1En bön av gudsmannen Mose. Herre, så länge människan funnits har du varit vår tillflykt!2Innan bergen skapades, innan jorden formades, fanns du, Gud, utan början och utan slut.3Du talar och människan blir åter jord.4Tusen år är för dig bara som gårdagen! Ja, de är som en enda timme!5-6Vi sveper fram på tidens vågor, lika snabbt som en rasande flod, och vi försvinner lika snabbt som en dröm när man vaknar. Vi liknar gräset, som växer upp och är grönt på morgonen men som vissnar ner och dör innan kvällen.7Ja, genom din vrede förgås vi, och snabbt är det ute med oss.8Vår synd ligger öppen för dig, ja, till och med våra mest hemliga synder har du dragit fram i ljuset.9Inte undra på att åren känns långa och tunga när du blir vred på oss, och att alla våra dagar är fyllda av suckar!10Vi blir sjuttio år, en del kanske till och med blir åttio. Men också våra bästa år är ofta tomma och problemfyllda. Snart försvinner de och vi är borta.11Vem kan förstå hur väldig din vrede är? Vem av oss fruktar dig som han borde?12Lär oss att räkna våra dagar, och lär oss förstå hur korta de är. Hjälp oss att använda dem på bästa sätt.13Herre, kom och välsigna oss! Eller hur länge tänker du dröja? Var inte förargad på oss längre!14Visa oss din godhet i vår tidigaste ungdom, ja, ge oss glädje till livets slut.15Ge oss glädje som uppväger alla de olyckor som har drabbat oss! Byt de onda åren mot goda.16Låt oss få se dina under igen. Låt våra barn få se din härlighet och de kraftgärningar som du visade under gångna tider.17Ja, Herre, vår Gud, visa oss din godhet och låt oss bli framgångsrika i allt vad vi gör!
1Ein Gebet des Mose, des Mannes Gottes. Herr, du bist unsre Zuflucht für und für. /2Ehe denn die Berge wurden und die Erde und die Welt geschaffen wurden, bist du, Gott, von Ewigkeit zu Ewigkeit.3Der du die Menschen lässest sterben und sprichst: Kommt wieder, Menschenkinder! (Ps 146:4; Pred 1:4)4Denn tausend Jahre sind vor dir / wie der Tag, der gestern vergangen ist, und wie eine Nachtwache. (2 Pet 3:8)5Du lässest sie dahinfahren wie einen Strom, / sie sind wie ein Schlaf, wie ein Gras, das am Morgen noch sprosst, (Job 14:2; Ps 102:12; Ps 103:15; Jes 40:6; 1 Pet 1:24)6das am Morgen blüht und sprosst und des Abends welkt und verdorrt.7Das macht dein Zorn, dass wir so vergehen, und dein Grimm, dass wir so plötzlich dahinmüssen.8Denn unsre Missetaten stellst du vor dich, unsre unerkannte Sünde ins Licht vor deinem Angesicht.9Darum fahren alle unsre Tage dahin durch deinen Zorn, wir bringen unsre Jahre zu wie ein Geschwätz.10Unser Leben währet siebzig Jahre, und wenn’s hoch kommt, so sind’s achtzig Jahre, und was daran köstlich scheint, ist doch nur vergebliche Mühe;[1] denn es fähret schnell dahin, als flögen wir davon. (Pred 1:3)11Wer glaubt’s aber, dass du so sehr zürnest, und wer fürchtet sich vor dir in deinem Grimm?12Lehre uns bedenken, dass wir sterben müssen, auf dass wir klug werden. (Ps 39:5)13HERR, kehre dich doch endlich wieder zu uns und sei deinen Knechten gnädig!14Fülle uns frühe mit deiner Gnade, so wollen wir rühmen und fröhlich sein unser Leben lang.15Erfreue uns nun wieder, nachdem du uns so lange plagest, nachdem wir so lange Unglück leiden.16Zeige deinen Knechten deine Werke und deine Herrlichkeit ihren Kindern. (Jes 5:12)17Und der Herr, unser Gott, sei uns freundlich / und fördere das Werk unsrer Hände bei uns. Ja, das Werk unsrer Hände wollest du fördern!