Psalm 95

Neue evangelistische Übersetzung

von Karl-Heinz Vanheiden
1 Kommt, lasst uns jubeln vor Jahwe / und uns freuen am Fels unseres Heils!2 Lasst uns vor ihn treten mit Dank, / ihn mit Lobliedern erfreuen!3 Denn ein mächtiger Gott ist Jahwe, / ein großer König über alle Götter.4 Ihm gehören die Tiefen der Erde, / die Höhen der Berge sind ebenfalls sein.5 Sein ist das Meer, denn er hat es gemacht, / und das Festland ist von seinen Händen geformt.6 Kommt, lasst uns anbeten, / uns beugen vor ihm! / Lasst uns vor Jahwe knien, / der uns erschuf!7 Denn er ist unser Gott / und wir sind sein Volk. / Er führt uns wie eine Herde / und sorgt für uns wie ein Hirt. Und wenn ihr heute seine Stimme hört,8 verschließt euch seinem Reden nicht / wie Israel es damals bei Meriba tat, / an dem Tag in der Wüste bei Massa.[1] (2Mo 17,7)9 Mich hatten sie dort auf die Probe gestellt! / Mich haben eure Väter versucht / und sahen meine Taten doch selbst.10 Vierzig Jahre lang empfand ich Ekel vor diesem Geschlecht. / „Sie sind ein Volk, dessen Herz sich verirrt“, sagte ich mir, / „denn meine Wege kennen sie nicht.“11 Schließlich schwor ich mir im Zorn: / „Die kommen nie zur Ruhe in meinem Land!“[2] (Hebr 3,7)

Psalm 95

nuBibeln

von Biblica
1 Kom, låt oss sjunga till HERRENS ära, jubla inför vår frälsnings klippa!2 Kom till honom med tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom,3 för HERREN är en stor Gud, en stor kung över alla gudar.4 I hans hand är jordens djup, och honom tillhör bergstopparna.5 Hans är havet, för han har gjort det, och det torra landet, som hans händer har format.6 Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä inför HERREN, vår skapare,7 för han är vår Gud! Vi är hans folk, fåren i hans hjord och i hans omsorg. Om ni idag hör hans röst:8 ”Förhärda inte era hjärtan, som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,9 där era fäder satte mig på prov, de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.10 I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte, och jag sa: ’Detta folk far vilse i sina hjärtan. De känner inte mina vägar.’11 Därför svor jag i min vrede: ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”