1Vyučující Davidův, když byl v jeskyni, modlitba jeho.2Hlasem svým k Hospodinu volám, hlasem svým Hospodinu pokorně se modlím.3Vylévám před oblíčejem jeho žádost svou, a ssoužení své před ním oznamuji.4Když se úzkostmi svírá ve mně duch můj, ty znáš stezku mou; na cestě, po kteréžkoli chodím, osídlo mi ukryli.5Ohlédám-li se na pravo, a patřím, není, kdo by mne znáti chtěl; zhynulo útočiště mé, není, kdo by se ujal o život můj.6K tobě volám, Hospodine, říkaje: Ty jsi doufání mé a díl můj v zemi živých.7Pozorujž volání mého, neboť jsem zemdlen přenáramně; vysvoboď mne od těch, jenž stihají mne, nebo jsou silnější nežli já. [ (Psalms 142:8) Vyveď z žaláře duši mou, abych oslavoval jméno tvé; obstoupí mne spravedliví, když mi dobrodiní učiníš. ]
1Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.2Jag ropar med hög röst till HERREN, jag ropar med hög röst till HERREN och ber om nåd.3Jag utgjuter min klagan inför honom, jag berättar om min nöd för honom.4När jag är färdig att ge upp, vet du hur jag har det. På den väg jag går har de lagt ut snaror för mig.5Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig. Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.6Jag ropar till dig, HERRE, jag säger: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.”7Lyssna till mitt rop, för jag är förtvivlad. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag.8För mig ut ur mitt fängelse, så att jag kan prisa ditt namn. Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig, för du har varit god mot mig.