Žalm 78 | Český ekumenický překlad

Český ekumenický překlad

1 Lide můj, naslouchej učení mému, k slovům úst mých nakloň ucho, 2 otevřu svá ústa ku přísloví, předložím hádanky dávnověké. 3 Co jsme slýchali a o čem víme, to, co nám otcové vyprávěli, 4 nebudeme tajit jejich synům. Budeme vyprávět budoucímu pokolení o Hospodinových chvályhodných činech, o mocných skutcích a divech, jež konal. 5 Stanovil svědectví v Jákobovi, vydal zákon v Izraeli a přikázal našim otcům, aby s tím seznamovali své syny, 6 aby o tom vědělo budoucí pokolení, synové, kteří se zrodí. Ti to budou dále vyprávět svým synům, 7 aby složili důvěru v Boha a na Boží skutky nezapomínali, aby zachovávali vždy jeho přikázání, 8 a nebyli jako jejich otcové, to umíněné, vzdorné pokolení, pokolení nestálého srdce, jehož duch nezůstal věrný Bohu. 9 Lukem vyzbrojení Efrajimci otočili se v den bitvy. 10 Nedbali na smlouvu Boží, podle jeho zákona žít odepřeli, 11 zapomněli na jeho skutky, na divy, jež jim dal shlédnout. 12 On před jejich otci činil divy v zemi egyptské na Sóanském poli. 13 Moře rozpoltil a převedl je, jako hráz postavil vody. 14 Ve dne oblakem je vodil, po celou noc září ohně. 15 Rozpoltil na poušti skály, dal jim pít hojně jak z propastných tůní, 16 bystřiny vyvedl ze skalního štítu, nechal plynout vodstva jako řeky. 17 Hřešili však proti němu opět. Vzdorovali v tom vyprahlém kraji Nejvyššímu, 18 srdcem pokoušeli Boha, chtěli stravu podle vlastní vůle. 19 A reptali proti Bohu: „Může Bůh prostřít stůl v poušti? 20 Do skály sic udeřil a potoky vod tekly proudem. Může však dát také chleba nebo opatřit pro svůj lid maso?“ 21 Hospodin se rozlítil, když to vše slyšel. Oheň prudce vzplanul proti Jákobovi, hněv vyšlehl proti Izraeli, 22 neboť nevěřili Bohu, nedoufali v jeho spásu. 23 Přesto vydal příkaz mračnům shůry, zotevíral vrata nebes 24 a jako déšť spouštěl na ně manu, aby jedli, nebeské obilí jim dával. 25 Člověk jísti směl chléb mocných, stravu sesílal jim do sytosti. 26 Dal na nebi vanout východnímu větru, jižní vítr přivedl svou mocí 27 a déšť masa na ně spustil, tolik jako prachu, pernatého ptactva jak mořského písku, 28 nechával je padat rovnou do tábora okolo příbytků jejich. 29 Najedli se víc než do sytosti, dopřál jim to, čeho byli chtiví. 30 Nepřešla je chtivost. Měli ještě pokrm v ústech, 31 když proti nim vyšlehl hněv Boží. Zahubil jejich velmože, izraelské junáky v prach srazil. 32 Přes to vše hřešili dále, nevěřili jeho divům. 33 Tu učinil konec jejich dnům, že přešly jako vánek, jejich léta přeťal náhlým děsem. 34 Kdykoli je hubil, dotazovali se po jeho vůli, za úsvitu hledávali opět Boha, 35 připomínali si, že Bůh býval jejich skála, že Bůh nejvyšší byl jejich vykupitel. 36 Ale klamali ho svými ústy, jazykem mu lhali, 37 v svém srdci nestáli při něm, nezůstali věrni jeho smlouvě. 38 Ale on se slitovával, zprošťoval je nepravostí, nevydal je zkáze, často odvrátil svůj hněv a nedal zcela procitnout svému rozhořčení, 39 pamatoval, že jsou jenom tělo, vítr, který zavane a už se nevrací. 40 Kolikrát mu v poušti vzdorovali, jakou trýzeň působili mu v tom pustém kraji! 41 Zas a zase pokoušeli Boha, činili výčitky Svatému Izraele. 42 Nepřipomínali jeho sílu, den, kdy je vykoupil z moci protivníka, 43 když činil svá znamení v Egyptě a své zázraky na Sóanském poli. 44 Ramena řek i bystřiny proměnil v krev, takže se nemohli napít. 45 Seslal na ně mouchy, aby je sžíraly, žáby, které jim přinesly zkázu. 46 Co se urodilo, vydal hmyzu, kobylkám plod jejich práce. 47 Jejich révu zničil krupobitím a smokvoně mrazem. 48 Jejich dobytek vydal v plen krupobití a ohnivým střelám jejich stáda. 49 Tak je stíhal svým planoucím hněvem, hněvem hrozným, prchlivostí, souženími, řadou poslů zkázy. 50 Dával průchod svému hněvu, jejich duše neušetřil smrti, vydal moru v plen vše živé. 51 Všechno prvorozené v Egyptě pobil, prvotiny plodivé síly v Chámových stanech. 52 Ale svůj lid vedl jako ovce, jako stádo je převedl pouští, 53 vodil je bezpečně, strach mít nemuseli, jejich nepřátele pohltilo moře. 54 Dovedl je až k území své svatyně, k této hoře, kterou pravicí svou získal. 55 Vypudil před nimi pronárody, jejich zem rozměřil na dědictví, v jejich stanech ubytoval izraelské kmeny. 56 Ale pokoušeli ho a vzdorovali Bohu nejvyššímu a nedbali na svědectví jeho, 57 odpadali, byli věrolomní jak otcové jejich, selhávali jako záludný luk. 58 Na posvátných návrších ho uráželi, svými modlami ho podnítili k žárlivosti. 59 Bůh se rozlítil, když to vše slyšel, velmi si zprotivil Izraele: 60 opovrhl svým příbytkem v Šílu, stanem, v němž přebýval mezi lidmi. 61 Vydal do zajetí svoji sílu, svoji čest do rukou protivníka 62 a svůj lid vydal v plen meči, proti svému dědictví vzplál prchlivostí. 63 Jejich junáky sežehl oheň, jejich panny svatebních chval nepoznaly. 64 Jejich kněží padli mečem, jejich vdovy neplakaly. 65 A pak se Panovník probudil jak ze sna, jak bohatýr rozjařený vínem, 66 zezadu bil svoje protivníky, uvedl na ně potupu věčnou. 67 Zprotivil si Josefův stan, Efrajimův kmen si nevyvolil, 68 zvolil si kmen Judův, horu Sijón, tu si zamiloval. 69 Svou svatyni vybudoval jak výšiny nebes, navěky ji založil jak zemi. 70 Davida si zvolil, svého služebníka, povolal ho ze salaší, 71 od ovcí s jehňaty ho přivedl, aby pásl Jákoba, jeho lid, Izraele, jeho dědičný díl. 72 A pásl je s bezúhonným srdcem, rukou zkušenou je vodil.

Nya Levande Bibeln

od Biblica

Gud straffar och räddar sitt folk

1-3 Mitt folk, lyssna till min undervisning! Öppna era öron för vad jag säger, för jag ska berätta för er händelser ur vår historia, om sådant som vi har sett och hört från tidigare generationer. 4 Jag ska uppenbara dessa sanningar för er, så att ni kan beskriva Herrens väldiga gärningar för era barn och berätta för dem om de mäktiga under han utförde. 5 Han gav sina lagar till Israels folk och Jakobs efterföljare, och befallde våra förfäder att undervisa sina barn, 6 så att de i sin tur kunde undervisa sina barn. På så sätt har hans lagar hållits levande från generation till generation. 7 Och därmed har varje generation fått möjlighet att följa dessa lagar och sätta sitt hopp till Gud och inte glömma alla hans fantastiska under. 8 Ja, de skulle inte vara lika opålitliga som sina förfäder, som vände sig bort från Gud i upproriskhet, och gick sin egen väg. 9 Fast de var fullt beväpnade, vände Efraims folk ryggen till och flydde när det blåstes till strid. 10 De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lagar. 11-12 De glömde de märkliga under som Gud hade gjort inför ögonen på dem. 13 Han delade ju havet framför dem och ledde dem rakt igenom. Vattnet stod som en vägg på båda sidor! 14 På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken. 15 Han krossade klippan i öknen för att ge dem tillräckligt med vatten, och det flöt fram från en källa. 16 Strömmarna rann från klippan, de flöt fram som en flod! 17 Ändå fortsatte de med sitt uppror och syndade mot Gud, som är över alla gudar. 18 De utmanade Gud och krävde annan mat än den Gud gav dem. 19-20 Med misstro frågade de: "Kan Gud verkligen duka ett bord åt oss i öknen?" 21 Men Herren hörde dem och blev vred. Hans vredes eld brann mot Israel 22 därför att de inte trodde på honom eller räknade med hans hjälp. 23 Trots detta befallde han att himlen skulle öppnas. Han öppnade himlens fönster 24 och lät manna regna ner som mat. Han gav dem bröd från himlen! 25 Ja, de åt änglarnas mat, och han gav dem mer än de orkade äta. 26 Med sin väldiga kraft lät han vinden blåsa från både öster och söder. 27 Han lät fåglar regna ner, så många att de blev till ett tjockt lager på marken. Ja, de var lika många som sanden i havet. 28 Till och med mitt bland tälten föll fåglarna till marken, 29 och folket åt så mycket de ville. Han gav dem vad de bad om, 30 men de hade knappt slutat äta förrän Herrens vrede upptändes. 31 De hade fortfarande köttet i munnen när han dödade de bästa och starkaste av Israels unga män. 32 Trots detta fortsatte folket att synda och vägrade att tro på Guds under. 33 Då gjorde han ett snabbt slut på deras liv och fyllde deras år med ångest och skräck. 34 Alltid när han dödade några av folket, frågade resten av dem efter honom för en kort tid. De vände då om och bad till honom. 35 Då tycktes de komma ihåg att Gud var deras beskyddare, att han var deras Frälsare, en Gud över alla gudar. 36 Men de menade ingenting med det. Allt vad de sa var lögn. 37 Deras hjärtan var långt borta, och de höll inte sina löften. 38 Ändå var han barmhärtig och förlät dem deras synder och utplånade dem inte. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, 39 för han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner lika snabbt som en vindpust. 40 Tänk så många gånger de gjorde uppror mot honom i öknen! 41 Gång på gång gjorde de Israels helige Gud bedrövad. 42 De glömde hans stora makt och kärlek och att han befriat dem från deras fiender. 43 De glömde de plågor han skickade över egyptierna på Soans slätter. 44 Det var då han förvandlade floderna till blod så att egyptierna inte hade något vatten att dricka. 45 Han lät också stora svärmar med flugor fylla landet, och han lät grodor översvämma hela Egypten! 46 Han sände larver och gräshoppor som åt upp deras skördar. 47 Han förstörde vinrankorna och mullbärsfikonträden med frost och hagel. 48 Boskapen dog på åkrarna när de träffades av de hårda iskristallerna från himlen och deras får dödades av blixten. 49 Det fanns inga gränser när han släppte loss sin vrede över egyptierna. För att plåga dem sände han en armé av änglar som förde olycka med sig. 50 Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte egyptiernas liv, utan lät dem dö av pest. 51 Därefter dödade han den äldste sonen i varje egyptisk familj. 52 Sedan lät han sitt eget folk bryta upp och som en herde ledde han det tryggt genom öknen. 53 Han skyddade dem från faror, så att de inte behövde frukta någonting, och deras fiender dränkte han i havet. 54 Han ledde dem till gränsen av sina välsignelsers land, landet med de sköna bergen, som han hade erövrat för deras skull. 55 Han drev bort folken som bodde i landet och gav var och en av Israels stammar en del av landet och i de bortdrivna folkens hus fick de bo. 56 Trots att Gud gjorde allt detta för dem, var de fortfarande upproriska mot honom, som är över alla gudar, och de vägrade att lyda hans befallningar. 57 De vände sig bort från honom och gick inte in i det utlovade landet. De var lika olydiga och opålitliga som deras förfäder hade varit. Som en krokig pil missade de målet för Guds vilja. 58 De retade upp honom med sina hedniska offerplatser och sina avgudabilder. 59 När Gud såg vad de gjorde blev han vred, och han föraktade sitt folk Israel. 60 Han övergav sitt heliga tält i Silo, där han hade bott bland människorna, 61 och tillät att hans ark fördes bort. Han överlämnade sin härlighet i fiendehänder. 62 Hans vrede var fruktansvärd och han lät sitt folk falla för fiendernas svärd. 63 Ja, deras unga män dödades i kriget, och för deras unga flickor fick man aldrig sjunga någon bröllopssång. 64 Prästerna dödades med svärd och deras änkor dog innan de ens hade börjat sin sorgeklagan. 65 Sedan reste sig Herren, ja, han steg upp som från sömnen. Som en mäktig man, upprymd av vin, 66 jagade han sina fiender på flykten. Han drev dem tillbaka och skickade bort dem till evig skam. 67 Men han förkastade Josefs familj, Efraims stam kom ej mer på fråga. 68 I stället utvalde han Juda stam och berget Sion som han älskade. 69 Där byggde han sitt tempel, lika fast och orubbligt som jorden själv. 70 Han utsåg David till sin tjänare. Han hämtade honom från de gröna ängarna där han vaktade fåren 71 och gjorde honom till Israels kung. Ja, David blev herde för Guds utvalda folk, och han tog hand om dem och regerade över dem med ett uppriktigt hjärta, osjälviskt och skickligt.