1Wer ist es, der aus Edom kommt, / aus Bozra in rot gefärbten Gewändern?
Er schreitet in prächtigen Kleidern, / in seiner gewaltigen Kraft.
Ich bin es, der Gerechtigkeit verkündet, / ich bin stark, um zu retten.[1]2Warum ist dein Gewand so rot, / sind deine Kleider wie die eines Mannes, der die Kelter tritt?3Ich allein trat die Kelter; / von den Völkern war niemand bei mir.
Da zertrat ich sie voll Zorn, / zerstampfte sie in meiner Wut.
Ihr Saft spritzte auf meine Kleider / und ich befleckte alle meine Gewänder. (Offb 14,20; Offb 19,13)4Denn ein Tag der Vergeltung lag mir im Sinn / und das Jahr meiner Erlösten war gekommen. (Jes 34,8; Jes 61,2)5Ich sah mich um, doch es gab keinen Helfer; / ich war bestürzt, aber es gab keinen, der mich stützte.
Da half mir mein eigener Arm / und meine Wut, sie stützte mich. (Jes 59,16)6Da zerstampfte ich Völker in meinem Zorn, / machte sie trunken in meiner Wut / und ließ ihren Saft zur Erde rinnen.
Klage des Volkes und Anrufung Gottes als Vater
7Die Taten der Huld des HERRN will ich preisen, / die Ruhmestaten des HERRN,
gemäß allem, was der HERR uns erwiesen hat, / seine große Güte,
die er dem Haus Israel / nach seiner Barmherzigkeit und seiner großen Huld erwiesen hat. (Ps 89,2)8Er sagte: Gewiss, sie sind mein Volk, / Kinder, die nicht treulos handeln. / So wurde er ihnen zum Retter.9In all ihrer Bedrängnis war auch er bedrängt / und der Engel seines Angesichts hat sie gerettet.
In seiner Liebe und seinem Mitleid / hat er selbst sie erlöst.
Er hat sie emporgehoben und sie getragen / in all den Tagen der Vorzeit. (Jes 46,3)10Sie aber lehnten sich auf / und betrübten seinen heiligen Geist.
Da wandelte er sich ihnen zum Feind; / er selbst führte Krieg gegen sie.11Da dachte man an die Tage der Vorzeit, / an Mose, an sein Volk:
Wo ist der, der sie heraufgeführt hat aus dem Meer, zusammen mit dem Hirten seiner Schafe? / Wo ist der, der seinen heiligen Geist in sein Inneres gelegt hat, (Hebr 13,20)12der sie an der rechten Seite des Mose gehen ließ / mit prachtvollem Arm,
der die Wasser vor ihnen zerteilte, / um sich einen ewigen Namen zu machen,13der sie durch die Fluten gehen ließ wie Pferde durch die Wüste, / ohne dass sie strauchelten? (Ps 106,9)14Wie das Vieh, das ins Tal hinabsteigt, / so ließ sie der Geist des HERRN zur Ruhe kommen.
So führtest du dein Volk, / um dir einen prachtvollen Namen zu machen.15Blick vom Himmel herab und sieh her / von deiner heiligen, prachtvollen Wohnung!
Wo ist dein leidenschaftlicher Eifer / und deine Macht?
Dein großes Mitgefühl und dein Erbarmen - / sie bleiben mir versagt! (5Mo 26,15; Jes 64,11)16Du bist doch unser Vater! / Abraham weiß nichts von uns,
Israel kennt uns nicht. / Du, HERR, bist unser Vater, / Unser Erlöser von jeher ist dein Name.17Warum lässt du uns, HERR, von deinen Wegen abirren / und machst unser Herz hart, / sodass wir dich nicht fürchten?
Kehre zurück um deiner Knechte willen, / um der Stämme willen, die dein Erbbesitz sind!18Für eine kurze Zeit haben unsere Feinde dein heiliges Volk in Besitz genommen; / dein Heiligtum haben sie zertreten. (Offb 11,2)19Wir sind geworden wie die, über die du nie geherrscht hast, / über denen dein Name nie ausgerufen wurde.
Hättest du doch den Himmel zerrissen und wärest herabgestiegen, / sodass die Berge vor dir erzitterten,
1Vem är det som kommer från Edom, från Bosra i blodstänkta kläder? Vem är han som i sin kungliga mantel går fram med en sådan kraft?"Det är jag, Herren, som förkunnar din frälsning, Herren, den ende som har makt att frälsa!"2"Varför är dina kläder så röda, som om du hade trampat en vinpress?"3"Jag har ensam trampat vinpressen. Ingen var där och hjälpte mig. I min vrede trampade jag ner mina fiender som druvor. Så gjorde jag slut på mina motståndare. Det är deras blod du ser på mina kläder.4Nu är tiden inne för mig att hämnas mitt folk och befria det från dess förtryckare.5Jag sökte efter någon som ville hjälpa dem, men fann ingen. Detta förvånade mig mycket. Därför fick jag utföra hämnden själv, utan att någon hjälpte mig.6Jag krossade hednafolken i min vrede och fick dem att falla till marken."7Jag vill berätta om vad Gud har gjort i sin nåd och barmhärtighet. Jag ska prisa honom för allt han har gjort. Jag gläder mig över hans godhet mot Israel, över allt han gjort i sin nåd och kärlek.8Han sa: "De är mina egna. De kommer aldrig mer att svika mig." Så blev han deras frälsare.9Han delade deras nöd, och han räddade dem. I sin kärlek och omsorg befriade han dem, lyfte upp dem, och han har burit dem under alla dessa år.10Men de gjorde ändå uppror mot honom och bedrövade hans helige Ande. Det var därför han blev deras fiende och själv stred mot dem.11Då kom de ihåg hur det var när Mose, Guds tjänare, ledde hans folk ut ur Egypten och man ropade: "Var finns han som ledde Israel genom havet, med Mose i täten? Var finns den Gud som sände sin helige Ande bland sitt folk?12Var finns han, vars väldiga makt delade havet när Mose lyfte sin hand och därmed för alltid gjorde sig ett namn?"13Vem ledde dem fram genom havet? Som hästar på ett öppet fält färdades de fram utan att stappla eller falla.14Herrens Ande förde dem till vila som boskap förs till grönt bete i dalarna. Allt detta gav Herren ett namn bland folken.15Herre, se ner från din himmel och se på oss från ditt heliga hus! Var finns den kärlek som du tidigare visade oss, din makt, din nåd och ditt medlidande? Var finns allt detta nu?16Du är ju fortfarande vår far! Även om Abraham och Jakob inte skulle vilja kännas vid oss, så är du ändå vår far, vår befriare sedan lång tid.17Herre, varför har du förhärdat våra hjärtan och fått oss att synda och vända oss mot dig? Kom tillbaka Herre, och hjälp oss, för vi som tillhör dig behöver dig.18Det var ju bara under en kort tid vi fick behålla Jerusalem! Nu har våra fiender intagit staden.19Gud, varför behandlar du oss som om vi inte var ditt folk? Varför behandlar du oss som hedningar, som aldrig kallat dig 'Herre'?