra och visade dem till rätta. Jag var som en kung bland sina trupper och som en tröstare för dem som sörjde.
1Und Hiob hob abermals an mit seinem Spruch und sprach:2O dass ich wäre wie in den früheren Monden, in den Tagen, da Gott mich behütete,3da seine Leuchte über meinem Haupt schien und ich in seinem Licht durch die Finsternis ging! (Ps 18:29)4Wie war ich in der Blüte meines Lebens, als Gottes Freundschaft mein Zelt beschützte, (Ps 25:14)5als der Allmächtige noch mit mir war und meine Kinder um mich her,6als ich durch Milch schritt und die Felsen mir Ölbäche ergossen!7Wenn ich ausging zum Tor der Stadt und meinen Platz auf dem Markt einnahm,8dann sahen mich die Jungen und verbargen sich scheu, und die Alten standen vor mir auf und blieben stehen,9die Oberen hörten auf zu reden und legten ihre Hand auf ihren Mund,10die Fürsten hielten ihre Stimme zurück, und ihre Zunge klebte an ihrem Gaumen.11Denn wessen Ohr mich hörte, der pries mich glücklich, und wessen Auge mich sah, der rühmte mich.12Denn ich errettete den Armen, der da schrie, und die Waise, die keinen Helfer hatte. (2 Mos 22:21; Job 31:16)13Der Segen des Verlassenen kam über mich, und ich erfreute das Herz der Witwe.14Gerechtigkeit war mein Kleid, und wie Mantel und Turban umhüllte mich das Recht.15Ich war des Blinden Auge und des Lahmen Fuß.16Ich war ein Vater der Armen, und der Sache des Unbekannten nahm ich mich an. (Job 31:18)17Ich zerbrach die Kinnbacken des Ungerechten und riss ihm den Raub aus den Zähnen.18Ich dachte: Ich werde in meinem Nest verscheiden und meine Tage so zahlreich machen wie Sand am Meer;19meine Wurzel reiche zum Wasser hin, und der Tau bleibe auf meinen Zweigen;20meine Ehre bleibe immer frisch bei mir, und mein Bogen sei immer stark in meiner Hand.21Sie hörten mir zu und warteten und schwiegen vor meinem Rat.22Nach meinen Worten redete niemand mehr, und meine Rede troff auf sie nieder.23Sie warteten auf mich wie auf den Regen und sperrten ihren Mund auf wie nach Spätregen.24Wenn ich ihnen zulachte, so glaubten sie es kaum, und das Licht meines Angesichts tröstete die Trauernden.25Ich bestimmte ihren Weg und saß obenan und thronte wie ein König über der Schar, als einer, der die Trauernden tröstet.