Luke 19 | King James Version :: ERF Bibleserver

King James Version

1 And Jesus entered and passed through Jericho. 2 And, behold, there was a man named Zacchaeus, which was the chief among the publicans, and he was rich. 3 And he sought to see Jesus who he was; and could not for the press, because he was little of stature. 4 And he ran before, and climbed up into a sycomore tree to see him: for he was to pass that way. 5 And when Jesus came to the place, he looked up, and saw him, and said unto him, Zacchaeus, make haste, and come down; for to day I must abide at thy house. 6 And he made haste, and came down, and received him joyfully. 7 And when they saw it, they all murmured, saying, That he was gone to be guest with a man that is a sinner. 8 And Zacchaeus stood, and said unto the Lord; Behold, Lord, the half of my goods I give to the poor; and if I have taken any thing from any man by false accusation, I restore him fourfold. 9 And Jesus said unto him, This day is salvation come to this house, forsomuch as he also is a son of Abraham. 10 For the Son of man is come to seek and to save that which was lost. 11 And as they heard these things, he added and spake a parable, because he was nigh to Jerusalem, and because they thought that the kingdom of God should immediately appear. 12 He said therefore, A certain nobleman went into a far country to receive for himself a kingdom, and to return. 13 And he called his ten servants, and delivered them ten pounds, and said unto them, Occupy till I come. 14 But his citizens hated him, and sent a message after him, saying, We will not have this man to reign over us. 15 And it came to pass, that when he was returned, having received the kingdom, then he commanded these servants to be called unto him, to whom he had given the money, that he might know how much every man had gained by trading. 16 Then came the first, saying, Lord, thy pound hath gained ten pounds. 17 And he said unto him, Well, thou good servant: because thou hast been faithful in a very little, have thou authority over ten cities. 18 And the second came, saying, Lord, thy pound hath gained five pounds. 19 And he said likewise to him, Be thou also over five cities. 20 And another came, saying, Lord, behold, here is thy pound, which I have kept laid up in a napkin: 21 For I feared thee, because thou art an austere man: thou takest up that thou layedst not down, and reapest that thou didst not sow. 22 And he saith unto him, Out of thine own mouth will I judge thee, thou wicked servant. Thou knewest that I was an austere man, taking up that I laid not down, and reaping that I did not sow: 23 Wherefore then gavest not thou my money into the bank, that at my coming I might have required mine own with usury? 24 And he said unto them that stood by, Take from him the pound, and give it to him that hath ten pounds. 25 (And they said unto him, Lord, he hath ten pounds.) 26 For I say unto you, That unto every one which hath shall be given; and from him that hath not, even that he hath shall be taken away from him. 27 But those mine enemies, which would not that I should reign over them, bring hither, and slay them before me. 28 And when he had thus spoken, he went before, ascending up to Jerusalem. 29 And it came to pass, when he was come nigh to Bethphage and Bethany, at the mount called the mount of Olives, he sent two of his disciples, 30 Saying, Go ye into the village over against you; in the which at your entering ye shall find a colt tied, whereon yet never man sat: loose him, and bring him hither. 31 And if any man ask you, Why do ye loose him? thus shall ye say unto him, Because the Lord hath need of him. 32 And they that were sent went their way, and found even as he had said unto them. 33 And as they were loosing the colt, the owners thereof said unto them, Why loose ye the colt? 34 And they said, The Lord hath need of him. 35 And they brought him to Jesus: and they cast their garments upon the colt, and they set Jesus thereon. 36 And as he went, they spread their clothes in the way. 37 And when he was come nigh, even now at the descent of the mount of Olives, the whole multitude of the disciples began to rejoice and praise God with a loud voice for all the mighty works that they had seen; 38 Saying, Blessed be the King that cometh in the name of the Lord: peace in heaven, and glory in the highest. 39 And some of the Pharisees from among the multitude said unto him, Master, rebuke thy disciples. 40 And he answered and said unto them, I tell you that, if these should hold their peace, the stones would immediately cry out. 41 And when he was come near, he beheld the city, and wept over it, 42 Saying, If thou hadst known, even thou, at least in this thy day, the things which belong unto thy peace! but now they are hid from thine eyes. 43 For the days shall come upon thee, that thine enemies shall cast a trench about thee, and compass thee round, and keep thee in on every side, 44 And shall lay thee even with the ground, and thy children within thee; and they shall not leave in thee one stone upon another; because thou knewest not the time of thy visitation. 45 And he went into the temple, and began to cast out them that sold therein, and them that bought; 46 Saying unto them, It is written, My house is the house of prayer: but ye have made it a den of thieves. 47 And he taught daily in the temple. But the chief priests and the scribes and the chief of the people sought to destroy him, 48 And could not find what they might do: for all the people were very attentive to hear him.

Nya Levande Bibeln

from Biblica

Tullindrivaren Sackaios

1 Jesus kom sedan in i Jeriko och gick genom staden. 2 Där bodde en man som hette Sackaios. Han var chef för tullindrivarna vid den romerska tullmyndigheten, och en mycket rik man. 3 Sackaios ville gärna få en skymt av Jesus, men han var för kort för att kunna se över folkmassan. 4 Därför sprang han i förväg och klättrade upp i ett sykomorträd vid sidan av vägen, för att kunna se Jesus bättre. 5 Och när Jesus efter en stund kom fram till trädet såg han upp mot Sackaios och ropade: ”Sackaios! Skynda dig ner, jag vill bli hembjuden till dig idag!” 6 Då skyndade sig Sackaios ner, och överlycklig tog han emot Jesus. 7 Detta retade folket, som förargat muttrade: ”Varför ska han gå hem till en sådan ond och oärlig man?” 8 Men Sackaios ställde sig upp och förklarade för Jesus: ”Herre, jag ska ge hälften av det jag äger till de fattiga. Och om jag tagit ut för mycket tull av någon ska jag betala tillbaka fyra gånger så mycket!” 9 Jesus sa då till honom: ”Idag har räddningen kommit till dig och din familj, och du har blivit ett äkta Abrahams barn^[1]. 10 För jag, Människosonen^[2], har kommit för att söka upp och rädda dem som var förlorade.”

Berättelsen om kungen och de tio förvaltarna

11 De som stod runt omkring lyssnade noga på vad Jesus sa, och eftersom de nu var ganska nära Jerusalem, passade han på att korrigera folkets missuppfattning om att han skulle börja regera som kung så snart han kom fram dit.^[3] Han berättade för dem: 12 ”En man av kunglig släkt gav sig iväg på en lång resa för att krönas till kung och sedan komma tillbaka.^[4] 13 Och innan han reste kallade han till sig tio av sina tjänare och gav dem en summa pengar^[5] att dela på och förvalta. Han sa: ’Satsa de här pengarna på något som ger mig inkomster. Jag är snart tillbaka.’ 14 Men hans landsmän hatade honom, och i protest sände de en delegation efter honom för att meddela att de inte ville ha honom till kung. 15 När han sedan trots allt blivit krönt till kung och kom tillbaka till sitt land, kallade han till sig de tio tjänare som han hade gett pengar och ville ha reda på hur mycket de hade tjänat på sina affärer. 16 Den första mannen kom och rapporterade en väldig vinst. ’Herre, de pengar jag fick att förvalta har tiodubblats’, sa han. 17 ’Bra!’, utropade kungen. ’Du är en pålitlig tjänare. Du har visat att du kan ta ansvar för lite. Därför ska du nu få ansvar över tio städer.’ 18 Nästa man kunde också rapportera en vinst, fem gånger så stor som den ursprungliga summan. 19 Då sa hans herre till honom: ’Du ska få ansvar över fem städer.’ 20 Men en av tjänarna lämnade bara tillbaka den summa han hade fått från början och förklarade: ’Jag har förvarat pengarna tryggt, inlindade i en duk. 21 Jag var rädd för dig, herre, eftersom du är en hård man som tar ut det som inte är ditt och skördar det du inte har sått.’ 22 Då röt kungen: ’Dina ord avslöjar dig. Du är en lat tjänare! Om du visste att jag var så hård, och att jag tänkte kräva tillbaka mer än du hade fått, 23 varför satte du då inte in mina pengar på en bank, så att jag åtminstone kunde få ränta på dem?’ 24 Sedan vände han sig till dem som stod där: ’Ta pengarna ifrån honom och ge dem till mannen som tiodubblade den summa han fick.’ 25 ’Men herre’, sa de, ’han har ju redan tillräckligt!’ 26 ’Det stämmer’, sa kungen. ’Men jag försäkrar er, att den som rätt förvaltar det han har fått ska få mer, medan den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla han har. 27 Och mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, dem ska ni föra hit och avrätta här inför mig.’ ”

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna

28 Då Jesus hade avslutat denna berättelse, fortsatte han sin vandring mot Jerusalem, och han gick framför sina efterföljare. 29 När han kom i närheten av byarna Betfage och Betania vid Olivberget, skickade han iväg två av sina efterföljare 30 och sa: ”Gå till byn som ligger rakt framför er. Där inne kommer ni att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den. 31 Om någon frågar varför ni tar den så säg bara: ’Herren behöver den.’ ” 32 De två efterföljarna gick då iväg och hittade åsnan precis som Jesus sagt. 33 Och när de höll på att lösgöra den kom ägarna och frågade: ”Vad gör ni? Varför tar ni åsnan?” 34 De svarade: ”Herren behöver den.” 35 Så tog de åsnan och ledde den till Jesus. Och de la ut sina mantlar på åsnans rygg och hjälpte Jesus upp på den. 36 När han sedan kom ridande, bredde folket ut sina mantlar som en matta framför honom.^[6] 37 Och då de närmade sig den plats där vägen började gå nerför Olivberget, satte alla igång att ropa och sjunga och hylla Gud för alla de märkliga under Jesus hade gjort. 38 ”Leve kungen! Vi ärar dig som är sänd av Herren!^[7]”, jublade de. ”Gud har slutit fred med oss! Ära till Gud i höjden!” 39 Men några fariseer^[8] i folkmassan sa då till honom: ”Mästare, säg åt dina efterföljare att inte ropa så där.” 40 Då svarade han dem: ”Jag försäkrar er att om de tiger, så kommer stenarna att ropa istället!” 41 När de sedan kom närmare Jerusalem, och han såg staden framför sig, brast han i gråt. 42 ”Tänk om du idag hade förstått hur du skulle kunna få frid”, sa han. ”Men nu är det för sent, friden är utom räckhåll. 43 Det ska komma en tid då dina fiender belägrar dig, omringar dig och anfaller dig från alla håll. 44 De ska jämna dig med marken och invånarna ska dödas. Ja, de ska inte lämna en enda sten kvar på den andra, eftersom du inte tog det tillfälle Gud gav dig.”

Jesus rensar templet

45 Sedan gick Jesus in på tempelområdet och drev iväg de köpmän som höll till där.^[9] 46 Han ropade åt dem: ”Gud har sagt i Skriften^[10]: ’Mitt hus ska vara en plats där människor kan be.’ Men ni har låtit det bli ’ett tillhåll för tjuvar och banditer’.” 47 Efter det undervisade han varje dag på tempelplatsen. Översteprästerna och laglärarna^[11] och alla folkets ledare försökte hitta ett sätt att göra sig av med honom, 48 men de visste inte hur de skulle bära sig åt, för han var omtyckt av hela folket, och alla ville lyssna på honom.