1Als die Zeit herankam, da David sterben sollte, ermahnte er seinen Sohn Salomo:2Ich gehe nun den Weg alles Irdischen. Sei also stark und mannhaft!3Erfüll deine Pflicht gegen den HERRN, deinen Gott: Geh auf seinen Wegen und bewahre alle seine Satzungen, Gebote, Rechtsentscheide und Bundeszeugnisse, die in der Weisung des Mose niedergeschrieben sind! Dann wirst du Erfolg haben bei allem, was du tust, und überall, wohin du dich wendest.4Und der HERR wird sein Wort wahr machen, das er mir gegeben hat, als er sagte: Wenn deine Söhne auf ihren Weg achten und aufrichtig mit ganzem Herzen und ganzer Seele vor mir leben, wird es dir nie an Nachkommen auf dem Thron Israels fehlen.5Du weißt selbst, was Joab, der Sohn der Zeruja, mir angetan hat: was er den beiden Heerführern Israels, Abner, dem Sohn Ners, und Amasa, dem Sohn Jeters, angetan hat. Er hat sie ermordet, hat mit Blut, das im Krieg vergossen wurde, den Frieden belastet und mit solchem Blut den Gürtel an seinen Hüften und die Schuhe an seinen Füßen befleckt. (2Sam 3,27; 2Sam 20,10)6Lass dich von deiner Weisheit leiten und sorge dafür, dass sein graues Haupt nicht unbehelligt in die Unterwelt kommt!7Doch die Söhne Barsillais aus Gilead sollst du freundlich behandeln. Sie sollen zu denen gehören, die von deinem Tisch essen; denn sie sind mir ebenso entgegengekommen, als ich vor deinem Bruder Abschalom fliehen musste. (2Sam 17,27)8Da ist auch Schimi, der Sohn Geras, vom Stamm Benjamin, aus Bahurim. Er hat einen bösen Fluch gegen mich ausgesprochen, als ich nach Mahanajim ging. Doch ist er mir an den Jordan entgegengekommen und ich habe ihm beim HERRN geschworen: Ich werde dich nicht mit dem Schwert hinrichten. (2Sam 16,5; 2Sam 19,19)9Jetzt aber lass ihn nicht ungestraft! Du bist ein kluger Mann und weißt, was du mit ihm tun sollst. Schick sein graues Haupt blutig in die Unterwelt!10David entschlief zu seinen Vätern und wurde in der Davidstadt begraben.11Die Zeit, in der David über Israel König war, betrug vierzig Jahre. In Hebron regierte er sieben und in Jerusalem dreiunddreißig Jahre.12Salomo saß nun auf dem Thron seines Vaters David und seine Herrschaft festigte sich mehr und mehr.
Ende der Gegner Salomos
13Adonija, der Sohn der Haggit, begab sich zu Batseba, der Mutter Salomos. Sie fragte ihn: Kommst du in friedlicher Absicht? Er antwortete: Ja.14Dann fuhr er fort: Ich möchte mit dir reden. Sie erwiderte: Rede nur!15Da sagte er: Du weißt, dass mir das Königtum zustand und dass ganz Israel mich als König haben wollte. Doch ist mir die Königswürde entgangen; sie ist meinem Bruder zugefallen, weil sie ihm vom HERRN bestimmt war.16Jetzt aber möchte ich eine einzige Bitte an dich richten. Weise mich nicht ab! Sie antwortete: Sprich sie nur aus!17Da begann er: Rede doch mit König Salomo; dich wird er nicht abweisen. Bitte ihn, dass er mir Abischag aus Schunem zur Frau gibt.18Batseba erwiderte: Gut, ich werde in deiner Angelegenheit mit dem König reden.19Als nun Batseba zu König Salomo kam, um mit ihm wegen Adonija zu sprechen, erhob sich der König, ging ihr entgegen und verneigte sich vor ihr. Dann setzte er sich auf seinen Thron und ließ auch für die Königinmutter einen Thron hinstellen. Sie setzte sich an seine rechte Seite20und begann: Eine einzige kleine Bitte hätte ich an dich. Weise mich nicht ab! Der König antwortete ihr: Sprich sie nur aus, Mutter! Ich werde dich nicht abweisen.21Da bat sie: Man gebe doch Abischag aus Schunem deinem Bruder Adonija zur Frau.22Der König Salomo entgegnete seiner Mutter: Warum bittest du für Adonija um Abischag aus Schunem? Fordere doch gleich das Königtum für ihn! Er ist ja mein älterer Bruder und auf seiner Seite stehen der Priester Abjatar und Joab, der Sohn der Zeruja.23Und König Salomo schwor beim HERRN: Gott soll mir dies und das antun, wenn dieses Ansinnen Adonija nicht das Leben kostet. (Rut 1,17; 1Kön 19,2; 1Kön 20,10)24So wahr der HERR lebt, der mich eingesetzt und auf den Thron meines Vaters David erhoben hat und der mir, wie er versprochen hat, ein Haus gebaut hat: Noch heute muss Adonija sterben.25Darauf schickte König Salomo Benaja, den Sohn Jojadas, hinauf und dieser versetzte Adonija den Todesstoß.26Zum Priester Abjatar sagte der König: Geh auf dein Landgut nach Anatot! Zwar hast du den Tod verdient; doch will ich dich heute nicht töten, weil du die Lade GOTTES, des Herrn, vor meinem Vater David getragen und alle Demütigungen mit meinem Vater geteilt hast. (1Sam 22,20)27So vertrieb Salomo Abjatar, sodass er nicht mehr Priester des HERRN war, und erfüllte das Wort, das der HERR über das Haus Eli in Schilo gesprochen hatte. (1Sam 2,30)28Die Kunde davon erreichte Joab. Er hatte zu Adonija gehalten, sich aber nicht an Abschalom angeschlossen. Er floh in das Zelt des HERRN und ergriff die Hörner des Altars.29Man meldete dem König Salomo: Joab ist in das Zelt des HERRN geflohen und steht neben dem Altar. Salomo sandte Benaja, den Sohn Jojadas, mit dem Auftrag: Geh hin und stoß ihn nieder!30Benaja kam in das Zelt des HERRN und rief Joab zu: Der König befiehlt dir herauszukommen. Doch Joab antwortete: Nein, hier will ich sterben. Benaja berichtete dem König: Das hat Joab gesagt, so hat er mir geantwortet.31Da gebot ihm der König: Tu, was er gesagt hat! Stoß ihn nieder und begrab ihn! Nimm so von mir und vom Haus meines Vaters das Blut, das Joab ohne Grund vergossen hat! (5Mo 19,11)32Der HERR lasse sein Blut auf sein Haupt kommen, weil er ohne Wissen meines Vaters zwei Männer, die gerechter und besser waren als er, niedergestoßen und mit dem Schwert getötet hat: Abner, den Sohn Ners, den Heerführer Israels, und Amasa, den Sohn Jeters, den Heerführer Judas.33Ihr Blut komme für immer auf das Haupt Joabs und seiner Nachkommen. David aber, seinen Nachkommen, seinem Haus und seinem Thron sei vom HERRN immerfort Heil beschieden.34Nun ging Benaja, der Sohn Jojadas, hinauf, stieß Joab nieder und tötete ihn. Er wurde auf seinem Besitz in der Steppe begraben.35Der König setzte dann Benaja, den Sohn Jojadas, an seiner Stelle über das Heer und dem Priester Zadok verlieh er die Stelle Abjatars.36Hierauf ließ der König Schimi rufen und befahl ihm: Bau dir ein Haus in Jerusalem, bleib hier und geh nicht weg, weder dahin noch dorthin! (2Sam 16,5)37Du sollst wissen, dass du sterben musst, sobald du hinausgehst und das Kidrontal überschreitest. Dein Blut wird über dein Haupt kommen.38Schimi antwortete dem König: Gut, dein Knecht wird tun, was mein Herr, der König, bestimmt hat. So blieb Schimi viele Tage in Jerusalem.39Nach Verlauf von drei Jahren entflohen zwei Sklaven Schimis zu Achisch, dem Sohn Maachas, dem König von Gat. Man meldete Schimi: Deine Sklaven sind in Gat.40Da machte er sich auf, sattelte seinen Esel und begab sich zu Achisch nach Gat, um seine Sklaven zu suchen. Er ging hin und holte sie aus Gat zurück.41Es wurde aber Salomo hinterbracht, dass Schimi von Jerusalem nach Gat gegangen und wieder zurückgekehrt sei.42Er ließ daher Schimi rufen und hielt ihm vor: Habe ich dich nicht beim HERRN schwören lassen und dich gewarnt: Sobald du weggehst und dich dahin oder dorthin begibst, so weißt du, dass du sterben musst? Und du hast geantwortet: Gut, ich habe es gehört.43Warum hast du den Eid beim HERRN und das Gebot, das ich dir gegeben habe, nicht beachtet?44Und weiter sagte der König zu Schimi: Du kennst all das Böse, dein Herz kennt es, das du meinem Vater David angetan hast; jetzt lässt es der HERR auf dein Haupt zurückfallen.45Der König Salomo aber sei gesegnet und der Thron Davids stehe fest vor dem HERRN in Ewigkeit.46Hierauf erteilte der König dem Benaja, dem Sohn Jojadas, Befehl und dieser ging hinaus und versetzte Schimi den Todesstoß. Die Herrschaft war nun fest in der Hand Salomos.
1När David kände att slutet var nära, förmanade han sin son Salomo:2”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man!3Håll vad HERREN, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig.4Då ska HERREN uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel.5Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter.6Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid.7Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom.8Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför HERREN att inte döda honom med svärd.9Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.”10Sedan dog[1] David och han begravdes i Davids stad.11Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem.12Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst.
Salomo undanröjer oppositionen
13En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han.14”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon.15”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så HERREN ville ha det.16Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!” ”Vad vill du?” frågade hon.17”Be kung Salomo – dig avvisar han inte – att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han.18”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba.19Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol[2] åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida.20”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.”21”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon.22Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.”23Kung Salomo svor då en ed inför HERREN: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran!24Så sant HERREN lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!”25Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog.26Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju HERRENS ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.”27Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som HERRENS präst och på så sätt gick HERRENS ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse.28När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till HERRENS tält och grep tag om altarets horn.29När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till HERRENS tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också.30Benaja gick in i HERRENS tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så.31”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit.32HERREN ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv.33Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska HERREN ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.”34Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark[3] i öknen.35Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar.36Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans.37Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.”38”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem.39Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat,40sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat.41När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem,42kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid HERREN och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde.43Varför har du då inte hållit eden vid HERREN och lytt min befallning?”44Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! HERREN ska nu hämnas din ondska på dig,45men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför HERREN för all framtid!”46På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom. Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.