1 Velekněz se Štěpána otázal: „Je tomu tak?“2 A Štěpán začal mluvit: „Bratří a otcové, vyslechněte mne: Bůh slávy se zjevil našemu praotci Abrahamovi ještě v Mezopotámii, než se usadil v Cháranu,3 a řekl mu: ‚Opusť svou zemi a své příbuzné a jdi do země, kterou ti ukážu.‘4 A tak vyšel Abraham z Chaldejské země a usadil se v Cháranu. Když jeho otec zemřel, vyzval jej Bůh, aby se odtud přestěhoval do této země, v které nyní žijete.5 Ale nedal mu z ní do vlastnictví ani píď, slíbil však, že ji dá natrvalo jemu i jeho potomkům, ačkoliv tehdy ještě Abraham neměl syna.6 A Bůh mu řekl: ‚Tvoji potomci se přestěhují do cizí země a budou tam bydlet; udělají z nich otroky a po čtyři sta let s nimi budou zle nakládat.7 Ale já budu soudit národ, který je zotročí,‘ řekl Bůh, ‚a oni vyjdou svobodni a budou mi sloužit na tomto místě.‘ 8 Bůh uzavřel s Abrahamem smlouvu, jejímž znamením se stala obřízka. Když se podle Božího slibu Abrahamovi narodil Izák, osmého dne jej obřezal. Právě tak obřezal Izák Jákoba a Jákob svých dvanáct synů.9 Jákobovi synové žárlili na svého bratra Josefa a prodali ho do Egypta; ale Bůh byl s ním,10 vysvobodil ho ze všech jeho útrap a způsobil, že si ho farao, egyptský král, oblíbil pro jeho moudrost a svěřil mu správu nad Egyptem i nad celým královským domem.11 Potom nastal po celém Egyptě i Kanaánu hlad a veliká nouze, a naši praotcové neměli co jíst.12 Jákob se dověděl, že jsou v Egyptě zásoby obilí a dvakrát tam poslal své syny.13 Když tam přišli podruhé, dal se Josef svým bratřím poznat; tak se farao dověděl o Josefově původu.14 Pak si Josef vzal k sobě svého otce Jákoba a všechny své příbuzné; bylo jich sedmdesát pět.15 Tak se Jákob dostal do Egypta a tam zemřel on i naši praotcové.16 Jejich ostatky přenesli do Sichemu a uložili je do hrobky, kterou Abraham koupil od synů Emorových v Sichemu a zaplatil stříbrem. 17 Když už byl blízko čas, kdy Bůh chtěl splnit to, co Abrahamovi slíbil, počet našeho lidu v Egyptě velmi vzrostl.18 Ale tu nastoupil v Egyptě jiný král, který už o Josefovi nic nevěděl.19 Ten jednal s naším národem nepřátelsky a přinutil naše praotce, aby odkládali děti, které se jim narodí, a nenechávali je naživu.20 V té době se narodil Mojžíš, kterého si Bůh vyvolil. Po tři měsíce o něj pečovali doma;21 a když ho museli odložit, ujala se ho faraónova dcera a starala se o něj jako o svého syna.22 Byl vychován ve vší egyptské moudrosti a byl mocný v slovech i činech. 23 Když Mojžíš dosáhl věku čtyřiceti let, přišlo mu na mysl, aby se podíval, jak žijí jeho izraelští bratří.24 A tu uviděl, jak s jedním z nich nějaký Egypťan zle nakládá; přispěchal tomu ubožákovi na pomoc a pomstil ho tím, že Egypťana zabil.25 Myslel, že jeho bratří pochopí, že je chce Bůh skrze něho zachránit; ale oni to nepochopili.26 Druhého dne mezi ně zase přišel, právě když se dva z nich rvali; snažil se je smířit, a proto jim řekl: ‚Co to děláte? Jste přece bratří! Proč ubližujete jeden druhému?‘27 Ale ten, který svého bližního napadl, odstrčil Mojžíše a řekl: ‚Kdo tě nad námi ustanovil vládcem a soudcem?28 Snad mne nechceš také zabít jako včera toho Egypťana?‘29 Když to Mojžíš slyšel, utekl z Egypta a žil v zemi madiánské; tam se mu narodili dva synové. 30 Když uplynulo čtyřicet let, zjevil se mu na poušti u hory Sínaj anděl v plameni hořícího keře.31 S údivem hleděl Mojžíš na to zjevení; šel blíž, aby se lépe podíval, a tu se ozval Hospodinův hlas:32 ‚Já jsem Bůh tvých otců, Bůh Abrahamův, Izákův a Jákobův.‘ Mojžíš se třásl strachem a neodvážil se vzhlédnout.33 Hospodin mu řekl: ‚Zuj si obuv, protože místo, na kterém stojíš, je země svatá.34 Dobře jsem viděl, jak můj lid v Egyptě těžce trpí, a slyšel jsem, jak sténá. Proto jsem sestoupil, abych je vysvobodil. Jdi tedy, posílám tě do Egypta.‘ 35 To je ten Mojžíš, kterého odmítli, když řekli: ‚Kdo tě nad námi ustanovil vládcem a soudcem?‘ Toho poslal Bůh jako vládce i vysvoboditele, když se mu prostřednictvím anděla zjevil v keři.36 To je ten Mojžíš, který je vyvedl z Egyptské země, který činil divy a znamení v Egyptě, při Rudém moři i na poušti po čtyřicet let.37 To je on, který řekl synům izraelským: ‚Bůh vám z vašich bratří povolá proroka, jako jsem já.‘38 To je ten, kdo při shromáždění lidu na poušti byl prostředníkem mezi andělem, který k němu mluvil na hoře Sínaj, a mezi našimi praotci. To on přijal pro vás slova života.39 Ale naši praotcové ho nechtěli za vůdce, zřekli se ho a zatoužili po Egyptu.40 Proto řekli Áronovi: ‚Udělej nám bohy, kteří by nás vedli. Vždyť nevíme, co se stalo s tím Mojžíšem, který nás vyvedl z Egypta.‘41 A tehdy si udělali sochu telete, začali této modle obětovat a před výtvorem vlastních rukou pořádali slavnosti.42 Proto se od nich Bůh odvrátil a dopustil, aby se klaněli nebeským mocnostem, jak se o tom píše v knize proroků: ‚Byl jsem to já, lide izraelský, komu jste po těch čtyřicet let na poušti obětovali a přinášeli dary? 43 Byl to Moloch, jehož stánek jste s sebou nosili, a hvězdu boha Remfana, obrazy, které jste si udělali pro svou modloslužbu. Proto vás přestěhuji do vyhnanství, až do končin babylónských.‘ 44 Naši praotcové měli na poušti stánek svědectví; Bůh přikázal Mojžíšovi, aby jej udělal podle vzoru, který mu ukázal.45 Tento stánek odevzdali svým synům, a ti jej za Jozue vnesli do země pohanů, které Bůh před nimi zahnal. Tak tomu bylo až do časů Davidových.46David nalezl u Boha milost a prosil, aby směl vyhledat místo, kde by přebýval Bůh Jákobův.47 Ale teprve Šalomoun vystavěl Bohu chrám.48 Avšak Nejvyšší nepřebývá v chrámech, vystavěných lidskýma rukama, jak praví prorok: 49 ‚Mým trůnem je nebe a země podnoží mých nohou! Jaký chrám mi můžete vystavět, praví Hospodin, a je vůbec místo, kde bych mohl spočinout? 50 Což to všechno nestvořila má ruka?‘ 51 Jste tvrdošíjní a máte pohanské srdce i uši! Nepřestáváte odporovat Duchu svatému, jako to dělali vaši otcové.52 Byl kdy nějaký prorok, aby ho vaši otcové nepronásledovali? Zabili ty, kteří předpověděli příchod Spravedlivého, a toho vy jste nyní zradili a zavraždili.53 Přijali jste Boží zákon z rukou andělů, ale sami jste jej nezachovali!“
— Štěpánova mučednická smrt
54 Když to členové rady slyšeli, začali na Štěpána v duchu zuřit a zlostí zatínali zuby.55 Ale on, plný Ducha svatého, pohleděl k nebi a uzřel Boží slávu i Ježíše, jak stojí po pravici Boží,56 a řekl: „Hle, vidím nebesa otevřená a Syna člověka, stojícího po pravici Boží.“57 Tu začali hrozně křičet a zacpávat si uši; všichni se na něho vrhli58 a hnali ho za město, aby ho kamenovali. Svědkové dali své pláště hlídat mládenci, který se jmenoval Saul.59 Když Štěpána kamenovali, on se modlil: „Pane Ježíši, přijmi mého ducha!“60 Pak klesl na kolena a zvolal mocným hlasem: „Pane, odpusť jim tento hřích!“ To řekl a zemřel.
1Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?”2Stefanos svarade: ”Kära bröder och ledare för vårt folk, lyssna på mig. Vår mäktiga och underbara Gud visade sig för vår förfader Abraham, då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran.[1]3Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska leda dig till.’[2]4Därför flyttade Abraham från kaldeernas land och bosatte sig i Harran, där han stannade tills hans pappa dött. Sedan ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor.5Gud gav honom ingen mark, inte ett enda litet område, men han lovade att hela landet till slut skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar, trots att Abraham ännu inte hade några barn.6Gud sa också till honom att hans ättlingar skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under 400 år.7’Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de lämna detta främmande land och tillbe mig på den här platsen.’[3]8Gud gav sedan Abraham instruktioner om att alla pojkar i varje familj skulle omskäras, som ett tecken på att man accepterade det förbund Gud ingått med Abraham. Så när Abrahams son Isak föddes, omskars han efter åtta dagar. Isak blev sedan pappa till Jakob[4], och Jakob blev pappa till tolv söner, som räknas som våra stamfäder.9Dessa stamfäder, Jakobs söner, var mycket avundsjuka på sin bror Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom10och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Gud gav Josef en sådan vishet, att farao utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen.11Men efter ett tag blev det svält och mycket lidande i Egypten och även i Kanaan, där våra förfäder bodde, och vårt folk saknade mat.12Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten, och därför skickade han sina söner dit för att köpa säd, först en gång och sedan en gång till.13Under deras andra resa till Egypten avslöjade Josef för dem vem han var, och bröderna blev presenterade för farao.14Sedan skickade Josef efter sin pappa Jakob och hela hans släkt, så att de kunde komma till Egypten. Tillsammans var de 75 personer.15Så kom Jakob till Egypten, och där dog både han och hans söner.16Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham köpt av Hamors söner.17Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham, och vid det laget hade vårt folk växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten.18Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.[5]19Den här kungen var mycket grym mot vårt folk och försökte genom list bli av med dem genom att tvinga våra förfäder att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.20Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Hans föräldrar gömde honom hemma i tre månader,21men när han till slut blev för stor, var de tvungna att sätta ut honom. Då hittades han av faraos dotter, som uppfostrade honom som sin egen son.22Mose fick den bästa utbildning man kunde få i Egypten, och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet.23När Mose var 40 år började han fundera på att söka upp sitt eget folk, israeliterna[6], för att hjälpa dem.24Vid sitt besök fick han då se en egyptier misshandla en israelit, och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptiern.25Mose trodde att folket skulle förstå att Gud hade sänt honom för att befria dem, men det gjorde de inte.26Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’27Men mannen som hade startat slagsmålet, knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?28Tänker du döda mig som du dödade egyptiern igår?’[7]29När Mose hörde detta flydde han från Egypten och levde sedan som främling i Midjans land, där han blev pappa till två söner.30När han 40 år senare var i öknen, nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske.31Mose blev mycket förvånad över det han såg, och när han gick dit för att undersöka vad det var, ropade Herren till honom:32’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp.33Men Herren sa till honom: ’Ta av dig sandalerna, för du står på helig mark.34Jag har sett mitt folks lidande i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit för att befria dem, och jag sänder dig tillbaka till Egypten.’[8]35Gud sände alltså tillbaka samma man, som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’. Genom ängeln som visade sig i törnbusken blev han utsedd till ledare och befriare.36Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, rakt igenom Röda havet och fram genom öknen under 40 år.37Det var Mose som framförde Guds budskap till israeliterna och sa: ’Gud ska låta en profet lik mig uppstå åt er ur ert eget folk.’[9]38Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till folket då de var samlade i öknen. Han fick ta emot Guds lag, budskapet som ger liv,[10] och överlämna det till oss.39Men våra förfäder satte sig upp mot Mose och ville återvända till Egypten.40De sa till hans bror Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten verkar ha försvunnit.’[11]41Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något de själva tillverkat.42Men då övergav Gud folket och lät dem tjäna solen, månen och stjärnorna som sina gudar! I profeternas bok[12] säger Gud: ’Var det mig ni offrade till under de 40 åren i öknen, ni Israels folk?43Nej, ni bar omkring era avgudar, Moloks tält och Romfas stjärna, bilder som ni själva gjort för att tillbe. Därför ska jag fördriva er till ett land bortom Babylon.’[13]44På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält[14]. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade visat Mose,45och det gick sedan i arv till våra förfäder. När Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet till det nya landet. Det användes sedan ända till kung Davids tid.46Gud hade i sin godhet utsett David till att tjäna honom, och David bad att få bygga ett tempel åt Israels Gud,47men det blev hans son Salomo som fick göra det.48Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Gud säger ju genom profeten Jesaja:49’Himlen är min tron och jorden min fotpall. Kan du bygga ett tempel åt mig som är bättre än detta? säger Herren. Kan du ge mig en plats där jag kan bo?50Jag har ju skapat både himlen och jorden.’[15]51Ni envisa människor, som vägrar att lyssna till Gud. Ni är som de värsta gudsförnekare! Alltid gör ni motstånd mot Guds heliga Ande, precis som era förfäder gjorde.52Säg mig namnet på en enda profet som framförde Guds budskap och inte blev förföljd av era förfäder. De dödade till och med dem som fick förutsäga att den Fullkomlige[16] skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat.53Ni var medvetet olydiga mot Moses lag[17], trots att ni tog emot den ur änglarnas händer.”
Stefanos stenas till döds
54När de judiska ledarna hörde detta blev de så rasande på Stefanos att de kokade av ilska[18].55Men Stefanos, som var fylld av Guds heliga Ande, tittade upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.[19]56Och Stefanos sa till dem: ”Jag ser himlen öppen och Jesus, Människosonen[20], stå på Guds högra sida!”57Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos,58och släpade ut honom ur staden för att stena honom. De som anklagade honom tog av sig sina mantlar och la dem framför fötterna på en ung man som hette Saul[21].59Och medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.”60Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Och med de orden dog han.