Psalm 106 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Herren är god mot sitt folk

1 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet. 2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd? 3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga. 4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk! 5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom. 6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde. 7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet. 8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen. 9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken! 10 På så sätt räddade du dem från deras fiender. 11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll. 12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. 13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem, 14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen. 15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem. 16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst. 17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer. 18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor. 19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs. 21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet. 23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem. 24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat. 25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom. 26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen, 27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder. 28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar. 29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem. 30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten. 31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen. 32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer. 33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt. 34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem. 35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk 36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång. 37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord. 39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet. 40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky. 41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem. 43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd. 44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter. 45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender. 46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem. 47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig. 48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: "Amen! Halleluja!"

Gute Nachricht Bibel 2018

från Deutsche Bibelgesellschaft

Israels Untreue und Gottes Treue

1 Halleluja – Preist den HERRN! Dankt dem HERRN, denn er ist gut zu uns, seine Liebe hört niemals auf! (Ps 118:1) 2 Wer könnte alle seine großen Taten nennen und ihn dafür gebührend preisen? 3 Wie glücklich sind alle, die sich nach Gottes Ordnungen richten und jederzeit tun, was er verlangt! 4 Wenn du deinem Volk deine Liebe zeigst, HERR, dann denk auch an mich! Wenn du es befreist, dann hilf auch mir! 5 Lass mich das Glück deiner Erwählten erleben, gemeinsam mit deinem Volk mich freuen und jubeln mit allen, die dir gehören. 6 Wir haben uns versündigt, wir genauso wie unsere Väter, wir haben Unrecht getan und Schuld auf uns geladen. (Dan 9:5) 7 Unsere Vorfahren haben nichts gelernt aus Gottes Wundertaten damals in Ägypten. Sie vergaßen die vielen Zeichen seiner Güte, schon am Ufer des Schilfmeers widersetzten sie sich ihm. (2 Mos 14:11) 8 Trotzdem rettete er sie und zeigte seine gewaltige Macht, denn seine Ehre stand auf dem Spiel. (2 Mos 14:21) 9 Er bedrohte das Schilfmeer und es trocknete aus. Wo sonst abgrundtiefes Wasser ist, ließ er sie wie auf Wüstenboden gehen. 10 Er rettete sie vor den hasserfüllten Feinden und befreite sie aus ihrer Gewalt. 11 Das Wasser deckte die Verfolger zu, nicht einer von ihnen blieb übrig. – 12 Da schenkten sie seinen Worten Vertrauen und priesen ihn mit einem Lied. (2 Mos 14:31; 2 Mos 15:1) 13 Doch bald schon vergaßen sie seine Taten; sie warteten nicht, bis sein Plan sich erfüllte. (4 Mos 11:4; 4 Mos 11:18; 4 Mos 11:31) 14 In der Wüste forderten sie Gott heraus, weil sie ihrer Gier nicht widerstanden. 15 Er schickte ihnen, was sie verlangten; dann aber machte er sie so krank, dass sie immer schwächer wurden. 16 Im Lager wurden sie neidisch auf Mose und auf Aaron, den geweihten Diener des HERRN. (4 Mos 16:1; 4 Mos 16:31) 17 Da öffnete sich plötzlich die Erde, verschlang Datan und Abiram samt Anhang und schloss sich wieder über ihnen. 18 Ein Feuer flammte auf in ihrer Mitte und verzehrte die ganze rebellische Horde. 19 Am Horeb machten sie sich ein Stierbild, sie warfen sich nieder vor gegossenem Metall. (2 Mos 32:1) 20 Die Herrlichkeit ihres Gottes vertauschten sie mit dem Bild eines Rindviehs, das Gras frisst. (Rom 1:23) 21 Gott, ihren Retter, vergaßen sie, seine machtvollen Taten in Ägypten, 22 seine Wunder bei den Nachkommen Hams, sein Ehrfurcht gebietendes Tun am Schilfmeer. 23 Darum plante er, sie alle umzubringen; doch Mose, sein Erwählter, trat dazwischen, er warf sich für sie in die Bresche und wandte den Zorn Gottes von ihnen ab, sodass sie nicht ausgerottet wurden. (Hes 22:30) 24 Dann verschmähten sie das herrliche Land, weil sie der Zusage Gottes misstrauten; (4 Mos 13:21; 5 Mos 1:26) 25 sie meuterten in ihren Zelten und wollten dem HERRN nicht mehr gehorchen. 26 Da schwor er ihnen mit erhobener Hand, sie in der Wüste sterben zu lassen (4 Mos 14:22; 4 Mos 14:29) 27 und ihre Nachkommen in alle Welt zu zerstreuen, damit sie unter fremden Völkern sterben. 28 Sie ließen sich sogar darauf ein, Baal, den Götzen vom Berg Pegor, zu verehren. Sie aßen das Fleisch von Opfertieren, die man toten Götzen dargebracht hatte. (4 Mos 25:1) 29 Sie reizten den HERRN zum Zorn mit ihrem Treiben und plötzlich kam das Unheil über sie. 30 Doch Pinhas trat vor und hielt Gericht und die Seuche hörte wieder auf. 31 Sein Tun fand Gottes Anerkennung; ihm und seinen Nachkommen wollte Gott diese Tat nie vergessen. 32 Bei der Quelle von Meriba geschah es wieder: Sie forderten Gottes Zorn heraus und brachten Mose damit in Bedrängnis. (4 Mos 20:2; 4 Mos 20:24) 33 Sie hatten ihn so sehr gereizt, dass er redete, ohne zu überlegen. 34 Sie tilgten die anderen Völker nicht aus, obwohl es der HERR so befohlen hatte. (5 Mos 7:1) 35 Sie verschwägerten sich mit den fremden Völkern und nahmen deren Gebräuche an. 36 Sie warfen sich nieder vor den Götzen, die ihnen zum Verhängnis wurden. 37 Sie nahmen ihre Söhne und Töchter und brachten sie den Dämonen als Opfer dar. (3 Mos 18:21) 38 Das Blut von Schuldlosen vergossen sie, das Blut ihrer eigenen Kinder, die sie für die Götzen Kanaans schlachteten; dadurch entweihten sie das Land. 39 Sie wurden unrein durch ihr Treiben; was sie taten, war Untreue gegen Gott. 40 Der HERR wurde zornig auf sein Volk, er sah sein Eigentum nur noch mit Abscheu. (Dom 2:10) 41 Er lieferte sie an fremde Völker aus und hasserfüllte Leute herrschten über sie. 42 Die Feinde beuteten sie aus und unterdrückten sie mit harter Hand. 43 Oft genug befreite sie der HERR; sie aber blieben widerspenstig und gerieten durch ihre Schuld immer tiefer in Not. 44 Doch wenn er ihre Hilfeschreie hörte und ihre Angst und Verzweiflung sah, 45 dann dachte er wieder an seinen Bund, an das, was er ihnen versprochen hatte. In seiner Güte taten sie ihm leid. 46 Darum ließ er sie Erbarmen finden bei allen, die sie gefangen hielten. 47 HERR, unser Gott, rette uns doch! Hol uns heraus aus den fremden Völkern und führe uns wieder zusammen! Dann werden wir dich preisen, dich, unseren heiligen Gott; und unsere größte Freude wird es sein, dir zu danken! (5 Mos 30:1) 48 Gepriesen sei der HERR, der Gott Israels, vom Anfang der Zeiten bis in alle Zukunft! Und alle sollen sagen: »Amen! Halleluja!«