1[1] Dem Chorleiter. Ein Lehrgedicht von den Söhnen Korachs.[2]2Wie ein Hirsch nach klarem Wasser lechzt, / so sehne ich mich nach dir, mein Gott.3Meine Seele dürstet nach Gott, / nach dem lebendigen Gott. / Wann darf ich wieder kommen, / wann vor seinem Angesicht stehn?4Tränen waren Tag und Nacht mein Brot, / denn sie sagten täglich zu mir: / „Wo ist denn nun dein Gott?“5Darüber denke ich nach, / und es bricht mir das Herz. / Wie gern zog ich mit der fröhlichen Schar, / mitten im Lärm der feiernden Menge, / und führte sie mit Jubel und Dank in Gottes Haus.6Was bist du so verwirrt, meine Seele, / was stöhnst du in mir? / Hoffe auf Gott! / Denn ich werde ihn noch loben / für das Heil von seinem Angesicht.7Mein Gott, ich bin ganz aufgelöst. / Darum denke ich an dich / aus dem Land des Jordan, / der Hermongipfel und des Kleinen Bergs.[3]8Die Tiefe ruft der Tiefe zu / beim Tosen deiner Wasserströme. / All deine Wogen und Wellen / gehen über mich hin.9Am Tag bietet Jahwe seine Gnade auf, / nachts ist sein Lied bei mir, / ein Gebet zum Gott meines Lebens.10Sagen will ich zu Gott, meinem Fels: / „Warum hast du mich vergessen? / Warum laufe ich trauernd umher, / bedrückt durch den Feind?“11Mörderische Qual in meinen Knochen / ist der Hohn meiner Bedränger, / die mich täglich fragen: „Wo ist denn dein Gott?“12Was bist du so verwirrt, meine Seele, / was stöhnst du in mir? / Hoffe auf Gott! / Denn ich werde ihn noch preisen, / ihn, meine Hilfe und meinen Gott!
1För körledaren. Maskil[1]. Av Korachs ättlingar[2].[3]2Som hjorten längtar efter vattenbäckar, så längtar jag efter dig, min Gud.3Jag törstar efter Gud, den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Gud?4Mina tårar är min mat dag och natt, när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”5Mina minnen kommer, och jag utgjuter min själ. Jag gick i folkhopen, ledde processionen till Guds hus, med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.6Varför är jag så nedstämd, varför så orolig inom mig? Vänta på Gud! Jag ska åter prisa honom, min räddare och min Gud!7Ändå är jag nedstämd, min Gud, och därför tänker jag på dig, i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.8Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina vågor och bränningar slår över mig.9HERREN sänder om dagen sin nåd, och om natten är hans lovsång hos mig, en bön till den levande Guden.10Jag säger till Gud, min klippa: ”Varför har du övergett mig? Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?”11Det är som om mina ben krossas när mina fiender hånar mig, när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”12Varför är jag så nedstämd, varför så orolig inom mig? Vänta på Gud! Jag ska åter prisa honom, min räddare och min Gud!