1Kommt, lasst uns jubeln dem HERRN,
jauchzen dem Fels unsres Heils! (Ps 92,16)2Lasst uns mit Dank seinem Angesicht nahen,
ihm jauchzen mit Liedern! (Ps 100,2)3Denn ein großer Gott ist der HERR,
ein großer König über allen Göttern. (Hi 36,22; Ps 47,3; Ps 48,2; Ps 96,4; Ps 99,2; Ps 113,4; Ps 136,2; Ps 145,3)4In seiner Hand sind die Tiefen der Erde,
sein sind die Gipfel der Berge.5Sein ist das Meer, das er gemacht hat,
das trockene Land, das seine Hände gebildet. (Ps 24,1)6Kommt, wir wollen uns niederwerfen, uns vor ihm verneigen,
lasst uns niederknien vor dem HERRN, unserem Schöpfer!7Denn er ist unser Gott, /
wir sind das Volk seiner Weide,
die Herde, von seiner Hand geführt.
Würdet ihr doch heute auf seine Stimme hören! / (Ps 100,3)8Verhärtet euer Herz nicht wie in Meríba,
wie in der Wüste am Tag von Massa! (Ps 81,8)9Dort haben eure Väter mich versucht, /
sie stellten mich auf die Probe
und hatten doch mein Tun gesehen. (4Mo 14,22; 5Mo 6,16)10Vierzig Jahre war mir dieses Geschlecht zuwider /
und ich sagte: Sie sind ein Volk, dessen Herz in die Irre geht,
sie kennen meine Wege nicht.[1] (4Mo 14,30; 5Mo 32,5; Hi 21,14)11Darum habe ich in meinem Zorn geschworen:
Sie sollen nicht eingehen in meine Ruhe. (4Mo 14,22; Ps 132,14; Hes 20,15)
1Kom, låt oss sjunga till HERRENS ära, jubla inför vår frälsnings klippa!2Kom till honom med tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom,3för HERREN är en stor Gud, en stor kung över alla gudar.4I hans hand är jordens djup, och honom tillhör bergstopparna.5Hans är havet, för han har gjort det, och det torra landet, som hans händer har format.6Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä inför HERREN, vår skapare,7för han är vår Gud! Vi är hans folk, fåren i hans hjord och i hans omsorg. Om ni idag hör hans röst:8”Förhärda inte era hjärtan, som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,9där era fäder satte mig på prov, de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.10I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte, och jag sa: ’Detta folk far vilse i sina hjärtan. De känner inte mina vägar.’11Därför svor jag i min vrede: ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”