1Gelin, RAB'be sevinçle haykıralım, Bizi kurtaran kayaya sevinç çığlıkları atalım,2Şükranla huzuruna çıkalım, O'na sevinç ilahileri yükseltelim!3Çünkü RAB ulu Tanrı'dır, Bütün ilahların üstünde ulu kraldır.4Yerin derinlikleri O'nun elindedir, Dağların dorukları da O'nun.5Deniz O'nundur, çünkü O yarattı, Karaya da O'nun elleri biçim verdi.6Gelin, tapınalım, eğilelim, Bizi yaratan RAB'bin önünde diz çökelim.7Çünkü O Tanrımız'dır, Bizse O'nun otlağının halkı, Elinin altındaki koyunlarız. Bugün sesini duyarsanız,8Meriva'da[1], o gün çölde, Massa'da[2] olduğu gibi, Yüreklerinizi nasırlaştırmayın.9Yaptıklarımı görmelerine karşın, Atalarınız orada beni sınayıp denediler.10Kırk yıl o kuşaktan hep iğrendim, ‹‹Yüreği kötü yola sapan bir halktır›› dedim, ‹‹Yollarımı bilmiyorlar.››11Bu yüzden öfkeyle ant içtim: ‹‹Huzur diyarıma[3] asla girmeyecekler!››
1Kom, låt oss sjunga högt till Herrens ära! Stäm upp en glädjefull lovsång till vår mäktige räddare!2Kom till honom fyllda av tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom,3för Herren är den störste bland alla gudar.4De djupaste dalar och de högsta berg, håller han i sin hand. Allt är hans.5Han skapade havet och hans händer har format landet. De är också hans.6Kom, knäböj inför Herren, vår skapare,7för han är vår Gud! Vi är hans får och han är vår herde. O, att du idag bara ville lyssna till honom när han kallar på dig, och komma till honom!8Förhärda inte era hjärtan, som Israel gjorde i öknen vid Meriba och Massa.9Där tvivlade era förfäder på Gud, fast de hade sett så många av hans under. De prövade hans tålamod hårt.10"I fyrtio år såg jag på dem med avsmak", säger Herren Gud. "De var ett folk vars hjärtan och tankar var långt borta ifrån mig. De vägrade att följa mina lagar.11Därför svor jag i min vrede att de aldrig skulle få komma in i det utlovade landet, till den viloplats som jag hade förberett åt dem."