Lukáš 24 | Bible Kralická :: ERF Bibleserver

Bible Kralická

1 První pak den po sobotě, velmi ráno vyšedše, přišly k hrobu, nesouce vonné věci, kteréž byly připravily, a některé jiné byly spolu s nimi. 2 I nalezly kámen odvalený od hrobu. 3 A všedše tam, nenalezly těla Pána Ježíše. 4 I stalo se, když ony se toho užasly, aj, muži dva postavili se podle nich, v rouše stkvoucím. 5 Když se pak ony bály, a sklonily tváři své k zemi, řekli k nim: Co hledáte živého s mrtvými? 6 Neníť ho tuto, ale vstalť jest. Rozpomeňte se, kterak mluvil vám, když ještě v Galilei byl, 7 Řka: Že Syn člověka musí vydán býti v ruce hříšných lidí, a ukřižován býti, a třetí den z mrtvých vstáti. 8 I rozpomenuly se na slova jeho. 9 A navrátivše se od hrobu, zvěstovaly to všecko těm jedenácti učedlníkům i jiným všechněm. 10 Byly pak ženy ty: Maria Magdaléna a Johanna a Maria matka Jakubova, a jiné některé s nimi, kteréž vypravovaly to apoštolům. 11 Ale oni měli za bláznovství slova jejich, a nevěřili jim. 12 Tedy Petr vstav, běžel k hrobu, a pohleděv do něho, uzřel prostěradla, ana sama leží. I odšel, divě se sám v sobě, co se to stalo. 13 A aj, dva z nich šli toho dne do městečka, kteréž bylo vzdálí od Jeruzaléma honů šedesáte, jemuž jméno Emaus. 14 A rozmlouvali vespolek o těch všech věcech, kteréž se byly staly. 15 I stalo se, když rozmlouvali a sebe se otazovali, že i Ježíš, přiblíživ se k nim, šel s nimi. 16 Ale oči jejich držány byly, aby ho nepoznali. 17 I řekl k nim: Které jsou to věci, o nichž rozjímáte vespolek, jdouce, a proč jste smutní? 18 A odpověděv jeden, kterémuž jméno Kleofáš, řekl jemu: Ty sám jeden jsi z příchozích do Jeruzaléma, ještos nezvěděl, co se stalo v něm těchto dnů? 19 Kterýmžto on řekl: I co? Oni pak řekli jemu: O Ježíšovi Nazaretském, kterýž byl muž prorok, mocný v slovu i v skutku, před Bohem i přede vším lidem, 20 A kterak jej vydali přední kněží a knížata naše na odsouzení k smrti, i ukřižovali jej. 21 My pak jsme se nadáli, že by on měl vykoupiti lid Izraelský. Ale nyní tomu všemu třetí den jest dnes, jakž se to stalo. 22 Ale i ženy některé z našich zděsily nás, kteréž ráno byly u hrobu, 23 A nenalezše těla jeho, přišly, pravíce, že jsou také vidění andělské viděly, kteřížto praví, že by živ byl. 24 I chodili někteří z našich k hrobu, a nalezli tak, jakž pravily ženy, ale jeho neviděli. 25 Tedy on řekl k nim: Ó blázni a zpozdilí srdcem k věření všemu tomu, což mluvili Proroci. 26 Zdaliž nemusil těch věcí trpěti Kristus a tak vjíti v slávu svou? 27 A počav od Mojžíše a všech Proroků, vykládal jim všecka ta písma, kteráž o něm byla. 28 A vtom přiblížili se k městečku, do kteréhož šli, a on potrh se, jako by chtěl dále jíti. 29 Ale oni přinutili ho, řkouce: Zůstaň s námi, nebo se již připozdívá, a den se nachýlil. I všel, aby s nimi zůstal. 30 I stalo se, když seděl s nimi za stolem, vzav chléb, dobrořečil, a lámaje, podával jim. 31 I otevříny jsou oči jejich, a poznali ho. On pak zmizel od očí jejich. 32 I řekli vespolek: Zdaliž srdce naše v nás nehořelo, když mluvil nám na cestě a otvíral nám písma? 33 A vstavše v tu hodinu, vrátili se do Jeruzaléma, a nalezli shromážděných jedenácte, a ty, kteříž s nimi byli, 34 Ani praví: Že vstal Pán právě, a ukázal se Šimonovi. 35 I vypravovali oni také to, co se stalo na cestě, a kterak ho poznali v lámání chleba. 36 A když oni o tom rozmlouvali, postavil se Ježíš uprostřed nich, a řekl jim: Pokoj vám. 37 Oni pak zhrozivše se a přestrašeni byvše, domnívali se, že by ducha viděli. 38 I dí jim: Co se strašíte a myšlení vstupují na srdce vaše? 39 Vizte ruce mé i nohy mé, žeť v pravdě já jsem. Dotýkejte se a vizte; neboť duch těla a kostí nemá, jako mne vidíte míti. 40 A pověděv to, ukázal jim ruce i nohy. 41 Když pak oni ještě nevěřili pro radost, ale divili se, řekl jim: Máte-li tu něco, ješto by se pojedlo? 42 A oni podali jemu kusu ryby pečené a plástu strdi. 43 A vzav to, pojedl před nimi, 44 A řekl jim: Tatoť jsou slova, kteráž jsem mluvil vám, ještě byv s vámi: Že se musí naplniti všecko, což psáno jest v Zákoně Mojžíšově a v Prorocích i v Žalmích o mně. 45 Tedy otevřel jim mysl, aby rozuměli Písmům. 46 A řekl jim: Že tak psáno jest a tak musil Kristus trpěti, a třetího dne z mrtvých vstáti, 47 A aby bylo kázáno ve jménu jeho pokání a odpuštění hříchů mezi všemi národy, počna od Jeruzaléma. 48 Vy jste pak svědkové toho. 49 A aj, já pošli zaslíbení Otce svého na vás. Vy pak čekejte v městě Jeruzalémě, dokudž nebudete oblečeni mocí s výsosti. 50 I vyvedl je ven až do Betany, a pozdvih rukou svých, dal jim požehnání. 51 I stalo se, když jim žehnal, bral se od nich, a nesen jest do nebe. 52 A oni poklonivše se jemu, navrátili se do Jeruzaléma s radostí velikou. 53 A byli vždycky v chrámě, chválíce a dobrořečíce Boha. Amen.

nuBibeln

od Biblica

Jesus uppstår från de döda

1 Mycket tidigt på morgonen efter sabbaten, i gryningen, gick kvinnorna till graven med oljorna som de hade gjort i ordning. 2 Där fick de se att stenen var bortrullad från gravöppningen, 3 och när de gick in i graven kunde de inte hitta Herren Jesus kropp. 4 De visste inte vad de skulle tro. Då stod där plötsligt två män i skinande vita kläder. 5 Kvinnorna blev förskräckta och bugade sig djupt, men männen frågade dem: ”Varför letar ni efter den levande bland de döda? 6 Han är inte här. Han har uppstått. Kommer ni inte ihåg vad han sa till er då han fortfarande var i Galileen: 7 att Människosonen måste överlämnas till syndiga människor och korsfästas och uppstå på den tredje dagen?” 8 Då kom de ihåg att Jesus hade sagt detta, 9 och när de kom tillbaka från graven berättade de allt detta för de elva och för alla de andra. 10 Det var Maria från Magdala, och Johanna och Maria, Jakobs mor, och flera andra, som tillsammans berättade detta för apostlarna. 11 Men de tyckte att det lät som tomt prat och trodde inte på det. 12 Men Petrus sprang iväg till graven, och när han böjde sig ner och tittade in såg han linnesvepningen ligga där. Han gick därifrån förundrad över det som hade hänt.

Två lärjungar på väg till Emmaus

13 Samma dag var två lärjungar på väg till en by som heter Emmaus och som ligger drygt en mil från Jerusalem. 14 De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. 15 Och plötsligt, medan de pratade och diskuterade, kom Jesus själv och började gå bredvid dem. 16 Men fast de såg honom var det något som hindrade dem från att känna igen honom. 17 ”Vad är det ni går här och diskuterar med varandra?” undrade han. Då stannade de, och med sorg i blicken 18 svarade en av dem, som hette Kleopas: ”Är du bara en besökare som har varit i Jerusalem och inte vet vad som hänt där de senaste dagarna?” 19 ”Vad är det som har hänt?” frågade han. ”Det här med Jesus från Nasaret”, sa de. ”Han var en profet, som var mäktig i ord och gärning inför både Gud och människor. 20 Men översteprästerna och medlemmarna i rådet överlämnade honom till att dömas till döden och korsfästas. 21 Och vi som hoppades att han var den som skulle befria Israel! Idag är det dessutom tredje dagen sedan allt detta hände, 22 och nu har några kvinnor bland oss gjort oss helt uppskakade. De gick nämligen ut till graven tidigt i morse 23 men fann inte hans kropp. När de kom tillbaka berättade de att de i en syn hade sett änglar, som sa att han lever. 24 Några av de våra gick därför till graven, och de fann att det stämde som kvinnorna hade sagt. Men honom såg de inte.” 25 Då sa Jesus till dem: ”Tänk vad lite ni förstår! Och hur svårt era hjärtan har för att tro på det som profeterna har sagt! 26 Skulle inte Messias lida detta och efter det gå in i sin härlighet?” 27 Sedan förklarade han för dem, med början hos Mose och alla profeterna, vad som stod om honom i alla Skrifterna. 28 Vid det laget var de nästan framme i byn dit de var på väg, och det såg ut som om Jesus tänkte gå vidare. 29 Men de hejdade honom och bad ivrigt: ”Stanna här hos oss. Det börjar ju redan bli kväll, och dagen har gått.” Jesus följde då med dem in och stannade. 30 När de sedan slagit sig ner för att äta, tog han brödet och tackade Gud för det, bröt det och räckte det till dem. 31 Då öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men då var han försvunnen ur deras åsyn. 32 De sa till varandra: ”Visst kändes det som en eld som brann i våra hjärtan när han talade med oss på vägen och förklarade Skriften för oss?” 33 Och utan att förlora någon tid skyndade de tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra församlade. 34 Dessa tog emot dem med orden: ”Herren har verkligen uppstått! Han har visat sig för Simon!” 35 Då berättade de två vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom då han bröt brödet.

Jesus visar sig för sina lärjungar

36 Medan de fortfarande höll på att berätta stod Jesus plötsligt där mitt ibland dem och sa till dem: ”Frid åt er alla!” 37 Men de blev fruktansvärt rädda allihop, och trodde att det var en ande. 38 ”Varför är ni rädda?” frågade Jesus. ”Varför stiger det upp tvivel i era hjärtan? 39 Se på mina händer och mina fötter! Det är jag själv. Känn på mig och se! En ande har inte kött och ben, som ni kan se att jag har.” 40 När han sagt det visade han dem sina händer och fötter. 41 Men fortfarande kunde de inte tro, så fyllda av både glädje och förvåning var de. Då frågade han dem: ”Har ni något att äta?” 42 Och de gav honom en bit stekt fisk, 43 som han åt medan de såg på. 44 Sedan sa han till dem: ”Det här är vad jag sa till er medan jag fortfarande var hos er, att allt som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna, måste gå i uppfyllelse.” 45 Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna. 46 Han sa till dem: ”Detta är vad som står skrivet, att Messias ska lida och uppstå igen på den tredje dagen. 47 Och omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48 Ni ska vittna om allt detta. 49 Och jag ska sända er vad min Fader har lovat. Men stanna här i staden tills ni utrustas med kraft från höjden.”

Jesus far upp till himlen

50 Sedan tog Jesus dem med sig ut ur staden och bort mot Betania, och där lyfte han sina händer och välsignade dem. 51 Medan han välsignade dem, lämnade han dem och togs upp till himlen. 52 De föll då ner och tillbad honom och återvände sedan till Jerusalem fyllda av en stor glädje. 53 Och de var ständigt i templet och hyllade Gud.