1Maskil. Av Asaf. Mitt folk, lyssna till min undervisning! Vänd era öron till vad jag säger!2Jag vill öppna min mun för liknelser, jag ska yttra hemligheter från gamla tider.3Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss,4vill vi inte dölja för deras barn. Vi vill förkunna för nästa generation HERRENS väldiga gärningar, hans makt och de under som han utfört.5Han gav förordningar till Jakob, stiftade en lag åt Israel, som han befallde våra fäder att undervisa sina barn om,6så att kommande generationer skulle få kännedom om dem, och att deras barn som skulle komma att födas i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.7Så skulle de sätta sin lit till Gud och inte glömma hans gärningar, utan följa hans bud.8De skulle inte vara som sina fäder, en trotsig och upprorisk generation, som inte var lojala och trogna mot Gud.9Efraims män, beväpnade med båge, vände om på stridens dag.10De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lag.11De glömde hans gärningar, underverk som han hade låtit dem se.12Han gjorde under inför deras fäder i Egyptens land, på Soans slätter.13Han delade havet och ledde dem rakt igenom det. Han lät vattnet stå som en vägg.14På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken.15Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten ur djupet.16Strömmar lät han bryta fram från klippan, han lät vatten flyta fram som en flod.17Ändå fortsatte de att synda mot honom och göra uppror mot den Högste i öknen.18De utmanade Gud och krävde mat i sin lystnad.19De talade mot Gud: ”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?20Se, han slog på klippan, och vatten strömmade fram och bäckar flödade. Men kan han också ge bröd och förse sitt folk med kött?”21Men HERREN hörde dem och blev vred. En eld tändes mot Jakob, vreden växte fram mot Israel,22därför att de inte trodde på Gud eller litade på hans räddning.23Han befallde att himlen skulle öppnas och slog upp himlens dörrar,24han lät manna regna ner som mat, han gav dem säd från himlen.25Människor fick äta änglars mat, han gav dem rikligt att äta.26Han släppte loss östanvinden från himlen och förde fram sunnanvinden med sin kraft.27Han lät kött regna ner som stoft, fåglar som sanden i havet.28Han lät det falla ner i deras läger, runt omkring deras tält.29De åt tills de fick mer än nog. Han lät dem få vad de begärde.30Men innan de stillat sina begär, innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,31upptändes Guds vrede mot dem. Han dödade de starkaste och slog ner Israels unga män.32Trots detta fortsatte de att synda och trodde inte, trots hans under.33Då lät han deras liv sluta i tomhet och deras år i skräck.34När han dödade, frågade de efter honom, vände om och sökte honom.35Då kom de ihåg att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare.36Men de hycklade med sina ord för honom, de ljög för honom.37Deras hjärtan var inte lojala mot honom, och de var inte trogna mot hans förbund.38Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, lät inte sin vredes glöd flamma upp.39Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner som en vindpust, för att inte komma åter.40Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!41Gång på gång frestade de Gud och gjorde Israels Helige bedrövad.42De kom inte ihåg den makt som han visade när han befriade dem från fienden,43när han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans slätter.44Han förvandlade deras floder till blod, och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.45Han sände stora svärmar med flugor som åt dem och grodor som förstörde.46Han gav deras gröda åt gräshoppor och deras skörd åt skadedjur.[1]47Han förstörde deras vinrankor med hagel och mullbärsfikonträden med slagregn[2].48Han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixten.[3]49Han släppte loss sin glödande vrede över dem, vrede, harm och förbittring, en skara av olycksänglar.50Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte deras liv, utan lät dem dö av pest.51Han slog allt förstfött i Egypten, de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.52Han ledde ut sitt folk som en flock, han ledde dem som en hjord genom öknen.53Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta, och havet täckte deras fiender.54Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land, till det berg som hans makts hand hade erövrat.55Han drev bort folken framför dem, han delade ut deras land som arvedel och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.56Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom och höll inte hans befallningar.57De vände sig bort i trolöshet som sina fäder, bort, som en förrädisk båge.58De retade upp honom med sina offerplatser och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.59När Gud hörde dem blev han vred, och han förkastade Israel helt.60Han övergav sin boning i Shilo, det tält han hade satt upp bland människorna.61Han lät sin makt[4] föras bort i fångenskap och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.62Han överlämnade sitt folk åt svärdet och var vred på sin egendom.63Deras unga män förtärdes av eld, och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.64Prästerna dödades med svärd och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.65Då vaknade Herren, som ur en sömn, som en krigare som varit upprymd av vin.66Han slog tillbaka sina fiender, han skickade bort dem till evig skam.67Han förkastade Josefs boningar, han utvalde inte Efraims stam.68I stället utvalde han Judas stam och berget Sion som han älskade.69Där byggde han sin helgedom likt höjderna, lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.70Han utsåg David till sin tjänare och hämtade honom från fårfållorna.71Från fåren hämtade han honom, för att bli herde för hans folk Jakob, för Israel, hans arvedel.72Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta, han ledde dem med skicklig hand.
Psalm 78
Nya Levande Bibeln
Gud straffar och räddar sitt folk
1-3Mitt folk, lyssna till min undervisning! Öppna era öron för vad jag säger, för jag ska berätta för er händelser ur vår historia, om sådant som vi har sett och hört från tidigare generationer.4Jag ska uppenbara dessa sanningar för er, så att ni kan beskriva Herrens väldiga gärningar för era barn och berätta för dem om de mäktiga under han utförde.5Han gav sina lagar till Israels folk och Jakobs efterföljare, och befallde våra förfäder att undervisa sina barn,6så att de i sin tur kunde undervisa sina barn. På så sätt har hans lagar hållits levande från generation till generation.7Och därmed har varje generation fått möjlighet att följa dessa lagar och sätta sitt hopp till Gud och inte glömma alla hans fantastiska under.8Ja, de skulle inte vara lika opålitliga som sina förfäder, som vände sig bort från Gud i upproriskhet, och gick sin egen väg.9Fast de var fullt beväpnade, vände Efraims folk ryggen till och flydde när det blåstes till strid.10De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lagar.11-12De glömde de märkliga under som Gud hade gjort inför ögonen på dem.13Han delade ju havet framför dem och ledde dem rakt igenom. Vattnet stod som en vägg på båda sidor!14På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken.15Han krossade klippan i öknen för att ge dem tillräckligt med vatten, och det flöt fram från en källa.16Strömmarna rann från klippan, de flöt fram som en flod!17Ändå fortsatte de med sitt uppror och syndade mot Gud, som är över alla gudar.18De utmanade Gud och krävde annan mat än den Gud gav dem.19-20Med misstro frågade de: "Kan Gud verkligen duka ett bord åt oss i öknen?"21Men Herren hörde dem och blev vred. Hans vredes eld brann mot Israel22därför att de inte trodde på honom eller räknade med hans hjälp.23Trots detta befallde han att himlen skulle öppnas. Han öppnade himlens fönster24och lät manna regna ner som mat. Han gav dem bröd från himlen!25Ja, de åt änglarnas mat, och han gav dem mer än de orkade äta.26Med sin väldiga kraft lät han vinden blåsa från både öster och söder.27Han lät fåglar regna ner, så många att de blev till ett tjockt lager på marken. Ja, de var lika många som sanden i havet.28Till och med mitt bland tälten föll fåglarna till marken,29och folket åt så mycket de ville. Han gav dem vad de bad om,30men de hade knappt slutat äta förrän Herrens vrede upptändes.31De hade fortfarande köttet i munnen när han dödade de bästa och starkaste av Israels unga män.32Trots detta fortsatte folket att synda och vägrade att tro på Guds under.33Då gjorde han ett snabbt slut på deras liv och fyllde deras år med ångest och skräck.34Alltid när han dödade några av folket, frågade resten av dem efter honom för en kort tid. De vände då om och bad till honom.35Då tycktes de komma ihåg att Gud var deras beskyddare, att han var deras Frälsare, en Gud över alla gudar.36Men de menade ingenting med det. Allt vad de sa var lögn.37Deras hjärtan var långt borta, och de höll inte sina löften.38Ändå var han barmhärtig och förlät dem deras synder och utplånade dem inte. Många gånger höll han tillbaka sin vrede,39för han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner lika snabbt som en vindpust.40Tänk så många gånger de gjorde uppror mot honom i öknen!41Gång på gång gjorde de Israels helige Gud bedrövad.42De glömde hans stora makt och kärlek och att han befriat dem från deras fiender.43De glömde de plågor han skickade över egyptierna på Soans slätter.44Det var då han förvandlade floderna till blod så att egyptierna inte hade något vatten att dricka.45Han lät också stora svärmar med flugor fylla landet, och han lät grodor översvämma hela Egypten!46Han sände larver och gräshoppor som åt upp deras skördar.47Han förstörde vinrankorna och mullbärsfikonträden med frost och hagel.48Boskapen dog på åkrarna när de träffades av de hårda iskristallerna från himlen och deras får dödades av blixten.49Det fanns inga gränser när han släppte loss sin vrede över egyptierna. För att plåga dem sände han en armé av änglar som förde olycka med sig.50Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte egyptiernas liv, utan lät dem dö av pest.51Därefter dödade han den äldste sonen i varje egyptisk familj.52Sedan lät han sitt eget folk bryta upp och som en herde ledde han det tryggt genom öknen.53Han skyddade dem från faror, så att de inte behövde frukta någonting, och deras fiender dränkte han i havet.54Han ledde dem till gränsen av sina välsignelsers land, landet med de sköna bergen, som han hade erövrat för deras skull.55Han drev bort folken som bodde i landet och gav var och en av Israels stammar en del av landet och i de bortdrivna folkens hus fick de bo.56Trots att Gud gjorde allt detta för dem, var de fortfarande upproriska mot honom, som är över alla gudar, och de vägrade att lyda hans befallningar.57De vände sig bort från honom och gick inte in i det utlovade landet. De var lika olydiga och opålitliga som deras förfäder hade varit. Som en krokig pil missade de målet för Guds vilja.58De retade upp honom med sina hedniska offerplatser och sina avgudabilder.59När Gud såg vad de gjorde blev han vred, och han föraktade sitt folk Israel.60Han övergav sitt heliga tält i Silo, där han hade bott bland människorna,61och tillät att hans ark fördes bort. Han överlämnade sin härlighet i fiendehänder.62Hans vrede var fruktansvärd och han lät sitt folk falla för fiendernas svärd.63Ja, deras unga män dödades i kriget, och för deras unga flickor fick man aldrig sjunga någon bröllopssång.64Prästerna dödades med svärd och deras änkor dog innan de ens hade börjat sin sorgeklagan.65Sedan reste sig Herren, ja, han steg upp som från sömnen. Som en mäktig man, upprymd av vin,66jagade han sina fiender på flykten. Han drev dem tillbaka och skickade bort dem till evig skam.67Men han förkastade Josefs familj, Efraims stam kom ej mer på fråga.68I stället utvalde han Juda stam och berget Sion som han älskade.69Där byggde han sitt tempel, lika fast och orubbligt som jorden själv.70Han utsåg David till sin tjänare. Han hämtade honom från de gröna ängarna där han vaktade fåren71och gjorde honom till Israels kung. Ja, David blev herde för Guds utvalda folk, och han tog hand om dem och regerade över dem med ett uppriktigt hjärta, osjälviskt och skickligt.