Job 24 | Nya Levande Bibeln :: ERF Bibleserver

Nya Levande Bibeln

Job tycker att Gud är orättvis

1 Varför ordnar Gud inte en rättegång och lyssnar till mitt fall? Varför måste den gudfruktige vänta på honom förgäves? 2 Gränsstenar flyttas och fårhjordar blir stulna, 3 och till och med den faderlöses åsna och änkans oxe blir tagna i pant. 4 De behövande knuffas åt sidan. De måste ur vägen. 5 Precis som vildåsnorna i öknen måste de fattiga använda all sin tid till att skaffa mat för att överleva. I öknen letar de efter mat åt sina barn. 6 De äter vad de kan hitta av sådant som växer vilt och rensar rent i de ogudaktigas vingårdar. 7 Om natten ligger de nakna i kylan utan något att skyla sig med. 8 De blir genomvåta av skurarna från bergen och försöker ta skydd bland klipporna. 9 Faderlösa barn slits från sina mödrars bröst, och den fattige måste ge sitt spädbarn som pant för sin skuld. 10 Det är därför de alla går omkring nakna och tvingas bära andras mat medan de själva svälter. 11 De tvingas pressa olivolja utan att få smaka den och att trampa vinpressen medan de lider av törst. 12 De döendes rop hörs från staden. De sårade ropar på hjälp, och ändå anklagar inte Gud någon för att ha handlat fel. 13 Det finns sådana som alldeles har förlorat känslan för rätt och fel och döljer sig i mörkret. 14-15 När skymningen kommer, stiger mördaren upp för att döda försvarslösa fattiga och nödlidande. Natten är tjuvens och äktenskapsbrytarens tid. I skydd av mörkret och bakom sin förklädnad tror de att ingen ska kunna känna igen dem. 16 De bryter sig in i husen om nätterna och sover på dagarna därför att de inte vill veta av ljuset. 17 Den mörka natten är deras morgon, och de blir till ett med mörkrets fasor. 18 Men hur snabbt försvinner de inte från jordens yta! Deras mark är drabbad av förbannelse. De efterlämnar inga tillhörigheter åt sina barn. 19 Graven suger upp syndaren som värme och torka suger upp snö och smältvatten. 20 Till och med syndarens egen mor ska glömma honom. Maskarna ska äta honom, och ingen ska längre minnas honom. De onda faller som träd i storm, 21 för de har utnyttjat de barnlösa, som saknar det försvar som egna söner innebär, och de har vägrat att hjälpa behövande änkor. 22-23 Ändå ser det ibland ut som om Gud bevarar de rika genom sin makt och låter dem leva, fast andra i samma situation säkert skulle ha gått under. Gud ger dem en falsk känsla av trygghet och styrka, men han ser vad de gör. 24 För en tid är de mäktiga, men snart är de borta som alla andra, nermejade som säd och uppsamlade som sädesax. 25 Är det någon som kan påstå något annat? Vem kan säga att jag ljuger, och vem törs hävda att jag har fel?"

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

1 Warum sind von dem Allmächtigen nicht Zeiten vorbehalten, und warum sehen, die ihn kennen, seine Tage nicht? (Pred 3:11; Pred 8:6) 2 Die Frevler verrücken die Grenzen, rauben die Herde und weiden sie. (5 Mos 27:17) 3 Sie treiben den Esel der Waisen weg und nehmen das Rind der Witwe zum Pfande. 4 Sie stoßen die Armen vom Wege, und die Elenden im Lande müssen sich verkriechen. 5 Siehe, wie Wildesel in der Wüste gehen sie hinaus an ihr Werk und suchen Nahrung; die Einöde gibt ihnen Speise für ihre Kinder. 6 Sie ernten des Nachts auf dem Acker und halten Nachlese im Weinberg des Gottlosen. 7 Sie liegen in der Nacht nackt ohne Gewand und haben keine Decke im Frost. 8 Sie triefen vom Regen in den Bergen und drängen sich an die Felsen, weil sie sonst keine Zuflucht haben. 9 Man reißt das Waisenkind von der Mutterbrust und nimmt den Säugling der Armen zum Pfande. 10 Nackt gehen sie einher ohne Kleider, und hungrig tragen sie Garben. (Jes 58:7) 11 Gleich in den Gärten pressen sie Öl, sie treten die Kelter und leiden doch Durst. (Jak 5:4) 12 Aus der Stadt seufzen Menschen, und die Seele der Erschlagenen schreit. Doch Gott achtet nicht darauf! 13 Sie sind Feinde des Lichts geworden, kennen seine Wege nicht und bleiben nicht auf seinen Pfaden. 14 Wenn der Tag anbricht, steht der Mörder auf und erwürgt den Elenden und Armen, und des Nachts schleicht der Dieb. 15 Das Auge des Ehebrechers lauert auf das Dunkel, und er denkt: »Mich sieht kein Auge!«, und verdeckt sein Antlitz. (Ps 10:11) 16 Im Finstern bricht man in die Häuser ein; am Tage verbergen sie sich und scheuen alle das Licht. 17 Ja, als Morgen gilt ihnen allen die Finsternis, denn sie sind bekannt mit den Schrecken der Finsternis. 18 Er fährt leicht wie auf dem Wasser dahin, verflucht wird sein Acker im Lande, und man wendet sich seinem Weinberg nicht zu. 19 Der Tod nimmt weg die da sündigen, wie die Hitze und Dürre das Schneewasser verzehrt. 20 Der Mutterschoß vergisst ihn; die Würmer laben sich an ihm. An ihn denkt man nicht mehr; so zerbricht Frevel wie Holz. 21 Er lässt sich mit der Unfruchtbaren ein, und sie gebiert nicht, und der Witwe tut er nichts Gutes. 22 Aber Gott rafft die Gewalttätigen hin durch seine Kraft; steht er auf, so werden sie ihres Lebens nicht gewiss sein. 23 Er gibt ihnen zwar Schutz und Halt, doch sehen seine Augen auf ihr Tun. 24 Sie sind hoch erhöht; aber nach einer kleinen Weile sind sie nicht mehr da; sie sinken hin und werden hinweggerafft wie alle; wie die Spitzen der Ähren werden sie abgeschnitten. 25 Ist’s nicht so? Wer will mich Lügen strafen und erweisen, dass meine Rede nichts sei?