1Er zog dann von dort weiter und kam in seine Vaterstadt (Nazareth), und seine Jünger begleiteten ihn.2Als nun der Sabbat gekommen war, fing er an, in der Synagoge zu lehren; und die vielen, die ihm zuhörten, gerieten in Staunen und sagten: »Woher hat er das[1]? Und was ist das für eine Weisheit, die diesem verliehen ist? Und solche Wundertaten geschehen durch seine Hände!3Ist dieser nicht der Zimmermann, der Sohn der Maria und der Bruder des Jakobus, des Joses, des Judas und des Simon? Und leben nicht auch seine Schwestern bei uns?« So wurden sie irre an ihm.4Da sagte Jesus zu ihnen: »Ein Prophet gilt nirgends weniger als in seiner Vaterstadt und bei seinen Verwandten und in seiner Familie.«5Er konnte dort auch kein Wunder vollbringen, außer daß er einige Kranke durch Handauflegen heilte.6Und er verwunderte sich über ihren Unglauben. Er zog dann in den umliegenden Ortschaften umher und lehrte dort.7Darauf rief er die Zwölf zu sich und begann sie paarweise auszusenden; dabei gab er ihnen Macht über die unreinen Geister8und gebot ihnen, nichts auf den Weg mitzunehmen als nur einen Stock, kein Brot, keinen Ranzen[2] und kein Geld im Gürtel;9jedoch Sandalen sollten sie sich unterbinden, aber nicht zwei Röcke[3] anziehen.10Weiter gab er ihnen die Weisung: »Wo ihr in ein Haus eingetreten[4] seid, da bleibt, bis ihr von dort weiterzieht;11und wenn ein Ort euch nicht aufnimmt und man euch nicht hören will, so geht von dort weg und schüttelt den Staub von euren Fußsohlen ab zum Zeugnis für sie!«12So machten sie sich denn auf den Weg und predigten, man solle Buße tun; (Mt 3,2)13sie trieben auch viele böse Geister aus, salbten viele Kranke mit Öl und heilten sie.14Auch der König Herodes hörte davon[5]; denn sein Name war bekannt geworden, und man sagte: »Johannes der Täufer ist von den Toten auferweckt worden, darum sind die Wunderkräfte in ihm wirksam.«15Andere aber sagten, er sei Elia; noch andere behaupteten, er sei ein Prophet wie einer der (alten) Propheten.16Als aber Herodes davon hörte, sagte er: »Johannes, den ich habe enthaupten lassen, der ist wieder auferweckt worden.«17Eben dieser Herodes nämlich hatte (Diener) ausgesandt und Johannes festnehmen und ihn gefesselt ins Gefängnis werfen lassen um der Herodias willen, der Gattin seines Bruders Philippus, weil er sie geheiratet hatte;18denn Johannes hatte dem Herodes vorgehalten: »Du darfst die Frau deines Bruders nicht (zur Frau) haben.« (3.Mose 18,16)19Das trug Herodias ihm nach und hätte ihn am liebsten ums Leben gebracht, vermochte es aber nicht;20denn Herodes hatte Scheu vor Johannes, weil er ihn als einen gerechten und heiligen Mann kannte, und er nahm ihn in seinen Schutz; und oftmals, wenn er ihn gehört hatte, war er schwer betroffen, hörte ihn aber dennoch gern.21Da kam ein (für Herodias) gelegener Tag, als nämlich Herodes an seinem Geburtstage seinen Würdenträgern[6] und Heeresobersten[7] sowie den vornehmsten Männern von Galiläa ein Festmahl veranstaltete.22Als dabei die Tochter eben jener Herodias (in den Saal) eintrat und einen Tanz aufführte, gefiel sie dem Herodes und seinen Tischgästen wohl. Da sagte der König zu dem Mädchen: »Erbitte dir von mir, was du willst: ich will es dir geben!«,23und er schwur ihr: »Was du dir auch von mir erbitten magst, das will ich dir geben bis zur Hälfte meines Reiches!«24Da ging sie hinaus und fragte ihre Mutter: »Was soll ich mir erbitten?« Die antwortete: »Den Kopf Johannes des Täufers!«25Sogleich ging sie in Eile zum König hinein und sprach die Bitte aus: »Ich möchte, du gäbest mir gleich jetzt auf einer Schüssel den Kopf Johannes des Täufers!«26Obgleich nun der König sehr betrübt darüber wurde, mochte er sie doch mit Rücksicht auf seine Eide und auf seine Tischgäste keine Fehlbitte tun lassen.27So schickte denn der König sogleich einen von seinen Leibwächtern ab mit dem Befehl, den Kopf des Johannes zu bringen. Der ging hin, enthauptete ihn im Gefängnis,28brachte seinen Kopf auf einer Schüssel und gab ihn dem Mädchen, und das Mädchen gab ihn seiner Mutter.29Als die Jünger des Johannes Kunde davon erhielten, kamen sie, nahmen seinen Leichnam und bestatteten ihn in einem Grabe.30Die Apostel versammelten sich dann wieder bei Jesus und berichteten ihm alles, was sie getan und was sie gelehrt hatten.31Da sagte er zu ihnen: »Kommt ihr für euch allein (mit mir) abseits an einen einsamen Ort und ruht dort ein wenig aus!« Denn die Zahl der Leute, die da kamen und gingen, war groß, so daß sie[8] nicht einmal Zeit zum Essen hatten.32So fuhren sie denn im Boot in eine einsame Gegend, um für sich allein zu sein;33doch man hatte sie abfahren sehen, und viele hatten ihre Absicht gemerkt; sie eilten daher aus allen Ortschaften zu Fuß dort zusammen und kamen noch vor ihnen an.34Als Jesus nun (aus dem Boote) ausstieg und eine große Menge Volks versammelt sah, ergriff ihn tiefes Mitleid mit ihnen (Mt 9,36), denn sie waren wie Schafe, die keinen Hirten haben (4.Mose 27,17); und er fing an, sie vieles zu lehren.35Als dann die Zeit schon weit vorgerückt war, traten seine Jünger zu ihm und sagten: »Die Gegend hier ist öde und die Zeit schon weit vorgerückt;36laß die Leute ziehen, damit sie in die umliegenden Gehöfte und in die Ortschaften gehen und sich dort etwas zu essen kaufen können.«37Er aber antwortete ihnen: »Gebt ihr ihnen zu essen!« Da sagten sie zu ihm: »Sollen wir hingehen und für zweihundert Denar[9] Brot kaufen, um ihnen zu essen zu geben?«38Er aber antwortete ihnen: »Wie viele Brote habt ihr? Geht hin, seht nach!« Als sie nun nachgesehen hatten, meldeten sie ihm: »Fünf (Brote) und zwei Fische.«39Da gab er ihnen die Weisung, sie sollten alle sich zu einzelnen Tischgenossenschaften auf dem grünen Rasen lagern;40so ließen sie sich denn gruppenweise zu hundert und zu fünfzig nieder.41Hierauf nahm er die fünf Brote und die beiden Fische, blickte zum Himmel auf, sprach den Lobpreis (Gottes), brach die Brote und gab sie[10] seinen Jüngern, damit diese sie dem Volk vorlegten; auch die beiden Fische teilte er für alle aus.42Und sie aßen alle und wurden satt;43dann hob man an Brocken noch zwölf Körbe voll (vom Boden) auf, dazu auch Überbleibsel von den Fischen.44Und die Zahl derer, die von den Broten gegessen hatten, betrug fünftausend Männer.45Und sogleich nötigte er seine Jünger, in das Boot zu steigen und ihm an das jenseitige Ufer nach Bethsaida vorauszufahren, während er selbst die Volksmenge entlassen wollte.46Nachdem er sie dann verabschiedet hatte, ging er auf den Berg hinauf, um zu beten.47Als es so Abend geworden war, befand sich das Boot mitten auf dem See, während er selbst allein noch auf dem Lande war.48Als er nun sah, wie sie sich (auf der Fahrt) beim Rudern abmühten – denn der Wind stand ihnen entgegen –, kam er um die vierte Nachtwache auf sie zu, indem er auf dem See dahinging, und wollte an ihnen vorübergehen. (Mt 14,25)49Als sie ihn aber so auf dem See wandeln sahen, dachten sie, es sei ein Gespenst, und schrien auf;50denn alle sahen ihn und waren in Angst geraten. Er aber redete sie sogleich an und sagte zu ihnen: »Seid getrost, ich bin’s: fürchtet euch nicht!«51Er stieg darauf zu ihnen ins Boot: da legte sich der Wind. Nun gerieten sie vollends vor Erstaunen ganz außer sich;52denn bei der Brotspeisung war ihnen noch kein Verständnis gekommen, sondern ihr Herz war verhärtet.53Als sie dann ans Land hinübergefahren waren, kamen sie nach Gennesaret und legten dort an.54Als sie aus dem Boot gestiegen waren, erkannten die Leute dort ihn sogleich,55liefen in jener ganzen Gegend umher und begannen die Kranken auf den Bahren umherzutragen (und dahin zu bringen), wo er, dem Vernehmen nach, sich gerade aufhielt.56Und wo er in Dörfern oder Städten oder Gehöften einkehrte, legten sie die Kranken auf den freien Plätzen nieder und baten ihn, daß sie auch nur die Quaste seines Rockes[11] anfassen dürften; und alle, die ihn[12] anfaßten, wurden gesund.
1Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar.2När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer?3Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.4Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.”5Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem.
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
6Han förvånade sig över deras otro. Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade.7Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar.8Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet.9Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.10”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån.11Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”12Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om.13Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja[1] och botade dem.
Johannes döparens död
14Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.”15Men en del sa: ”Han är Elia[2].” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”16”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”17Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med.18Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.”19Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte.20Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.21Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen.22Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.”23Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”24Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”25Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”26Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville.27Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes28och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor.29Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
30Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om.31Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.”32Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.33Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit.34Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.35Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent.36Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”37Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!” ”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer[3] att köpa mat till allihop.”38”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.” När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar.39Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs.40De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.41Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick.42Alla åt och blev mätta,43och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk.44Det var 5 000 män som hade ätit.
Jesus går på vattnet
45Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån.46Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.47När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land,48såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind. Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem.49Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke.50Alla såg de honom och blev förskräckta. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.”51Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden. De var alldeles häpna.52De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade.
Jesus botar alla som rör vid honom
53När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land.54Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus.55De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig.56Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.