1Ich, Paulus, der ja im persönlichen Umgang mit euch so unterwürfig, aus der Ferne aber so unerschrocken sein soll, ich ermahne euch angesichts der Freundlichkeit und Güte Christi (1Kor 2,3; 2Kor 10,10; 2Kor 11,6)2und bitte euch: Zwingt mich nicht, bei meinem Kommen so unerschrocken und fest aufzutreten, wie ich es gegen gewisse Leute zu tun gedenke, die meinen, wir verhalten uns wie Menschen dieser Welt! (1Kor 4,21)3Wir leben zwar in dieser Welt, kämpfen aber nicht mit den Waffen dieser Welt.4Die Waffen, die wir bei unserem Feldzug einsetzen, sind nicht irdisch, aber sie haben durch Gott die Macht, Festungen zu schleifen; mit ihnen reißen wir (Röm 13,12; Eph 6,11)5alle hohen Gedankengebäude nieder, die sich gegen die Erkenntnis Gottes auftürmen. Wir nehmen alles Denken gefangen, sodass es Christus gehorcht; (Spr 21,22; Jes 2,12)6wir sind entschlossen, alle Ungehorsamen zu strafen, sobald ihr wirklich gehorsam geworden seid.7Schaut auf das, was vor Augen liegt! Wenn jemand überzeugt ist, Christus zu gehören, dann soll er doch auch bedenken, dass nicht nur er, sondern auch wir Christus gehören.8Und wenn ich etwas mehr auf unsere Vollmacht poche, werde ich mich nicht zu scheuen brauchen. Der Herr hat sie mir allerdings verliehen, damit ich bei euch aufbaue, nicht damit ich niederreiße; (2Kor 12,6; 2Kor 13,10)9ich möchte nicht den Anschein erwecken, als wollte ich euch durch meine Briefe einschüchtern.10Ja, die Briefe, wird gesagt, die sind wuchtig und voll Kraft, aber sein persönliches Auftreten ist matt und seine Worte sind armselig. (2Kor 10,1; 2Kor 11,6)11Wer so redet, der soll sich merken: Wie wir durch das geschriebene Wort aus der Ferne wirken, so können wir auch in eurer Gegenwart tatkräftig auftreten. (2Kor 13,2)
Beachtung des Maßes
12Wir sind allerdings nicht so vermessen, uns gleichzustellen oder zu vergleichen mit gewissen Leuten, die sich selbst empfehlen. In ihrem Unverstand messen sie sich an sich selbst und vergleichen sich mit sich selbst. (2Kor 3,1; 2Kor 5,12)13Wir dagegen wollen uns nicht maßlos rühmen, sondern jenen Maßstab anlegen, den uns Gott zugeteilt hat, dass wir nämlich bis zu euch gelangt sind. (Röm 12,3; Gal 2,9)14Wir überschreiten also nicht unser Maß, wie wir es tun würden, wenn wir nicht bis zu euch gelangt wären; denn wir sind wirklich als Erste mit dem Evangelium Christi bis zu euch gekommen.15Wir rühmen uns also nicht maßlos und mit fremden Leistungen; aber wir haben die Hoffnung, wenn euer Glaube stärker wird, vor euren Augen über das uns gesetzte Maß weit hinauszuwachsen (Röm 10,17; Röm 15,20)16und das Evangelium über eure Grenzen hinauszutragen. Nach einem fremden Maßstab und auf einem Feld, das schon bestellt ist, wollen wir keinen Ruhm ernten.17Wer sich also rühmt, der rühme sich im Herrn. (Jer 9,23; 1Kor 1,31)18Denn nicht, wer sich selbst empfiehlt, ist anerkannt, sondern der, den der Herr empfiehlt.
1Några av er beskyller mig för att uppträda som en ynkrygg när jag är hos er, och modigt bara när jag är långt borta. Men jag har nu i mitt brev vädjat till er med samma mildhet och godhet som finns hos Kristus själv.2Och jag hoppas verkligen att jag ska slippa använda mitt mod och min myndighet när jag kommer till er, vilket jag är beredd att göra om jag måste gå emot dem som påstår att jag styrs av själviska motiv.3Visserligen lever jag här i världen, men jag kämpar inte med världsliga metoder.4Nej, de vapen jag använder i min andliga kamp är Guds mäktiga kraft, som kan bryta ner alla starka fästen som vi i våra tankar bygger upp.5Jag bryter ner alla stolta argument, och allt som går emot det vi vet om Gud. Varje tanke tar jag till fånga och tvingar den att lyda Kristus.6Och jag är beredd att straffa alla dem av er som fortfarande vägrar att lyda Kristus, sedan resten av er har börjat lyda honom.7Problemet med er är att ni bedömer människor på ett ytligt sätt. Ni måste förstå att jag och mina medarbetare tillhör Jesus Kristus lika mycket som dessa människor som stolt säger: ”Vi tillhör Kristus”.[1]8Ja, som sändebud åt Herren Jesus skulle jag kunna skryta ännu mer med den myndighet jag har fått av honom ‑ en myndighet som är till för att stärka er tro, inte för att straffa er ‑ och jag skulle ändå inte kunna anklagas för någon överdrift.9Men jag vill inte att det ska verka som om det bara är i breven jag kan tala med myndighet.10En del av er säger ju: ”Hans brev är fulla av myndighet och kraft, men när han själv kommer hit, då är han ynklig och svag och inte mycket att lyssna på.”11Men de som talar på det viset måste förstå att jag tänker handla med samma myndighet när jag kommer till er, som jag använder i mina brev när jag är långt borta.12Jag kan inte tänka mig att jämföra eller likställa mig med de människor hos er som bara framhäver sig själva. De saknar all självkritik och låter ingen annan bedöma vad de uträttat. Så oförståndigt!13Nej, jag vill bara berömma mig över att ha utfört det uppdrag som Gud har gett mig. Han har gjort mig till sitt sändebud, och i det uppdraget ingick att nå fram ända till er.14Om jag därför använder min myndighet till att förmana er, så går jag inte utanför mitt uppdrag. Jag och mina medarbetare var ju de första som kom till Korinth med det glada budskapet om Kristus.15Jag vill inte ta åt mig äran för det arbete som andra troende har uträttat bland er. Men när er tro växer sig starkare, hoppas jag att kunna arbeta ännu mera bland er.16Sedan kan jag gå vidare och sprida budskapet om Kristus till nya platser, som ligger ännu längre bort än Korinth. Då behöver jag inte riskera att skryta över sådant som andra har utfört på Guds uppdrag.17Det står ju i Skriften[2]: ”Den som vill skryta, ska skryta över det som Herren har gjort.”18Det hjälper alltså inte att framhäva sig själv. Man måste få sitt erkännande från Herren.