1Sedan vi skilts från ledarna för församlingen i Efesos seglade vi direkt ner till ön Kos. Nästa dag nådde vi ön Rhodos och fortsatte därifrån till staden Patara.2Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien i provinsen Syrien, och vi gick ombord och seglade iväg.3Vi siktade efter ett tag Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till staden Tyros, där fartyget skulle lossa lasten.4Under tiden gick vi iland och sökte upp Jesus efterföljare och stannade hos dem en vecka. De leddes då av Guds Ande att varna Paulus för att fortsätta till Jerusalem,5men när veckan hade gått återvände vi ändå till fartyget. Alla de troende, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra.6Sedan gick vi ombord, och de andra återvände hem igen.7Nästa uppehåll gjorde vi i Ptolemais. Också där hälsade vi på de troende, men stannade bara en dag.8Sedan fortsatte vi till Caesarea, där vi bodde hemma hos Filippos, en man som ständigt spred det glada budskapet om Jesus. Filippos var en av de sju första medhjälparna till Jesus sändebud,9och han hade fyra ogifta döttrar, som alla hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom.10-11Under besöket där, som varade i flera dagar, kom en man från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos, och även han hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom. Han tog Paulus bälte, band sina egna fötter och händer med det och sa: ”Guds heliga Ande säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till romarna.’ ”12Vi som hörde detta, både reskamraterna och de troende på platsen, försökte då på alla sätt övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem.13Men han sa: ”Varför gråter ni så och gör mig ledsen? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem, utan också att dö för Herren Jesus skull.”14Och när vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill.”15Efter de här dagarna hos Filippos gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem.16Några av Jesus efterföljare i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus, där vi fick bo. Mnason kom från Cypern och var en av de första som började tro på Jesus.
Paulus kommer fram till Jerusalem
17När vi kom fram till Jerusalem blev vi hjärtligt välkomnade av de troende.18Dagen efter vi hade anlänt tog Paulus med oss hem till Jakob[1], och där samlades också de andra församlingsledarna.19Sedan vi hälsat på dem berättade Paulus i detalj om sitt arbete och om hur Gud hade använt honom för att nå andra folk.20När församlingsledarna hörde detta hyllade de Gud. Men efter en stund sa de: ”Du vet, käre bror, att många tusen judar har kommit till tro här, och de är alla mycket noga med att följa Moses lag[2].21Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att inte följa Moses lag, och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra judiska traditioner.22Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här.23Detta är vårt förslag: Här finns fyra män, som har gett ett löfte till Gud.[3]24Ta med dem till templet och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska, och att du själv följer Moses lag.25När det gäller troende från andra folk står vi fast vid vårt beslut. Det enda vi begär av dem är det vi skrev om i vårt brev: att de inte ska äta sådant som offrats till avgudar, att de inte ska äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig, och att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet.[4]”
Paulus arresteras i templet
26-27Paulus tyckte förslaget lät bra, och nästa dag tog han männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt att reningstiden skulle vara över om sju dagar och att offer då skulle bäras fram för var och en av de fyra männen. Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien[5] syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom och28skrek: ”Israeliter[6]! Hjälp oss! Här är den man, som överallt i världen lär ut sådant som är emot vårt folk och Moses lag och templet. Nu har han till och med tagit med sig icke-judar in i templet och orenat denna heliga plats.”29(Männen hade tidigare på dagen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos, och de antog därför att Paulus hade tagit med honom till templet.)30Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror och kom springande. De släpade sedan ut Paulus ur templet och portarna stängdes genast bakom honom.31Folket tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror.32Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare, och när folkhopen fick se soldaterna slutade de att misshandla Paulus.33Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var, och vad han hade gjort.34Men folket skrek än det ena, än det andra, och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till den romerska fästningen.35-36Folket följde med hela vägen och ropade: ”Döda honom, döda honom!” och när de kom fram till trappan, blev folkmassan så våldsam att soldaterna måste lyfta upp Paulus på axlarna för att skydda honom.
Paulus försvarstal inför folket
37Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?””Kan du grekiska?” undrade kommendanten förvånad.38”Är du inte den där egyptiern som ledde ett uppror för några år sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”39”Nej”, svarade Paulus, ”jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en stor och viktig stad. Jag ber därför, att du ska låta mig tala till folket.”40Kommendanten gav honom då sitt tillstånd, och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat började han sedan tala till dem på arameiska[7].
Apostlagärningarna 21
Nádej pre kazdého
från Biblica1Keď sme sa s ťažkým srdcom rozlúčili s bratmi z Efezu, nastúpili sme na loď a plavili sme sa priamo na ostrov Kós, na druhý deň na Rodos a odtiaľ do prístavu Patara.2Tam sme prestúpili na loď, ktorá sa plavila do Fenície.3Priblížili sme sa na dohľad k Cypru, ale nechali sme ho vľavo, a mierili sme k Sýrii. Pristáli sme v prístave Týrus, kde mala loď vyložiť náklad.4Vyhľadali sme tam miestnych kresťanov a strávili sme s nimi celý týždeň. Tí na pokyn Svätého Ducha varovali Pavla, aby necestoval do Jeruzalema.5Ale keď uplynulo sedem dní, znova sme sa vydali na cestu. Všetci, ženy aj deti, nás vyprevadili až za mesto. Na brehu sme si spoločne kľakli a modlili sa.6Potom sme sa rozlúčili, nastúpili sme na loď a oni sa vrátili domov.7Naša posledná zastávka bola v Ptolemaide, kde sme tiež pozdravili bratov, no zostali sme tam iba jeden deň.8Z Ptolemaidy sme šli ďalej do Cézarey. Tam sme bývali v dome evanjelistu Filipa, ktorý bol jedným zo siedmich diakonov.9Jeho štyri slobodné dcéry mali prorocký dar.10Za nášho pobytu zavítal tam jeden kresťan z Judska, Agabus, ktorý mal tiež prorocký dar.11Vzal Pavlov opasok, spútal si ním ruky aj nohy a povedal: „Duch Svätý mi ukázal, že majiteľa tohto opasku Židia v Jeruzaleme takto spútajú a vydajú pohanom.“12Keď sme to počuli, začali sme všetci, my aj tamojší bratia, prehovárať Pavla, aby nešiel do Jeruzalema.13Ale on nás napomenul: „Prečo plačete, tým mi iba väčšmi zraňujete srdce! Veď ja som odhodlaný dať sa v Jeruzaleme nielen spútať, ale aj zomrieť pre Pána Ježiša!“14Videli sme, že je márne ho prehovárať, a tak sme len povedali: „Nech sa stane Božia vôľa.“
Pavlov príchod do Jeruzalema
15Potom sme sa pripravili na cestu a vydali sme sa do Jeruzalema.16Na tomto poslednom pešom úseku cesty nás sprevádzali niektorí bratia z Cézarey a doviedli nás k Mnázonovi, ktorý pochádzal z Cypru a bol jedným z prvých kresťanov. Ochotne nám poskytol pohostinstvo.17Aj bratia z jeruzalemského zboru nás prijali veľmi srdečne.18Hneď na druhý deň sme boli všetci pozvaní k Jakubovi, a tu sa zišli aj všetci starší.19Pavol sa s nimi zvítal a potom podrobne vyrozprával, aké zázračné veci konal Boh jeho prostredníctvom medzi pohanmi. S radosťou ho vypočuli a oslavovali za to Boha.20Ale potom povedali Pavlovi: „Vieš, milý brat, aj tu tisícky Židov uverili v Krista, ale pritom naďalej horlivo dodržiavajú židovské zvyky a predpisy.21No o tebe sa povráva, že presviedčaš Židov, čo žijú medzi pohanmi, aby sa vzdali Mojžišovho zákona, nedávali obrezávať svojich synov a celkom zavrhli staré židovské obyčaje.22Čo teraz? Lebo určite sa dozvedia, že si prišiel.23Počuj, dáme ti jednu dobrú radu: Medzi nami sú štyria muži, ktorí sa zaviazali plniť nazarejský sľub.24Pridaj sa k nim, podrob sa očistnému obradu a zaplať za nich, čo je predpísané. Potom si budú môcť dať ostrihať hlavu. Takto by všetci videli, že si Zákon vážiš a žiješ podľa neho, a ohováračom by si tým zavrel ústa.25Pre obrátených pohanov však platí naše pôvodné rozhodnutie, ktoré sme vám kedysi dali písomne. Žiadame od nich, len aby zachovávali základné predpisy, a to: aby nejedli mäso obetované modlám, krv, ani mäso zo zadusených zvierat, a najmä aby sa vystríhali pohlavnej neviazanosti.“
Pavla zatknú v Jeruzaleme
26Pavol poslúchol ich radu a na druhý deň sa spolu s tými mužmi podrobil očistnému obradu. Potom šiel do chrámu a oznámil, kedy sa skončia očistné dni a že za každého z nich bude prinesená obeť.27Keď sa tých sedem dní končilo a Pavol zase s nimi prišiel do chrámu, aby ich obradne vyhlásili za čistých, spoznali ho židovskí pútnici z Malej Ázie. Poštvali proti nemu okolostojacich, chytili ho28a kričali: „Verní Izraeliti! Poďte sem! Tu máte toho odpadlíka! Všade hlása bludy a nič mu nie je sväté: ani naše vyvolenie, ani Zákon, ani chrám. Teraz sem dokonca priviedol pohanov, aby zneuctil toto sväté miesto.“29Predtým totiž zazreli v meste Pavla s Trofimom z Efezu a nazdávali sa, že ho Pavol priviedol do chrámu.30Vznikol obrovský rozruch a ľudia sa zbiehali zo všetkých strán. Medzitým vyviedli Pavla z vnútorného chrámového nádvoria a brány za ním hneď zavreli.31Už–už by ho boli zmlátili na smrť, no veliteľ rímskej posádky dostal hlásenie, že sa celý Jeruzalem búri,32a ihneď vyslal na nádvorie vojakov a dôstojníkov. Keď dav zazrel vojakov, zľakol sa a prestal Pavla biť.33Veliteľ sa nazdával, že on je pôvodcom rozruchu, dal ho zatknúť a spútať dvoma reťazami. Až potom začal vyšetrovať, kto je to a čo urobil.34Z davu každý vykrikoval čosi iné. Veliteľ videl, že sa nič rozumné nedozvie, preto dal Pavla odviesť do pevnosti.35Keď sa Pavol dostal ku schodom, dav doňho tak dorážal, že ho vojaci museli vziať na plecia a niesť.36Celý ten rozzúrený dav sa totiž hrnul za nimi a kričal: „Zabite ho!“37Kým ho odviedli do pevnosti, spýtal sa Pavol veliteľa: „Mohol by som ťa o niečo poprosiť?“ Veliteľ sa začudoval: „Ty vieš po grécky?38Ja som si myslel, že si ten Egypťan, čo sa nedávno pokúsil vyvolať povstanie a schováva sa niekde v púšti so štyrmi tisícmi rebelantov.“ –39„Nie,“ odpovedal Pavol, „som Žid z Tarzu v Cilícii, rímsky občan. Dovoľ mi, prosím, prehovoriť k tým ľuďom.“40Veliteľ súhlasil. Pavol si zastal hore na schodoch a zakýval rukou na znamenie, že chce hovoriť. Dav stíchol a Pavol začal po hebrejsky: