Mezmur 106 | Kutsal Kitap Yeni Çeviri

Kutsal Kitap Yeni Çeviri

106. Mezmur

1 Övgüler sunun, RAB'be! RAB'be şükredin, çünkü O iyidir, Sevgisi sonsuzdur. (1 Ta 16:34) 2 RAB'bin büyük işlerini kim anlatabilir, Kim O'na yeterince övgü sunabilir? 3 Ne mutlu adalete uyanlara, Sürekli doğru olanı yapanlara! 4 Ya RAB, halkına lütfettiğinde anımsa beni, Onları kurtardığında ilgilen benimle. 5 Öyle ki, seçtiklerinin gönencini göreyim, Ulusunun sevincini, Kendi halkının kıvancını paylaşayım. 6 Atalarımız gibi biz de günah işledik, Suç işledik, kötülük ettik. 7 Atalarımız Mısır'dayken Yaptığın harikaları anlamadı, Çok kez gösterdiğin sevgiyi anımsamadı, Denizde, Kızıldeniz'de başkaldırdılar. 8 Buna karşın RAB gücünü göstermek için, Adı uğruna kurtardı onları. 9 Kızıldeniz'i azarladı, kurudu deniz, Yürüdüler enginde O'nun öncülüğünde, Çölde yürür gibi. 10 Kendilerinden nefret edenlerin elinden aldı onları, Düşmanlarının pençesinden kurtardı. 11 Sular yuttu hasımlarını, Hiçbiri kurtulmadı. 12 O zaman atalarımız O'nun sözlerine inandılar, Ezgiler söyleyerek O'nu övdüler. 13 Ne var ki, RAB'bin yaptıklarını çabucak unuttular, Öğüt vermesini beklemediler. 14 Özlemle kıvrandılar çölde, Tanrı'yı denediler ıssız yerlerde. 15 Tanrı onlara istediklerini verdi, Ama üzerlerine yıpratıcı bir hastalık gönderdi. 16 Onlar ordugahlarında Musa'yı, RAB'bin kutsal kulu Harun'u kıskanınca, 17 Yer yarıldı ve Datan'ı yuttu, Aviram'la yandaşlarının üzerine kapandı. 18 Ateş kavurdu onları izleyenleri, Alev yaktı kötüleri. 19 Bir buzağı heykeli yaptılar Horev'de, Dökme bir puta tapındılar. 20 Tanrı'nın yüceliğini, Ot yiyen öküz putuna değiştirdiler. 21 Unuttular kendilerini kurtaran Tanrı'yı, Mısır'da yaptığı büyük işleri, 22 Ham ülkesinde yarattığı harikaları, Kızıldeniz kıyısında yaptığı müthiş işleri. 23 Bu yüzden onları yok edeceğini söyledi Tanrı, Ama seçkin kulu Musa O'nun önündeki gedikte durarak, Yok edici öfkesinden vazgeçirdi O'nu. 24 Ardından hor gördüler güzelim ülkeyi, Tanrı'nın verdiği söze inanmadılar. 25 Çadırlarında söylendiler, Dinlemediler RAB'bin sesini. 26-27 Bu yüzden RAB elini kaldırdı Ve çölde onları yere sereceğine, Soylarını ulusların arasına saçacağına, Onları öteki ülkelere dağıtacağına ant içti. 28 Sonra Baal-Peor'a bel bağladılar, Ölülere sunulan kurbanları yediler. 29 Öfkelendirdiler RAB'bi yaptıklarıyla, Salgın hastalık çıktı aralarında. 30 Ama Pinehas kalkıp araya girdi, Felaketi önledi. 31 Bu doğruluk sayıldı ona, Kuşaklar boyu, sonsuza dek sürecek bu. 32 Yine RAB'bi öfkelendirdiler Meriva suları yanında, Musa'nın başına dert açıldı onlar yüzünden; 33 Çünkü onu sinirlendirdiler, O da düşünmeden konuştu. 34 RAB'bin onlara buyurduğu gibi Yok etmediler halkları, 35 Tersine öteki uluslara karıştılar, Onların törelerini öğrendiler. 36 Putlarına taptılar, Bu da onlara tuzak oldu. 37 Oğullarını, kızlarını Cinlere kurban ettiler. 38 Kenan putlarına kurban olsun diye Oğullarının, kızlarının kanını, Suçsuzların kanını döktüler; Ülke onların kanıyla kirlendi. 39 Böylece yaptıklarıyla kirli sayıldılar, Vefasız duruma düştüler töreleriyle. 40 RAB'bin öfkesi parladı halkına karşı, Tiksindi kendi halkından. 41 Onları ulusların eline teslim etti. Onlardan nefret edenler onlara egemen oldu. 42 Düşmanları onları ezdi, Boyun eğdirdi hepsine. 43 RAB onları birçok kez kurtardı, Ama akılları fikirleri başkaldırmaktaydı Ve alçaltıldılar suçları yüzünden. 44 RAB yine de ilgilendi sıkıntılarıyla Yakarışlarını duyunca. 45 Antlaşmasını anımsadı onlar uğruna, Eşsiz sevgisinden ötürü vazgeçti yapacaklarından. 46 Merhamet koydu onları tutsak alanların yüreğine. 47 Kurtar bizi, ey Tanrımız RAB, Topla bizi ulusların arasından. Kutsal adına şükredelim, Yüceliğinle övünelim. 48 Öncesizlikten sonsuza dek, İsrail'in Tanrısı RAB'be övgüler olsun! Bütün halk, ‹‹Amin!›› desin. RAB'be övgüler olsun!

Nya Levande Bibeln

Biblica'dan

Herren är god mot sitt folk

1 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet. 2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd? 3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga. 4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk! 5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom. 6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde. 7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet. 8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen. 9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken! 10 På så sätt räddade du dem från deras fiender. 11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll. 12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. 13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem, 14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen. 15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem. 16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst. 17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer. 18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor. 19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs. 21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet. 23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem. 24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat. 25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom. 26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen, 27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder. 28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar. 29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem. 30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten. 31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen. 32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer. 33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt. 34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem. 35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk 36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång. 37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord. 39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet. 40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky. 41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem. 43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd. 44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter. 45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender. 46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem. 47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig. 48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: "Amen! Halleluja!"