1Saulus war mit dieser Hinrichtung völlig einverstanden. Und von diesem Tag an wurde die Gemeinde in Jerusalem schwer verfolgt, sodass sich – mit Ausnahme der Apostel – die Gläubigen über ganz Judäa und Samarien zerstreuten.2Einige fromme Juden bestatteten den Stephanus und veranstalteten eine große Trauerfeier.3Aber Saulus verwüstete die Gemeinde. Überall durchsuchte er die Häuser der Gläubigen und ließ Männer wie Frauen gewaltsam abführen und ins Gefängnis bringen.
Verfolgung als Missionsstrategie Gottes
4Die zerstreuten Gläubigen aber machten das Evangelium bekannt.5Philippus zum Beispiel ging in eine Stadt von Samarien[1] und predigte, dass Jesus der Messias ist. (Joh 4,5; Joh 4,39)6Die Menge hörte Philippus mit großer Aufmerksamkeit zu. Sie nahmen ja auch die Zeichen wahr, die durch ihn geschahen.7Denn bei vielen Besessenen hatten sie miterlebt, wie Dämonen laut schreiend ausfuhren, und hatten gesehen, wie viele Gelähmte und Verkrüppelte geheilt wurden.8Es herrschte große Freude in der Stadt.9Nun hatte schon vorher ein Mann namens Simon in der Stadt gelebt, der sich mit okkulten Dingen befasste. Er behauptete, ein großer Magier zu sein, und hatte das Volk von Samarien in Begeisterung versetzt.10Alle waren von ihm eingenommen, Groß und Klein. „Dieser Mann ist die Kraft Gottes“, sagten sie und nannten ihn deshalb „Die Große Kraft“.11Sie standen ganz in seinem Bann, weil er sie lange Zeit mit seinen okkulten Machenschaften beeindruckt hatte.12Aber nun glaubten sie der wunderbaren Botschaft, die Philippus ihnen von der Königsherrschaft Gottes verkündigte, von Jesus Christus und dem, was in seinem Namen geschah. Da ließen alle gläubig gewordenen Männer und Frauen sich taufen.13Sogar Simon selbst kam zum Glauben. Auch er wurde getauft und schloss sich eng an Philippus an. Die großartigen Zeichen und Wunder versetzten ihn in höchstes Erstaunen.14Als nun die Apostel in Jerusalem hörten, dass die Leute in Samarien die Botschaft Gottes angenommen hatten, schickten sie Petrus und Johannes zu ihnen.15Nach ihrer Ankunft beteten beide für sie, dass Gott ihnen den Heiligen Geist geben möge,16denn er war noch auf keinen von ihnen herabgekommen. Sie waren nur auf den Namen des Herrn Jesus getauft worden.17Nach dem Gebet legten Petrus und Johannes ihnen die Hände auf, und sie empfingen den Heiligen Geist.18Als Simon sah, dass der Heilige Geist denen gegeben wurde, denen die Apostel die Hände auflegten, bot er ihnen Geld an19und sagte: „Gebt auch mir diese Macht, dass jeder, dem ich die Hände auflege, den Heiligen Geist bekommt.“20„Zur Hölle mit dir und deinem Geld!“, fuhr Petrus ihn an. „Glaubst du wirklich, du kannst die Gabe Gottes kaufen?21Nein, du hast keinen Anteil daran und kein Recht darauf, denn du bist nicht aufrichtig vor Gott!22Ändere deine Einstellung, wende dich von deiner Bosheit ab und bete zum Herrn. Vielleicht vergibt er dir deine bösen Absichten.23Ich sehe ja, dass deine Gedanken völlig vergiftet sind und du im Bösen verstrickt bist.“24Da bat Simon die Apostel: „Betet ihr für mich zum Herrn. Betet bitte, dass nichts von dem eintrifft, was ihr gesagt habt.“25Nachdem Petrus und Johannes den Herrn bezeugt und seine Botschaft bekannt gemacht hatten, kehrten sie nach Jerusalem zurück. Auf dem Weg durch Samarien verkündigten sie das Evangelium noch in vielen Dörfern.
Der erste Nichtjude wird Christ
26Philippus aber wurde von einem Engel des Herrn beauftragt: „Geh Richtung Süden[2] auf die selten benutzte Straße, die von Jerusalem nach Gaza[3] hinunterführt.“27Philippus machte sich sofort auf. Unterwegs traf er einen Äthiopier. Der war ein Eunuch, ein hoher Würdenträger: der oberste Finanzverwalter der Kandake, der äthiopischen Königin.[4] Er war nach Jerusalem gekommen, um dort Gott anzubeten,28und befand sich jetzt auf der Rückreise. Der Mann saß auf seinem Wagen und las in der Schriftrolle des Propheten Jesaja.29Gottes Geist sagte zu Philippus: „Lauf hin und folge diesem Wagen!“30Philippus lief hin und hörte den Mann halblaut aus Jesaja lesen. Er fragte: „Verstehst du denn, was du liest?“31„Wie soll ich das können“, erwiderte dieser, „wenn es mir niemand erklärt.“ So bat er Philippus aufzusteigen und sich zu ihm zu setzen.32Er hatte gerade folgenden Abschnitt gelesen:
„Wie ein Schaf wurde er zur Schlachtbank geführt, und wie ein Lamm, das beim Scheren stumm ist, kam kein Klagelaut aus seinem Mund.33Er wurde ‹zutiefst› erniedrigt, ‹doch Gott› hob das Strafgericht gegen ihn auf. Wer wird seine Nachkommen zählen können? Denn sein Leben wird von der Erde weg erhoben werden.“[5] (Jes 53,7)34Der Eunuch wandte sich an Philippus: „Sag mir bitte, von wem hier die Rede ist! Spricht der Prophet von sich selbst oder von einem anderen?“35Da begann Philippus zu reden. Er knüpfte an dieses Schriftwort an und erklärte dem Äthiopier das Evangelium von Jesus.36-37Als sie nun so auf der Straße dahinfuhren, kamen sie an ein Gewässer. „Hier gibt es Wasser“, sagte der Eunuch, „was steht meiner Taufe noch im Weg?“[6]38Er ließ den Wagen anhalten, und beide, Philippus und der Äthiopier, stiegen ins Wasser, und Philippus taufte ihn.39Als sie wieder aus dem Wasser kamen, wurde Philippus vom Geist des Herrn entrückt. Der Eunuch sah ihn nicht mehr, trotzdem setzte er voller Freude seine Reise fort.40Und Philippus fand sich in Aschdod wieder. Er zog von Stadt zu Stadt und verkündigte überall Gottes gute Botschaft. Schließlich kam er nach Cäsarea.[7]
1Även Saul tyckte det var rätt att man dödade honom. Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien.2Men några fromma män kom och begravde Stefanos under stor dödsklagan.3Saul var mycket grym mot församlingen. Han trängde sig in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor och satte dem i fängelse.4Men de som hade skingrats vandrade omkring och förkunnade evangelium överallt dit de kom.5Filippos[1] gick till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus där.6Folkskaran lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga när de såg de tecken han gjorde.7Många orena andar drevs ut och lämnade sina offer under högljudda rop och många som hade varit förlamade eller handikappade på annat sätt blev botade.8Därför blev det stor glädje i staden.
Filippos och trollkarlen Simon
9Där fanns också en man som hette Simon. Han hade sysslat med trolldom i staden och fått folket att häpna i Samarien. Han påstod sig själv vara något stort10och alla drogs till honom, både små och stora, och sa: ”Han är en Guds kraft, den som kallas Den stora kraften.”11Då han så länge hade gjort dem häpna med sina trollkonster var de anhängare till honom.12Men nu började folket istället tro på Filippos budskap om Guds rike och Jesus Kristus och de, både män och kvinnor, lät döpa sig.13Simon själv kom också till tro och blev döpt. Sedan följde han Filippos vart han gick och han häpnade över de tecken och under som skedde.14När apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, skickade de dit Petrus och Johannes.15När de kom dit, bad de att de skulle få den heliga Anden.16För Anden hade ännu inte kommit över någon av dem utan de var bara döpta i Herren Jesus namn.17Men Petrus och Johannes lade sina händer på dem och då fick de den heliga Anden.18När Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar19och sa: ”Låt mig också få den här makten, så att den får den heliga Anden som jag lägger händerna på.”20Men Petrus svarade: ”Både du och dina pengar ska gå förlorade om du tror att man kan köpa Guds gåva!21Du har ingen rätt till det här för ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud.22Vänd om från denna din ondska och be till Herren, så kanske han förlåter dig ditt hjärtas avsikter.23Jag ser att du fortfarande sitter fast i bitterhet och orättens fångenskap.”24Då svarade Simon: ”Be för mig till Herren, så att jag inte drabbas av det som ni har sagt!”25Och sedan Petrus och Johannes hade vittnat och förkunnat Herrens ord, återvände de till Jerusalem. På vägen förkunnade de evangeliet också i flera samariska byar.
Filippos och den etiopiska hovmannen
26En ängel från Herren visade sig nu för Filippos och sa till honom: ”Gå söderut[2] på ökenvägen som går mellan Jerusalem och Gaza”,27och Filippos lydde genast. Där på vägen kom då en hög tjänsteman som arbetade vid hovet hos Kandake, den etiopiska drottningen. Han hade ansvar för hela hennes skattkammare. Men nu hade han rest till Jerusalem för att tillbe28och var på väg tillbaka i sin vagn där han satt och högläste profeten Jesaja.29Då sa Anden till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den!”30Filippos skyndade fram och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja, frågade han: ”Förstår du vad du läser?”31Mannen svarade: ”Hur skulle jag kunna det om ingen förklarar för mig?” Sedan bad han Filippos stiga upp i vagnen och sätta sig bredvid honom.32Det ställe i Skriften han just hade läst var detta: ”Han var som ett får som förs bort för att slaktas, tyst som ett lamm som står tyst när man klipper det, han öppnade inte sin mun.33Genom hans förnedring togs hans dom bort. Vem i hans släkte kan beskriva det, för hans liv rycktes bort från jorden?”[3]34Mannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om, sig själv, eller om någon annan?”35Då började Filippos att med hjälp av detta ställe i Skriften förklara evangeliet om Jesus.36-37Och när de åkte där längs vägen, kom de fram till ett ställe med vatten. Då sa den etiopiska mannen: ”Titta, där finns vatten! Finns det något som hindrar att jag blir döpt här?”[4]38Sedan gav han order om att stanna vagnen och de steg ner i vattnet tillsammans och Filippos döpte honom.39Men när de kom upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippos och mannen såg honom inte mer men han fortsatte glad sin resa.40Filippos befann sig nu i Ashdod och han gick sedan från stad till stad och förkunnade evangelium tills han kom till Caesarea.