2.Samuel 18

Menge Bibel

1 Nun musterte David das Kriegsvolk, das bei ihm war, und setzte Anführer ein über je tausend und über je hundert Mann.2 Dann ließ David das Heer ausrücken, ein Drittel unter dem Befehl Joabs, ein Drittel unter Abisai, dem Sohn der Zeruja, dem Bruder Joabs, und das letzte Drittel unter dem Befehl Itthais aus Gath. Dabei sagte der König zu der Mannschaft: »Ich will auch mit euch ausziehen!«3 Aber die Leute entgegneten: »Nein, du darfst nicht mitziehen! Denn wenn wir geschlagen werden, wird man sich um uns nicht kümmern; und wenn auch die Hälfte von uns fiele, würde man sich um uns nicht kümmern, du dagegen bist so viel wert wie zehntausend von uns. Außerdem ist es besser, wenn du uns jederzeit von der Stadt aus Hilfe leisten kannst.«4 Da antwortete ihnen der König: »Ich will eurem Wunsche nachkommen!« Hierauf trat der König neben das Tor, während das ganze Heer nach Hunderten und Tausenden auszog.5 Dem Joab, Abisai und Itthai aber erteilte der König den Befehl: »Geht mir schonend mit dem jungen Mann, mit Absalom, um!« Und das gesamte Kriegsvolk hörte es mit an, wie der König allen Anführern diesen Befehl in betreff Absaloms erteilte.6 Als so das Heer ins Feld gegen die Israeliten gezogen war und es im Walde Ephraim zur Schlacht kam,7 wurde dort das Heer der Israeliten von den Leuten Davids besiegt, so daß sie an diesem Tage dort eine schwere Niederlage, einen Verlust von zwanzigtausend Mann, erlitten.8 Der Kampf breitete sich dann über die ganze Gegend dort aus, und der Wald brachte an diesem Tage noch mehr Leuten den Tod, als das Schwert es getan hatte.9 Da kam Absalom zufällig den Leuten Davids zu Gesicht. Er ritt nämlich auf einem Maultier, und als dieses unter die verschlungenen Zweige einer großen Terebinthe geraten war, blieb er mit dem Haupt (-haar) an der Terebinthe hangen, so daß er zwischen Himmel und Erde[1] schwebte, nachdem das Maultier unter ihm davongelaufen war.10 Als das ein Mann sah, erstattete er dem Joab die Meldung: »Ich habe soeben Absalom an einer Terebinthe hängen sehen.«11 Da erwiderte Joab dem Manne, der ihm die Mitteilung gemacht hatte: »Nun, wenn du ihn gesehen hast, warum hast du ihn dort nicht gleich zur Erde heruntergeschlagen? Ich wäre dann in der Lage gewesen, dir zehn Silberstücke und einen Gürtel[2] zu geben!«12 Der Mann aber antwortete dem Joab: »Und wenn mir tausend Silberstücke in die Hand gezahlt würden, wollte ich mich doch nicht an dem Sohne des Königs vergreifen; wir haben ja mit eigenen Ohren gehört, wie der König dir und Abisai und Itthai den bestimmten Befehl gegeben hat: ›Verfahrt mir schonend mit dem jungen Manne, mit Absalom!‹13 Hätte ich mich nun frevelhaft an seinem Leben vergriffen, so wäre die ganze Sache dem König doch nicht verborgen geblieben, und du selbst würdest dich abseits stellen[3]14 Da sagte Joab: »Ich mag hier bei dir keine Zeit verlieren!« Hierauf nahm er drei Speere in die Hand und stieß sie dem Absalom ins Herz, während er, noch lebend, in den Zweigen der Terebinthe hing.15 Dann traten zehn Knappen, Joabs Waffenträger, rings hinzu, schlugen Absalom herunter und töteten ihn vollends.16 Darauf ließ Joab ein Zeichen mit der Posaune geben, da standen die Leute Davids von der Verfolgung der Israeliten ab; denn dem Volk wollte Joab Schonung erweisen.17 Darauf nahmen sie Absalom, warfen ihn im Walde in eine große Grube und türmten einen gewaltigen Steinhaufen über ihm auf. Alle Israeliten aber flohen, ein jeder in seinen Wohnort. –18 Absalom hatte aber schon bei seinen Lebzeiten den Denkstein, der im Königstal steht, genommen und ihn für sich aufgerichtet; er hatte nämlich gedacht: »Ich habe keinen Sohn, der meinen Namen in der Erinnerung erhalten könnte.« Er hatte also den Denkstein nach seinem Namen benannt; und darum heißt er bis auf den heutigen Tag ›Absaloms Denkmal‹.19 Ahimaaz aber, der Sohn Zadoks, sagte (zu Joab): »Ich möchte gern hinlaufen und dem König die Botschaft bringen, daß der HERR ihm den Sieg über seine Feinde verliehen hat!«20 Aber Joab erwiderte ihm: »Du bist heute nicht der rechte Mann für diese Botschaft; ein andermal magst du Bote sein, aber heute darfst du die Botschaft nicht überbringen, weil ja der Sohn des Königs tot ist.«21 Hierauf befahl Joab seinem Mohren: »Gehe hin, melde dem König, was du gesehen hast!« Da warf sich der Mohr vor Joab nieder und eilte davon.22 Aber Ahimaaz, der Sohn Zadoks, sagte nochmals zu Joab: »Mag kommen, was da will: laß doch auch mich hinter dem Mohren herlaufen!« Joab entgegnete: »Wozu willst du denn laufen, mein Sohn? Dir wird doch kein Botenlohn ausgezahlt werden.«23 Er antwortete: »Mag kommen, was da will: ich laufe!« Da sagte Joab zu ihm: »Nun, so laufe!« Da schlug Ahimaaz den Weg durch die Jordanaue ein und überholte den Mohren.24 David aber saß gerade inmitten der beiden Torpforten[4], während der Späher auf der Mauer nach dem Tordach zu ging. Als dieser nun Ausschau hielt, sah er einen einzelnen Mann heranlaufen.25 Da meldete es der Späher dem König durch Zuruf. Der König sagte: »Wenn es nur einer ist, so hat er gute Nachricht zu überbringen.« Während nun jener immer näher kam,26 sah der Späher noch einen zweiten Mann heranlaufen und rief ins Tor hinein: »Ich sehe noch einen zweiten Mann allein heranlaufen!« Da sagte der König: »Auch der bringt gute Botschaft.«27 Der Späher rief dann weiter: »Am Laufen des ersten glaube ich Ahimaaz, den Sohn Zadoks, zu erkennen!« Der König sagte: »Das ist ein braver Mann: der kommt gewiß mit guter Botschaft!«28 Ahimaaz aber rief dem König zu: »Sieg!« Dann warf er sich vor dem Könige mit dem Gesicht zur Erde nieder und rief aus: »Gepriesen sei der HERR, dein Gott, der die Männer dahingegeben hat, die ihre Hand gegen meinen Herrn, den König, erhoben haben!«29 Der König aber fragte: »Geht es dem jungen Manne, dem Absalom, gut?« Ahimaaz antwortete: »Ich sah ein großes Getümmel, als des Königs Diener Joab deinen Knecht absandte, weiß aber nicht, was da vorging.«30 Der König entgegnete: »Tritt ab und bleibe hier stehen!« Da trat er ab und stellte sich abseits,31 als auch schon der Mohr ankam und ausrief: »Mein Herr, der König, lasse sich die Freudenbotschaft melden, daß der HERR dir heute den Sieg über alle verliehen hat, die sich gegen dich empört haben!«32 Da fragte der König den Mohren: »Geht es dem jungen Manne, dem Absalom, gut?« Der Mohr antwortete: »Wie dem jungen Manne, so möge es den Feinden des Königs, meines Herrn, und allen ergehen, die sich in böser Absicht gegen dich auflehnen!«

2.Samuel 18

nuBibeln

von Biblica
1 David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man.2 Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.3 ”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”4 ”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.5 Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.6 Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen.7 De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen.8 Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.9 Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa.10 En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.11 ”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar[1] silver och ett bälte”, fortsatte han.12 ”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar[2]”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’13 Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”14 ”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde.15 Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten.16 Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt.17 Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.18 Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.[3]” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag.19 Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att HERREN har räddat honom från hans fiender!”20 ”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”21 Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.22 Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!” ”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.”23 ”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas. Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.24 David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande.25 Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!” När han kom närmare,26 såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”27 ”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.28 Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare HERREN, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”29 ”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?” ”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.30 ”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.31 Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har HERREN räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!”32 ”Vad har hänt med min son Absalom? Är allt väl med honom?” frågade kungen. Budbäraren svarade: ”Min herre och kung, jag hoppas det går likadant för alla dina fiender som det har gått för honom!”33 Då blev kungen mycket bedrövad. Han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Medan han gick, ropade han: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!”