1 Poutní píseň. Hospodine, rozpomeň se na Davida, na veškerou jeho usilovnou péči, 2 jak se zapřisáhl Hospodinu, zavázal se slibem Přesilnému Jákobovu: 3 „Nevejdu do stanu svého domu, nevstoupím na rohož svého lože, 4 očím nedopřeji spánku ani víčkům podřímnutí, 5 dokud nenaleznu Hospodinu místo, příbytek Přesilnému Jákobovu!“ 6 A hle, v Efratě jsme o ní uslyšeli, našli jsme ji na Jaarských polích. 7 Vstupme do jeho příbytku, klanějme se před podnožím jeho nohou. 8 Povstaň, Hospodine, k místu svého odpočinku, ty sám i schrána tvé moci! 9 Tvoji kněží ať obléknou spravedlnost, tvoji věrní ať plesají. 10 Pro Davida, svého služebníka, neodmítej svého pomazaného. 11 Hospodin přísahal Davidovi na svou věrnost – nevezme to nazpět: „Toho, jenž vzejde z tvých beder, dosadím po tobě na trůn. 12 Dodrží-li tvoji synové mou smlouvu i toto mé svědectví, jemuž je budu učit, navždy budou též jejich synové sedat na tvém trůnu.“ 13 Hospodin si totiž zvolil Sijón, zatoužil jej mít za sídlo: 14 „To je místo mého odpočinku navždy, usídlím se tady, neboť po něm toužím. 15 Jeho stravě budu hojně žehnat, jeho ubožáky budu sytit chlebem. 16 Jeho kněžím dám za oděv spásu, jeho věrní budou zvučně plesat. 17 Zde dám pučet Davidovu rohu, svému pomazanému budu pečovat o planoucí světlo. 18 Jeho nepřátelům dám za oděv hanbu, ale na něm se bude jeho čelenka třpytit.“
1En vallfartssång.2HERRE, kom ihåg allt lidande som David fick utstå. Han svor en ed inför HERREN, gav ett löfte inför Jakobs Mäktige:3”Jag vill inte gå in i mitt hus, och jag vill inte lägga mig i min säng,4inte tillåta mina ögon att slutas i sömn eller mina ögonlock att tyngas av slummer,5förrän jag funnit en plats åt HERREN, en boning åt Jakobs Mäktige.”6Vi hörde om den[1] i Efrata och fann den på Jaars fält.7Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotpall.8Res dig, HERRE, gå till din viloplats, du och din makts ark!9Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet, dina fromma ska jubla av glädje!10För din tjänare Davids skull, förkasta inte din smorde.11HERREN har svurit David en ed, som han aldrig tar tillbaka: ”Dina egna ättlingar ska jag låta sitta på din tron.12Om dina söner håller mitt förbund och mina befallningar som jag ger dem, ska även deras söner för alltid sitta på din tron.”13För HERREN har utvalt Sion, där har han velat ha sin boning.14”Detta är min viloplats för evigt. Här vill jag bo, det är min önskan.15Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning och mätta dess fattiga med mat.16Jag ska klä dess präster i frälsning, och dess fromma ska jubla av glädje.17Här vill jag låta ett horn[2] växa upp åt David; jag har satt upp en lampa åt min smorde.18Hans fiender ska jag klä i skam, men kronan på hans huvud ska stråla.”