1An Babels Strömen, da saßen wir und weinten, wenn Zions wir gedachten;2an die Weiden, die dort stehen, hängten wir unsre Harfen;3denn Lieder verlangten von uns dort unsre Zwingherrn, und unsre Peiniger hießen uns fröhlich sein: »Singt uns eins von euren Zionsliedern!«4Wie sollten wir singen die Lieder des HERRN auf fremdem Boden?5Vergesse ich dich, Jerusalem, so verdorre mir die rechte Hand!6Die Zunge bleibe mir am Gaumen kleben, wenn ich deiner nicht eingedenk bleibe, wenn ich Jerusalem nicht stelle über alles, was mir Freude macht!7Gedenke, HERR, den Söhnen Edoms den Unglückstag Jerusalems, wie sie riefen: »Reißt nieder, reißt nieder bis auf den Grund in ihm!«8Bewohnerschaft Babels, Verwüsterin! Heil dem, der dir vergilt dasselbe, was du an uns verübt!9Heil dem, der deine Kindlein packt und am Felsen sie zerschmettert!
1Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,3för de som höll oss fångna bad oss sjunga, våra förtryckare[1] krävde glädjesånger av oss: ”Sjung för oss en sång från Sion!”4Men hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i ett främmande land?5Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma att spela[2].6Låt min tunga fastna i gommen, om jag inte tänker på Jerusalem som min största glädje.7HERRE, tänk på Jerusalems dag, hur edoméerna ropade: ”Riv ner det! Jämna det med marken!”8Du Babylons dotter, du fördärvade, lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.9Lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna.