1Da sagte Jahwe zu mir: „Selbst wenn Mose und Samuel jetzt vor mir stünden, würde ich mich diesem Volk nicht zuwenden. Jage sie aus meiner Nähe fort! Sie sollen mir aus den Augen gehen!2Und wenn sie dich fragen: 'Wohin sollen wir denn gehen?', dann sage ihnen: 'So spricht Jahwe:
Wer zum Pesttod bestimmt ist, bekomme die Pest; / wer zum Schwerttod bestimmt ist, laufe ins Schwert; / wer zum Hungertod bestimmt ist, sterbe an Hunger; / wer zur Verbannung bestimmt ist, ziehe in die Verbannung!'3Ein vierfaches Verderben lasse ich gegen dieses Volk los', spricht Jahwe, 'das Schwert zum Umbringen, die Hunde zum Fortzerren, die Vögel und die wilden Tiere zum Zerfleischen und zum Fressen.4Ich mache sie zu einem Bild des Entsetzens für alle Völker der Erde, und zwar wegen König Manasse Ben-Hiskija[1] von Juda und dem, was er in Jerusalem getan hat.'“5„Wer hat noch Mitleid mit Jerusalem? / Wer wird dir sein Beileid bekunden? / Wer wird dich besuchen / und fragen, wie es dir geht?6Du hast mich zurückgestoßen, / spricht Jahwe, / du hast mir den Rücken gekehrt. / Deshalb habe ich dich angegriffen[2] / und zugrunde gerichtet. / Ich bin es leid, nachsichtig zu sein!7Mit der Worfschaufel habe ich sie / aus dem Land hinausgeworfen. / Ich machte mein Volk kinderlos, / ich gab es verloren, / denn sie kehrten nicht um.8Es wird mehr Witwen bei ihnen geben / als Sandkörner an den Stränden. / Über die Mutter und den jungen Mann / brachte ich am hellen Tag den Tod; / Angst und Entsetzen kam plötzlich über sie.9Nun welkt die Frau dahin, haucht ihr Leben aus, / sie, die sieben Söhne gebar. / Ihre Sonne ging unter mitten am Tag, / sie wurde beschämt und enttäuscht. / Der Rest von ihnen fällt im Krieg, / ausgeliefert ihren Feinden“, / spricht Jahwe.
Jeremias Klage
10Weh mir, Mutter, dass du mich geboren hast! / Jeder streitet und zankt mit mir, / das ganze Land feindet mich an! / Ich habe weder Geld verliehen / noch habe ich welches geborgt. / Trotzdem verfluchen mich alle.
Gottes Antwort
11Jahwe spricht: / „Habe ich dich nicht zum Guten stark gemacht? / Ich werde dafür sorgen, / dass dein Feind dich anfleht, / wenn er in Not und Bedrängnis gerät.12Kann man Eisen zerbrechen, / Eisen aus dem Norden / und Bronze dazu?13Juda, dein Vermögen und deinen Besitz / gebe ich zur Plünderung frei. / Das ist der Lohn für eure Sünden, / die ihr überall im ganzen Land begangen habt.14Ich mache dich zum Sklaven deiner Feinde / in einem Land, das du nicht kennst. / Wie Feuer lodert mein Gesicht, / und euch wird es verbrennen.“
Jeremias „Warum?“
15Jahwe, du weißt alles, / denk an mich und setz dich für mich ein! / Nimm Rache für mich an meinen Verfolgern! / Nicht dass deine Langmut mich zugrunde gehen lässt! / Du weißt doch, dass sie mich deinetwegen beschimpfen.16Wenn du zu mir sprachst, verschlang ich jedes Wort. / Deine Worte haben mich mit Glück und Freude erfüllt. / Denn ich gehöre ja dir,[3] / Jahwe, allmächtiger Gott.17Nie saß ich in fröhlicher Runde, / nie scherzte ich mit. / Von deiner Hand gepackt sitze ich allein, / denn deine Erbitterung erfüllt auch mich.18Warum hört mein Schmerz nicht auf? / Warum schließt sich meine Wunde nicht? / Warum will sie nicht heilen? / Du hast mich enttäuscht, / du bist für mich wie ein Bach, der im Sommer versiegt.
Gottes Antwort
19Da sagte Jahwe zu mir: / „Wenn du umkehrst, nehme ich dich wieder an, / dann darfst du mir wieder dienen. / Wenn du deine Worte überlegst / und nicht mehr solchen Unsinn von dir gibst, / dann darfst du weiterhin mein Sprecher sein. / Sie müssen auf dich hören, aber du nicht auf sie.20Dann mache ich dich für dieses Volk / zu einer festen eisernen Mauer. / Sie werden dich bekämpfen – doch ohne Erfolg, / denn ich bin bei dir und werde dich retten. / Ich schütze dich, ich, Jahwe.21Ich rette dich aus der Hand der Bösen, / aus brutalen Fäusten befreie ich dich.“
1HERREN sa till mig: ”Inte ens om Mose och Samuel stod inför mig skulle jag känna något för detta folk. Låt dem försvinna ur min åsyn och gå!2Och om de frågar dig: ’Vart ska vi gå?’ säg då till dem: ’Så säger HERREN: Den som är bestämd att dö, till döden. Den som ska dö genom svärd, till svärdet. Den som ska svälta, till hungersnöd. Den som ska tillfångatas, till fångenskap.’3Jag ska låta dem drabbas av fyra olika plågor, säger HERREN – av svärd som dödar, hundar som släpar bort och himlens fåglar och markens djur som äter upp och gör slut på dem.4Jag ska göra dem till ett skräckexempel för alla riken på jorden på grund av det som Manasse, Hiskias son och kung över Juda, gjort i Jerusalem.5Vem kommer att tycka synd om dig, Jerusalem? Vem kommer att gråta för din skull? Vem kommer att ens fråga om allt är väl med dig?6Du har förkastat mig, säger HERREN, och vänt mig ryggen. Därför har jag lyft min hand mot dig för att krossa dig. Jag är trött på att visa medlidande.7Jag kastar dem med kastskovel vid landets portar. Jag gör dem barnlösa och förgör mitt folk, för de har inte vänt om från sina vägar.8Deras änkor blir inför mig fler än sandkornen i havet. Mitt på dagen sänder jag inkräktare mot de unga männens mödrar. Ångest och förskräckelse låter jag plötsligt komma över dem.9En kvinna som har sju söner sjunker ihop och ger upp andan. Hennes sol har gått ner medan det fortfarande är dag, hon har drabbats av skam och vanära. De av dem som överlever ska jag överlämna åt deras fienders svärd, säger HERREN.”
Jeremias klagan inför Herren
10”Ve mig, min mor, att du födde mig, en man som orsakar strid och oenighet i hela landet! Jag har varken lånat eller lånat ut pengar, men ändå förbannar alla mig.”11HERREN sa: ”Jag ska befria dig och låta det gå dig väl. Jag ska sannerligen få dina fiender att be med dig i nödens och olyckans tid.[1]12Kan man bryta sönder järn, järn från norr, eller koppar?13Dina rikedomar och skatter ska jag utlämna för plundring, utan betalning, på grund av alla dina synder överallt i ditt land.14Jag ska låta dig föras som slav till dina fiender i ett land som du inte känner. Min vrede brinner som eld mot er.”15HERRE, du vet detta. Tänk på mig, ta dig an mig, låt hämnd drabba mina förföljare. Du som är långmodig, ta inte bort mig. Tänk på att det är för din skull jag får lida förakt.16Jag fann dina ord och åt dem. Ditt ord blev mitt hjärtas glädje och fröjd,[2] för jag är uppkallad efter ditt namn, HERRE, härskarornas Gud.17Jag har inte fått glädjas i goda vänners sällskap, inte roat mig. Eftersom din hand legat över mig, har jag suttit ensam, och din vrede har uppfyllt mig.18Varför måste jag ständigt lida, varför kan inte mitt sår läkas? Det vill inte läka. Du har blivit för mig som en sinande bäck, som vatten man inte kan lita på.19Därför säger HERREN: ”Om du vänder om ska jag återupprätta dig, och du får tjäna mig. Om du talar värdigt, inte ovärdigt, ska du få vara min talesman. Folk ska återvända till dig, men du får inte gå tillbaka till dem.20Jag ska göra dig till en mur för detta folk, till en befäst kopparmur. De ska anfalla dig men inte kunna besegra dig, för jag är med dig för att befria och rädda dig, säger HERREN.21Jag ska rädda dig ur de ondas makt och befria dig ur de grymmas grepp.”