1En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från generation till generation.2Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen, fanns du, Gud, från evighet till evighet.3Du låter människan bli jord igen och säger: ”Vänd åter, människobarn!”4Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick, som en enda timme i natten.5Du sveper bort dem, de är som en sömn om morgonen, de försvinner som gräset,6som växer upp på morgonen men vissnar och torkar ut innan kvällen.7Genom din vrede förgås vi, vi förskräcks av din vredes glöd.8Du lägger fram våra synder inför dig, våra hemliga synder drar du fram i ljuset.9Våra dagar försvinner under din vrede, vi slutar våra år med en suck.10Vi blir sjuttio år, kanske åttio, om krafterna räcker. Men våra flyende[1] år är möda och besvär. Snart har de försvunnit, och vi är borta.11Vem känner din vredes styrka, vem fruktar att drabbas av din förbittring?[2]12Lär oss att inse hur få våra dagar är, så att vi får visa hjärtan.13HERRE, kom åter! Hur länge ska detta vara? Förbarma dig över dina tjänare!14Mätta oss med din nåd var morgon, så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar.15Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett det onda.16Låt dina tjänare få se dina gärningar och deras barn din härlighet.17Herre, vår Gud, visa oss din godhet och ge oss framgång i allt vad vi gör.
1Ein Gebet des Mose, des Mannes Gottes. Herr, du bist unsre Zuflucht für und für. /2Ehe denn die Berge wurden und die Erde und die Welt geschaffen wurden, bist du, Gott, von Ewigkeit zu Ewigkeit.3Der du die Menschen lässest sterben und sprichst: Kommt wieder, Menschenkinder! (Ps 146:4; Pred 1:4)4Denn tausend Jahre sind vor dir / wie der Tag, der gestern vergangen ist, und wie eine Nachtwache. (2 Pet 3:8)5Du lässest sie dahinfahren wie einen Strom, / sie sind wie ein Schlaf, wie ein Gras, das am Morgen noch sprosst, (Job 14:2; Ps 102:12; Ps 103:15; Jes 40:6; 1 Pet 1:24)6das am Morgen blüht und sprosst und des Abends welkt und verdorrt.7Das macht dein Zorn, dass wir so vergehen, und dein Grimm, dass wir so plötzlich dahinmüssen.8Denn unsre Missetaten stellst du vor dich, unsre unerkannte Sünde ins Licht vor deinem Angesicht.9Darum fahren alle unsre Tage dahin durch deinen Zorn, wir bringen unsre Jahre zu wie ein Geschwätz.10Unser Leben währet siebzig Jahre, und wenn’s hoch kommt, so sind’s achtzig Jahre, und was daran köstlich scheint, ist doch nur vergebliche Mühe;[1] denn es fähret schnell dahin, als flögen wir davon. (Pred 1:3)11Wer glaubt’s aber, dass du so sehr zürnest, und wer fürchtet sich vor dir in deinem Grimm?12Lehre uns bedenken, dass wir sterben müssen, auf dass wir klug werden. (Ps 39:5)13HERR, kehre dich doch endlich wieder zu uns und sei deinen Knechten gnädig!14Fülle uns frühe mit deiner Gnade, so wollen wir rühmen und fröhlich sein unser Leben lang.15Erfreue uns nun wieder, nachdem du uns so lange plagest, nachdem wir so lange Unglück leiden.16Zeige deinen Knechten deine Werke und deine Herrlichkeit ihren Kindern. (Jes 5:12)17Und der Herr, unser Gott, sei uns freundlich / und fördere das Werk unsrer Hände bei uns. Ja, das Werk unsrer Hände wollest du fördern!