1För körledaren, till Jedutun[1]. En psalm av David.2Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt och hålla min tunga från synd, sätta ett lås för min mun, så länge de gudlösa finns i min närhet.”3Men när jag blev tyst och stum och inte ens kunde säga det som var gott,[2] ökade ångesten bara inom mig.4Mitt hjärta brände inom mig, och ju mer jag grubblade, desto mer brände elden. Jag måste tala:5”HERRE, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut och hur få mina dagar är, låt mig förstå min egen förgänglighet.6Du har gett mig en handfull dagar, hela min livstid är ingenting för dig. En människas liv är bara en vindfläkt. Séla7Som en skugga går människan omkring, hastar hit och dit för ingenting, samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.8Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig.9Befria mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar![3]10Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen, för det är du som gjort detta.11Ta bort din plåga från mig, för jag går under av slagen från din hand.12När du tuktar en människa för hennes synd, gör du likt malen slut på allt som är henne kärt. Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla13Hör min bön, HERRE, lyssna när jag ropar! Var inte döv för min gråt. Jag är en gäst hos dig och en främling, som mina förfäder.14Vänd bort din blick från mig, så att jag får glädjas innan jag går bort och inte längre finns till.”
1Ein Psalm Davids, vorzusingen, für Jedutun. (1 Krön 25:1; 1 Krön 25:3)2Ich habe mir vorgenommen: Ich will mich hüten, dass ich nicht sündige mit meiner Zunge; ich will meinem Mund einen Zaum anlegen, solange ich den Frevler vor mir sehen muss.3Ich bin verstummt und still und schweige fern der Freude und muss mein Leid in mich fressen. (Ps 38:14)4Mein Herz ist entbrannt in meinem Leibe; / wenn ich seufze, brennt es wie Feuer. So rede ich mit meiner Zunge:5»HERR, lehre doch mich, / dass es ein Ende mit mir haben muss und mein Leben ein Ziel hat und ich davon muss. (Job 14:5; Ps 90:12)6Siehe, meine Tage sind eine Handbreit bei dir, und mein Leben ist wie nichts vor dir. Ach, wie gar nichts sind alle Menschen, die doch so sicher leben! Sela. (Ps 90:5)7Sie gehen daher wie ein Schatten / und machen sich viel vergebliche Unruhe; sie sammeln und wissen nicht, wer es kriegen wird.« (Ps 49:17; Pred 2:18; Pred 2:21; Luk 12:15)8Nun, Herr, wes soll ich mich trösten? Ich hoffe auf dich.9Errette mich von aller meiner Sünde und lass mich nicht den Narren zum Spott werden.10Ich will schweigen und meinen Mund nicht auftun; denn du hast es getan.11Wende deine Plage von mir; ich vergehe, weil deine Hand nach mir greift.12Wenn du den Menschen züchtigst um der Sünde willen, / so verzehrst du seine Schönheit wie Motten ein Kleid. Ach, wie gar nichts sind doch alle Menschen. Sela.13Höre mein Gebet, HERR, und vernimm mein Schreien, schweige nicht zu meinen Tränen; denn ich bin ein Gast bei dir, ein Fremdling wie alle meine Väter. (3 Mos 25:23; Ps 119:19; Heb 11:13; 1 Pet 2:11)14Lass ab von mir, dass ich mich erquicke, ehe ich dahinfahre und nicht mehr bin.