1Vad kan vi då säga att Abraham, vår stamfar, kom fram till i fråga om detta?2Om det nämligen var på grund av gärningar som Abraham blev rättfärdig, hade han kunnat vara stolt över det, men inte inför Gud.3Vad står det i Skriften? Jo, att ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”.[1] (1 Mos 15:6)4Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat.5Men den som inte har gärningar att komma med utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro räknad som rättfärdighet.6Därför säger också David att den människa är lycklig, som utan att förtjäna det räknas som rättfärdig av Gud:7”Lyckliga är de som har fått sina överträdelser förlåtna och har fått sina synder utplånade.8Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd.”[2] (Ps 32:1)9Gäller denna lycka då bara omskurna, eller gäller den också de oomskurna? Vi har redan sagt att det var för sin tros skull som Abraham räknades som rättfärdig.10Men när skedde det: efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Inte efter, nej, innan.11Omskärelsens tecken fick han som sigill på den rättfärdighet han hade genom sin tro redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en far till alla oomskurna som tror, för att de ska kunna räknas som rättfärdiga.12Han blev också far till de omskurna, de som inte bara är omskurna utan också följer den tro som han hade innan han blev omskuren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.14Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla.15Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse.16Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far,17som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”[3] I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till. (1 Mos 17:5)18Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”[4] (1 Mos 15:5)19Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.20Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud.21Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat,22och därför räknades han som rättfärdig.23Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom.24Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda.25Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
1Wie war es denn bei unserem leiblichen Stammvater Abraham? Wird von ihm nicht gesagt, dass er »Gnade gefunden« hat?[1]2Wenn er, wie man sagt, aufgrund seiner Gehorsamsleistungen als gerecht anerkannt wurde, hat er Grund, sich zu rühmen – aber nicht vor Gott! (Jak 2:21)3Wie heißt es denn in den Heiligen Schriften? »Abraham vertraute Gott und glaubte seiner Zusage, und dies rechnete Gott ihm als Gerechtigkeit an.« (1 Mos 15:6; Gal 3:6; Jak 2:23)4Nun, einem Arbeiter, der Leistungen erbracht hat, wird sein Lohn nicht als etwas Unverdientes angerechnet, sondern als etwas, worauf er Anspruch hat.5Wenn dagegen ein Mensch vor Gott keine Leistungen vorzuweisen hat, aber er vertraut auf den, der die Gottlosen annimmt, dann wird ihm sein Glaube als Gerechtigkeit angerechnet.6Im gleichen Sinn preist David die Menschen glücklich, denen Gott Gerechtigkeit anrechnet, obwohl sie keine guten Werke vorzuweisen haben: (Ps 32:1)7»Freuen dürfen sich alle, denen der Herr ihr Unrecht vergeben und ihre Verfehlungen zugedeckt hat!8Freuen dürfen sich alle, denen der Herr die Schuld nicht anrechnet!«9Gilt das nur für Beschnittene oder auch für Unbeschnittene? Ich habe schon gesagt: Abrahams Glaube wurde ihm von Gott als Gerechtigkeit angerechnet.10Unter welchen Umständen geschah dies? War er damals schon beschnitten, oder war er es noch nicht? Er war es noch nicht!11Die Beschneidung erhielt Abraham erst als Bestätigung. Durch sie wurde besiegelt, dass Gott ihn schon vor seiner Beschneidung um seines Glaubens willen angenommen hatte. So ist Abraham der Vater aller geworden, die Gott vertrauen, ohne beschnitten zu sein – und denen dieses Vertrauen als Gerechtigkeit angerechnet wird. (1 Mos 17:9; Rom 2:28; Gal 3:7)12Er ist aber genauso der Vater der Beschnittenen, sofern sie nicht nur wie Abraham beschnitten sind, sondern auch in dessen Spuren gehen und Gott so vertrauen wie unser Vater Abraham, als er noch nicht beschnitten war. (Matt 3:9)
Es kommt nur auf den vertrauensvollen Glauben an
13Dasselbe gilt für die Zusage, die Gott Abraham und seinen Nachkommen gab: sie sollten die ganze Erde zum Besitz erhalten.[2] Diese Zusage erfolgte nicht auf der Grundlage des Gesetzes, sondern auf der Grundlage der Gerechtigkeit, die Gott dem Glauben zuspricht. (1 Mos 12:7; 1 Mos 22:17; Syr 44:21)14Wenn die Erde denen als Besitz versprochen wäre, die das Gesetz befolgen, wäre der Glaube entwertet und die Zusage hätte ihren Sinn verloren. (Gal 3:18)15Das Gesetz führt aber in Wirklichkeit zu Gottes Strafgericht; denn nur wo kein Gesetz ist, gibt es auch keine Übertretungen. (Rom 3:20; Rom 5:13; Rom 5:20; Rom 7:7; Gal 3:19)16Deshalb hat Gott alles auf den Glauben gestellt, damit alles auf Gnade beruht. Auf diese Weise gilt die Zusage unverbrüchlich für alle Nachkommen Abrahams, nicht nur für die, die nach den Ordnungen des Gesetzes leben, sondern auch für alle, die wie Abraham der Zusage Gottes glauben. So ist Abraham der Vater von uns allen.17Denn Gott hat zu ihm gesagt: »Ich habe dich zum Vater vieler Völker gemacht.« Abraham hatte Gott vor Augen und glaubte ihm, der die Toten lebendig macht und das Nichtseiende ins Dasein ruft. (1 Mos 17:5; 2 Kor 1:9)18Obwohl nichts mehr zu hoffen war, hielt er an der Hoffnung fest und vertraute darauf, dass Gott ihn zum Vater vieler Völker machen werde. Denn Gott hatte zu ihm gesagt: »Deine Nachkommen werden so zahlreich sein wie die Sterne.« (1 Mos 15:5)19Abraham, fast hundertjährig, wusste genau, dass seine Lebenskraft aufgezehrt und der Mutterschoß Saras erstorben war. Trotzdem wurde er nicht schwach im Glauben (1 Mos 17:1; Heb 11:11)20und zweifelte nicht an der Zusage Gottes, vielmehr wurde sein Glaube nur umso fester. Er gab Gott die Ehre21und war felsenfest davon überzeugt: Was Gott zusagt, das kann er auch tun. (1 Mos 18:14; Luk 1:37)22Darum wurde ihm sein Glaube als Gerechtigkeit angerechnet. (Rom 4:3)23Dass er angerechnet wurde, ist aber nicht nur wegen Abraham gesagt,24sondern auch wegen uns. Auch uns wird Gott einst den Glauben als Gerechtigkeit anrechnen, so gewiss wir auf Ihn vertrauen, der Jesus, unseren Herrn, aus dem Tod auferweckt hat.25Er gab ihn dahin, um unsere Vergehen zu sühnen, und hat ihn zum Leben erweckt, damit wir vor ihm als gerecht bestehen können. (Jes 53:4; Jes 53:10; Rom 8:32; 1 Kor 15:17)