Ahab und Josaphat verbünden sich zum Kriege gegen Syrien
1Drei Jahre vergingen ruhig, ohne daß Krieg zwischen Syrien und Israel stattfand.2Im dritten Jahre aber, als Josaphat, der König von Juda, zum König von Israel (auf Besuch) gekommen war,3sagte der König von Israel zu seinen Dienern: »Ihr wißt doch wohl, daß Ramoth in Gilead uns gehört? Wir aber sitzen hier müßig, anstatt es dem König von Syrien zu entreißen!«4Als er hierauf an Josaphat die Frage richtete: »Willst du mit mir gegen Ramoth in Gilead zu Felde ziehen?«, antwortete ihm Josaphat: »Ich will sein wie du: mein Volk[1] wie dein Volk[2], meine Rosse wie deine Rosse!«
Der günstige Bescheid der 400 Propheten; Micha soll befragt werden
5Als Josaphat dann dem König von Israel riet, zunächst doch den Willen des HERRN zu erforschen,6ließ der König von Israel die Propheten zusammenkommen, ungefähr vierhundert Mann, und fragte sie: »Soll ich gegen Ramoth in Gilead zu Felde ziehen, oder soll ich es unterlassen?« Sie antworteten: »Ziehe hin, denn der HERR wird es dem König in die Hand geben.«7Da fragte Josaphat: »Gibt es hier sonst keinen Propheten des HERRN mehr, durch den wir Auskunft erhalten könnten?«8Der König von Israel erwiderte dem Josaphat: »Es ist wohl noch einer da, durch den wir den HERRN befragen könnten, aber ich habe nicht gern mit ihm zu tun; denn er weissagt mir niemals Gutes, sondern immer nur Unglück: Micha, der Sohn Jimlas.« Aber Josaphat entgegnete: »Der König wolle nicht so reden!«9Da rief der König von Israel einen Kammerherrn und befahl ihm, schleunigst Micha, den Sohn Jimlas, zu holen.10Während nun der König von Israel und der König Josaphat von Juda ein jeder auf seinem Throne in ihren Königsgewändern auf dem Platz am Eingang des Stadttores von Samaria dasaßen und alle Propheten vor ihnen weissagten,11machte sich Zedekia, der Sohn Kenaanas, eiserne Hörner und rief aus: »So spricht der HERR: ›Mit solchen (Hörnern) wirst du die Syrer niederstoßen, bis du sie vernichtet hast!‹«12Ebenso weissagten auch alle anderen Propheten, indem sie riefen: »Ziehe hin gegen Ramoth in Gilead: du wirst Glück haben! Denn der HERR wird es dem König in die Hand fallen lassen.«
Michas anfänglicher Glücksspruch, sodann seine Unheilsverkündigung
13Der Bote aber, der hingegangen war, um Micha zu holen, sagte zu ihm: »Wisse: die (übrigen) Propheten haben dem Könige einstimmig Glück verheißen; schließe dich doch ihrem einmütigen Ausspruch an und prophezeie ebenfalls Glück!«14Micha aber antwortete: »So wahr der HERR lebt: nur was der HERR mir eingeben wird, das werde ich verkünden!«15Als er nun zum Könige kam, fragte dieser ihn: »Micha, sollen wir gegen Ramoth in Gilead zu Felde ziehen, oder sollen wir es unterlassen?« Er antwortete ihm: »Ziehe hin, du wirst Glück haben! Denn der HERR wird es dem Könige in die Hand fallen lassen.«16Da entgegnete ihm der König: »Wie oft soll ich dich noch beschwören, mir nichts zu verkünden als nur die reine Wahrheit im Namen des HERRN?«17Da sagte Micha: »Ich habe ganz Israel zerstreut auf den Bergen gesehen wie Schafe, die keinen Hirten haben; der HERR aber sagte: ›Diese haben keinen Herrscher mehr: ein jeder von ihnen möge in Frieden nach Hause zurückkehren!‹«18Da sagte der König von Israel zu Josaphat: »Habe ich dir nicht gesagt, daß er mir niemals Glück, sondern immer nur Unheil prophezeit?«19Micha aber fuhr fort: »Darum vernimm das Wort des HERRN! Ich habe den HERRN auf seinem Throne sitzen sehen, während das ganze himmlische Heer zur Rechten und zur Linken neben ihm stand.20Und der HERR fragte: ›Wer will Ahab betören, daß er zu Felde ziehe und bei Ramoth in Gilead falle?‹ Da erwiderte der eine dies, der andere das,21bis endlich der[3] Geist vortrat und sich vor den HERRN stellte und sagte: ›Ich will ihn betören.‹ Der HERR fragte ihn: ›Auf welche Weise?‹22Da antwortete er: ›Ich will hingehen und zum Lügengeist im Munde aller seiner Propheten werden.‹ Da sagte der HERR: ›Du sollst ihn betören, und es wird dir auch gelingen: gehe hin und mache es so.‹23Nun denn, siehe, der HERR hat allen diesen deinen Propheten einen Lügengeist in den Mund gelegt; denn der HERR hat Unglück für dich beschlossen.«
Michas Mißhandlung durch Zedekia und seine Gefangennahme durch Ahab
24Da trat Zedekia, der Sohn Kenaanas, auf Micha zu und gab ihm einen Backenstreich mit den Worten: »Wie? Ist etwa der Geist des HERRN von mir gewichen, um mit[4] dir zu reden?«25Micha entgegnete: »Du wirst es an jenem Tage erfahren, an dem du dich aus einem Gemach in das andere begeben wirst, um dich zu verstecken.«26Hierauf befahl der König von Israel (dem Kammerherrn): »Nimm Micha fest und führe ihn zu dem Stadthauptmann Amon und zu dem königlichen Prinzen Joas zurück27und melde dort: ›So hat der König befohlen: Setzt diesen Menschen ins Gefängnis und erhaltet ihn notdürftig mit Brot und Wasser am Leben, bis ich wohlbehalten heimkehre!‹«28Micha antwortete: »Wenn du wirklich wohlbehalten heimkehrst, dann hat der HERR nicht in mir[5] geredet.« Er fügte dann noch hinzu: »Hört dies, ihr Völker alle!«
Niederlage der Verbündeten bei Ramoth; Ahabs Tod in der Schlacht; seine Bestattung in Samaria; Schlußwort
29Als hierauf der König von Israel und der König Josaphat von Juda gegen Ramoth in Gilead zu Felde gezogen waren,30sagte der König von Israel zu Josaphat: »Ich will mich verkleiden und so in die Schlacht gehen; du aber magst deine gewöhnliche Kleidung anbehalten.« So nahm denn der König von Israel verkleidet an der Schlacht teil.31Der König von Syrien hatte aber den zweiunddreißig Befehlshabern seiner Kriegswagen den bestimmten Befehl erteilt: »Ihr sollt niemand angreifen, er sei gering oder vornehm, sondern nur den König von Israel!«32Als nun die Befehlshaber der Kriegswagen Josaphat zu Gesicht bekamen, dachten sie, daß es gewiß der König von Israel sei, und wandten sich gegen ihn, um ihn anzugreifen. Da erhob Josaphat ein Geschrei[6];33und sobald die Befehlshaber der Wagen erkannt hatten, daß er nicht der König von Israel sei, wandten sie sich von ihm ab.34Ein Mann aber spannte seinen Bogen aufs Geratewohl und traf den König von Israel zwischen dem Ringelgurt und dem Panzer. Da befahl er seinem Wagenlenker: »Wende um und bringe mich vom Schlachtfeld weg, denn ich bin verwundet!«35Da aber der Kampf an jenem Tage immer heftiger wurde, blieb der König dann doch den Syrern gegenüber aufrecht im Wagen stehen, bis er am Abend starb; das Blut war aus der Schußwunde ins Innere des Wagens geflossen.36Da erscholl gegen Sonnenuntergang der laute Ruf durch das Lager: »Jeder (kehre heim) in seine Stadt und jeder in sein Land! Denn der König ist tot!«37Als man dann nach Samaria gekommen war, begruben sie den König in Samaria;38und als man den Wagen am Teich von Samaria abspülte, leckten die Hunde sein Blut [und die Dirnen wuschen sich damit], wie der HERR es zuvor angekündigt hatte. (1Kön 21,19)39Die übrige Geschichte Ahabs aber sowie alle seine Taten und das Elfenbeinhaus, das er gebaut, und sämtliche Städte, die er befestigt hat, das findet sich bekanntlich aufgezeichnet im Buch der Denkwürdigkeiten[7] der Könige von Israel. –40Als Ahab sich aber zu seinen Vätern gelegt hatte, folgte ihm sein Sohn Ahasja in der Regierung nach.41Josaphat, der Sohn Asas, wurde König über Juda im vierten Jahre der Regierung des Königs Ahab von Israel.42Fünfunddreißig Jahre war Josaphat beim Regierungsantritt alt, und fünfundzwanzig Jahre regierte er in Jerusalem. Seine Mutter hieß Asuba und war eine Tochter Silhis.43Er wandelte ganz auf dem Wege seines Vaters Asa, ohne davon abzuweichen, so daß er tat, was dem HERRN wohlgefiel.44Nur der Höhendienst wurde nicht beseitigt: das Volk brachte immer noch Schlacht- und Rauchopfer auf den Höhen dar.45Mit dem König von Israel aber lebte Josaphat in Frieden.46Die übrige Geschichte Josaphats aber und seine tapferen Taten, die er ausgeführt, und wie er Krieg geführt hat, das findet sich bekanntlich bereits aufgezeichnet im Buche der Denkwürdigkeiten[8] der Könige von Juda.47Auch den Rest der Heiligtumsbuhler[9], der unter der Regierung seines Vaters Asa noch übriggeblieben war, schaffte er aus dem Lande weg.48In Edom gab es damals keinen König; als König galt der (judäische) Statthalter (?).49Josaphat hatte Tharsisschiffe bauen lassen, die nach Ophir fahren und Gold holen sollten; aber man fuhr nicht dahin, weil die Schiffe bei Ezjon-Geber scheiterten.50Damals machte Ahasja, der Sohn Ahabs, dem Josaphat den Vorschlag: »Laß meine Leute die Fahrt zur See mit den deinigen mitmachen!«, aber Josaphat ging nicht darauf ein.51Als Josaphat sich dann zu seinen Vätern gelegt und man ihn bei seinen Vätern in der Stadt seines Ahnherrn David begraben hatte, folgte ihm sein Sohn Joram in der Regierung nach.52Ahasja, der Sohn Ahabs, wurde König über Israel zu Samaria im siebzehnten Jahre der Regierung des Königs Josaphat von Juda und regierte zwei Jahre über Israel.53Er tat, was dem HERRN mißfiel, und wandelte auf dem Wege seines Vaters und seiner Mutter und auf dem Wege Jerobeams, des Sohnes Nebats, der Israel zur Sünde verführt hatte.54Er diente dem Baal und betete ihn an und erzürnte dadurch den HERRN, den Gott Israels, ganz wie sein Vater getan hatte.
1Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel.2Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel,3sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!”4Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina.5Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga HERREN till råds.”6Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.”7Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer HERRENS profet här, som vi också kan fråga?”8”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga HERREN åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.9Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.10Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.11Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger HERREN: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.”12Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för HERREN kommer att överlämna staden i kungens hand.”13Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!”14Men Mika svarade: ”Så sant HERREN lever, jag ska bara säga honom det HERREN säger till mig!”15När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för HERREN ska överlämna staden i kungens hand!”16Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i HERRENS namn?”17Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och HERREN sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”18Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”19Mika fortsatte: ”Hör här vad HERREN säger! Jag såg HERREN sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom.20HERREN sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så.21Då kom en ande fram och ställde sig inför HERREN och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade HERREN honom.22Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ HERREN svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’23HERREN har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för HERREN har bestämt att olycka ska drabba dig.”24Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle HERRENS Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han.25”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.26Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash,27och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ”28Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk!”
Achav dör på slagfältet
29Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.30Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.31Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung.32När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till,33märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom.34Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”35Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.36Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!”37Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes.38De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som HERREN hade förutsagt.39Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.40Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung.
Joshafat regerar i Juda
41Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda.42Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi.43Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför HERREN.44Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där.45Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel.46Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.47Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid.48Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent[1].49Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever.50Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det.51Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Achasja regerar i Israel
52Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år.53Men han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd.54Han tjänade och tillbad Baal och väckte HERRENS, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort.