1 Potom jsem se po čtrnácti letech znovu vypravil do Jeruzaléma spolu s Barnabášem a vzal jsem s sebou i Tita.2 Šel jsem tam na Boží pokyn a těm, kteří jsou ve zvláštní vážnosti, jsem v soukromí předložil evangelium, které zvěstuji pohanům, aby snad moje nynější i dřívější úsilí nebylo nadarmo. 3 Ale ani Titus, který tam byl se mnou a je Řek, nebyl přinucen, aby se dal obřezat,4 jak chtěli ti, kteří předstírali, že jsou bratří, a pokoutně se mezi nás vetřeli s úmyslem slídit po naší svobodě, kterou máme v Kristu, aby nás uvedli do otroctví zákona.5 Před těmi jsme však ani na okamžik necouvli a nepodrobili jsme se jim, aby vám byla zachována pravda evangelia.6 Od těch však, kteří se těšili zvláštní vážnosti – čím kdysi byli, na tom mi nic nezáleží, Bůh přece nikomu nestraní – ti tedy, kteří se těšili zvláštní vážnosti, mi nic dalšího neuložili;7 naopak nahlédli, že mně bylo svěřeno zvěstovat evangelium pohanům tak jako Petrovi židům.8 Vždyť ten, který dal Petrovi sílu k apoštolství mezi židy, dal ji také mně k službě mezi pohany.9 Když poznali milost, která mi byla dána – Jakub a Petr a Jan, kteří byli uznáváni za sloupy církve – podali mně a Barnabášovi pravici na stvrzení naší dohody, že my půjdeme mezi pohany a oni mezi židy.10 Jen žádali, abychom pamatovali na jejich chudé, a právě o to jsem vždy horlivě usiloval. 11 Když pak Petr přišel do Antiochie, postavil jsem se otevřeně proti němu, protože byl zřejmě v neprávu.12 Nejprve jídal totiž společně s pohany; když však přišli někteří lidé z okolí Jakubova, začal couvat a oddělovat se, protože se bál zastánců obřízky.13 A spolu s ním se takto pokrytecky chovali i ostatní Židé, takže jejich pokrytectvím se dal strhnout i Barnabáš.14 Když jsem však viděl, že nejdou přímo za pravdou evangelia, řekl jsem Petrovi přede všemi: „Jestliže ty, který jsi Žid, nedodržuješ mezi námi židovský zákon, jak to, že nutíš pohany, aby ho dodržovali?“
— Ospravedlnění ze zákona?
15 My jsme od narození Židé, a ne ‚hříšní pohané‘,16 víme však, že člověk se nestává spravedlivým před Bohem na základě skutků přikázaných zákonem, nýbrž vírou v Krista Ježíše. I my jsme uvěřili v Ježíše Krista, abychom došli spravedlnosti z víry v Krista, a ne ze skutků zákona. Vždyť ze skutků zákona ‚nebude nikdo ospravedlněn‘.17 Jestliže hledáme ospravedlnění v Kristu, a jsme tedy zřejmě i my hříšníci, je snad proto Kristus služebníkem hříchu? Naprosto ne!18 Jestliže chci znovu stavět, co jsem dříve zbořil, usvědčuji sám sebe jako viníka před zákonem.19 Já však, odsouzen zákonem, jsem mrtev pro zákon, abych živ byl pro Boha. Jsem ukřižován spolu s Kristem,20 nežiji už já, ale žije ve mně Kristus. A život, který zde nyní žiji, žiji ve víře v Syna Božího, který si mne zamiloval a vydal sebe samého za mne.21 Nepohrdám Boží milostí: Kdybychom mohli dosáhnout spravedlnosti skrze zákon, byla by Kristova smrt zbytečná.
1Efter 14 år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss.2Den gången reste jag dit därför att Gud hade visat mig att jag skulle göra det. Och vid ett särskilt möte träffade jag församlingens ledare och berättade för dem om innehållet i det glada budskap jag sprider till icke-judiska folk. Jag ville att de skulle godkänna min undervisning, så att jag inte hade arbetat, eller fortsatte att arbeta, i onödan bland dessa folk.3Och de accepterade min undervisning. De krävde inte ens att min icke-judiska reskamrat Titus skulle omskäras.4Just frågan om omskärelse av icke-judiska män var en av de saker vi diskuterade. Några falska troende hade nämligen lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet Jesus Kristus har gett alla som lever i gemenskap med honom. Dessa män ville göra oss till slavar under judiska regler och lagar.5Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav. Vi ville att alla icke-judar även i framtiden skulle få höra ett oförändrat budskap om Jesus.6Ledarna för församlingen i Jerusalem accepterade alltså min undervisning. Att dessa ledare tidigare hade varit Jesus närmaste efterföljare hör inte hit, för i Guds ögon är alla lika. Men dessa män, som nu har ett så högt anseende bland alla de troende, ville alltså inte lägga till något till min undervisning.7Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida det glada budskapet om Jesus till icke-judiska folk, medan Petrus hade fått i uppdrag att arbeta bland judarna.8Samma Gud som hade gett Petrus kraft att vara hans sändebud bland judarna, hade ju gett mig kraft att arbeta bland icke-judiska folk.9Så när församlingens främsta ledare, Jakob, Petrus och Johannes, förstod vilket uppdrag Gud i sin godhet hade gett mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle fortsätta att arbeta bland icke-judiska folk, medan de själva skulle arbeta bland judarna.10Det enda de bad oss om var att vi skulle hjälpa de fattiga bland de troende i Jerusalem, och det har jag verkligen försökt göra sedan dess.
Paulus gick emot Petrus i Antiochia
11Men när Petrus kom till Antiochia blev jag tvungen att anklaga honom helt öppet, eftersom han handlade alldeles fel.12När han först kom till oss brukade han äta tillsammans med de troende som inte var judar, men när några andra troende kom från Jakob och församlingen i Jerusalem, vågade han inte längre äta tillsammans med icke-judar. Han var rädd för att bli ovän med den grupp som krävde att alla troende män som inte var judar måste omskäras.13De andra troende judarna betedde sig på samma fega sätt, och till och med Barnabas drogs med i detta.14Men när jag såg att de handlade tvärtemot det sanna budskapet om Jesus, då sa jag till Petrus inför alla de troende: ”Du är född jude, men följer sedan länge icke-judiska traditioner istället för judiska. Varför vill du då plötsligt tvinga icke-judarna att följa judiska traditioner?15Du och jag föddes som judar. Vi är inte några ’syndare’ som inte känner till Moses lag[1].16Men vi insåg att man blir skuldfri inför Gud genom att tro på Jesus Kristus, och inte genom att lyda lagen. Därför började vi själva tro på Kristus, så att vi skulle bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus och inte på grund av att vi lytt lagen. Ingen kan ju någonsin bli skuldfri inför Gud genom att lyda lagen.17Vi som ville bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus, blev alltså i judarnas ögon lika dessa ’syndare’ som inte känner till Moses lag. Men betyder det att Kristus har fått oss att synda? Nej, naturligtvis inte!18Om jag däremot bygger upp det jag har rivit ner, och än en gång försöker bli skuldfri genom att lyda lagen, då blir jag en verklig syndare.19Det är ju lagen som får mig att synda, och därför har jag övergett lagen, eftersom den ändå inte kunde rädda mig. Ja, jag dog bort från lagen för att leva för Gud, när jag lät mitt gamla jag spikas fast på korset tillsammans med Kristus.20Och nu lever jag, även om mitt gamla jag är dött, för Kristus lever i mig. Så länge jag lever här på jorden, lever jag alltså genom min tro på Guds Son, han som har älskat mig och gett sitt liv för att ta straffet för mina synder.21Jag tillhör inte dem som anser att den nåd Gud visade oss var meningslös. Om vi hade kunnat lyda hela Moses lag, och genom detta blivit skuldfria inför Gud, då hade ju inte Kristus behövt dö.”