1I say the truth in Christ, I lie not, my conscience also bearing me witness in the Holy Ghost,2That I have great heaviness and continual sorrow in my heart.3For I could wish that myself were accursed from Christ for my brethren, my kinsmen according to the flesh:4Who are Israelites; to whom pertaineth the adoption, and the glory, and the covenants, and the giving of the law, and the service of God, and the promises;5Whose are the fathers, and of whom as concerning the flesh Christ came, who is over all, God blessed for ever. Amen.6Not as though the word of God hath taken none effect. For they are not all Israel, which are of Israel:7Neither, because they are the seed of Abraham, are they all children: but, In Isaac shall thy seed be called.8That is, They which are the children of the flesh, these are not the children of God: but the children of the promise are counted for the seed.9For this is the word of promise, At this time will I come, and Sarah shall have a son.10And not only this; but when Rebecca also had conceived by one, even by our father Isaac;11(For the children being not yet born, neither having done any good or evil, that the purpose of God according to election might stand, not of works, but of him that calleth;)12It was said unto her, The elder shall serve the younger.13As it is written, Jacob have I loved, but Esau have I hated.14What shall we say then? Is there unrighteousness with God? God forbid.15For he saith to Moses, I will have mercy on whom I will have mercy, and I will have compassion on whom I will have compassion.16So then it is not of him that willeth, nor of him that runneth, but of God that sheweth mercy.17For the scripture saith unto Pharaoh, Even for this same purpose have I raised thee up, that I might shew my power in thee, and that my name might be declared throughout all the earth.18Therefore hath he mercy on whom he will have mercy, and whom he will he hardeneth.19Thou wilt say then unto me, Why doth he yet find fault? For who hath resisted his will?20Nay but, O man, who art thou that repliest against God? Shall the thing formed say to him that formed it, Why hast thou made me thus?21Hath not the potter power over the clay, of the same lump to make one vessel unto honour, and another unto dishonour?22What if God, willing to shew his wrath, and to make his power known, endured with much longsuffering the vessels of wrath fitted to destruction:23And that he might make known the riches of his glory on the vessels of mercy, which he had afore prepared unto glory,24Even us, whom he hath called, not of the Jews only, but also of the Gentiles?25As he saith also in Osee, I will call them my people, which were not my people; and her beloved, which was not beloved.26And it shall come to pass, that in the place where it was said unto them, Ye are not my people; there shall they be called the children of the living God.27Esaias also crieth concerning Israel, Though the number of the children of Israel be as the sand of the sea, a remnant shall be saved:28For he will finish the work, and cut it short in righteousness: because a short work will the Lord make upon the earth.29And as Esaias said before, Except the Lord of Sabaoth had left us a seed, we had been as Sodoma, and been made like unto Gomorrha.30What shall we say then? That the Gentiles, which followed not after righteousness, have attained to righteousness, even the righteousness which is of faith.31But Israel, which followed after the law of righteousness, hath not attained to the law of righteousness.32Wherefore? Because they sought it not by faith, but as it were by the works of the law. For they stumbled at that stumblingstone;33As it is written, Behold, I lay in Sion a stumblingstone and rock of offence: and whosoever believeth on him shall not be ashamed.
1Det jag tänker säga er nu är sant. Jag ljuger inte, eftersom jag har gemenskap med Kristus. Nej, både mitt eget samvete och Guds heliga Ande försäkrar att det är så här:2Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest3när jag tänker på mitt eget folk, mina judiska bröder och systrar. Ja, jag önskar att jag själv gick evigt förlorad och skildes från Kristus, om det bara kunde rädda dem.4De är israeliter[1], och Gud utsåg dem till att bli hans barn och få del av hans härlighet. Han ingick ett förbund med dem och gav dem Moses lag, och han lärde dem att tillbe honom på rätt sätt och gav dem löftena om räddning.5De är ättlingar till våra förfäder, Abraham, Isak och Jakob[2], och Kristus själv tillhörde som människa deras folk. Kristus är Gud och över allting och värd att hyllas för evigt. Ja, det är sant!6Har Gud då misslyckats med att infria sitt löfte till israeliterna? Nej, inte alls. Löftet om att få bli Guds eget folk gäller nämligen dem som är sanna israeliter, inte dem som i mänsklig mening är Israels[3] efterkommande.7På samma sätt är inte alla de människor, som i mänsklig mening är Abrahams efterkommande, de barn som Gud lovade Abraham. Gud säger ju i Skriften[4]: ”Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig”,8detta trots att Abraham hade fler barn. Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som får vara Guds eget folk, utan bara de som är födda som ett resultat av Guds löfte.9Isak blev ju till som ett resultat av följande löfte från Gud: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.”[5]10Samma sak hände sedan med vår stamfar Isaks två tvillingpojkar, som hans fru Rebecka fick.11-13Redan innan de föddes, ja, innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sa Gud till Rebecka: ”Den äldre pojken ska tjäna den yngre.”[6] Gud säger också i Skriften: ”Jag älskade Jakob men förkastade Esau.” Detta visar att Gud har sin egen plan för att välja ut människor. Han väljer inte ut människor på grund av deras goda gärningar, utan genom att inbjuda dem att få tillhöra honom.14Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte!15Gud sa ju till Mose: ”Jag visar nåd mot vem jag vill, och jag visar medlidande med vem jag vill.”[7]16Om Gud alltså är god mot någon, är det inte för att den människan ville det eller gjorde något särskilt. Nej, Gud bestämde sig bara för att visa henne medlidande. Därför kan vi inte heller anklaga Gud för att ha bedömt oss orättvist.17Det står till exempel i Skriften att Gud sa till farao: ”Jag har låtit dig bli kung, för att jag ska kunna visa min makt genom det jag gör med dig, och för att alla människor ska höra om mig.”[8]18Gud är alltså god mot vem han vill, och han gör hjärtat hårt på vem han vill.[9]
Gud är fri att välja sitt folk
19Nu kanske någon säger: Varför anklagar Gud oss då när vi gör fel? Det är ju hans vilja som styr oss människor.20Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?”21När en krukmakare tar fram sin lera, har han då inte rätt att av samma lerklump göra en vacker kruka som är till för prydnad och en annan som bara är till för att slänga skräp i?22På samma sätt har Gud rätt att göra vad han vill med oss människor. Han vill visa sin vrede och makt på onda människor genom att låta dem gå evigt förlorade, men han har ändå rätt att ha tålamod med dem tills dess.23Samtidigt har han rätt att ge av sina härliga rikedomar till dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans godhet och medlidande.24Och de som får njuta av hans rikedomar, det är vi som har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom, både bland judar och bland andra folk.25Gud talar ju om de icke-judiska folken, när han säger genom profeten Hosea: ”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.”[10]26Och: ”På den plats där jag sa till dem: ’Ni är inte mitt folk’, ska de nu kallas ’barn till den Gud som lever’.”[11]27Men genom profeten Jesaja utropar Gud om Israels folk: ”Även om israeliterna är lika många som sandkornen på en havsstrand, så ska bara en bråkdel av dem bli räddade,28för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla.”[12]29Jesaja säger också på ett annat ställe: ”Om Herren Gud, han som har all makt, inte hade räddat några från vårt folk, hade vi blivit utplånade precis som Sodom och Gomorra.”[13]
Israels folk vägrar att tro
30Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk som inte ens försökte att bli skuldfria inför Gud, nu har blivit skuldfria inför honom genom att tro på Jesus Kristus.31Men Israels folk, som försökte att bli skuldfria inför Gud genom att lyda hela Moses lag, de misslyckades i sina ansträngningar.32Varför? Jo, därför att de försökte bli skuldfria genom sina goda gärningar, och inte genom att lita på Gud. De har snubblat över den stötesten,33som Gud talar om i Skriften[14] när han säger: ”Lyssna! Jag lägger i Jerusalem en sten som man stöter emot, en sten som man snavar över. Men den som tror på honom ska inte bli besviken.”