1När de närmade sig Jerusalem och kom till byarna Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina efterföljare2och sa: ”Gå in i byn därframme. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och kom hit med den.3Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ”4De två efterföljarna gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den,5sa några som stod där: ”Vad håller ni på med? Tänker ni ta åsnan?”6Men efterföljarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem ta den.7De ledde sedan åsnan till Jesus, och hans efterföljare la sina mantlar på den och Jesus satte sig på den och red iväg mot staden.8Många människor bredde ut sina mantlar som en matta framför honom, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring.[1]9Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter, ropade: ”Vi hyllar dig![2]Vi ärar dig som är sänd av Herren!10Vi ärar dig som ska regera som vår förfader David gjorde! Alla i himlen hyllar dig!”11Så red han in i Jerusalem och gick till tempelområdet. Där vandrade han runt och tittade noga på allt, men eftersom det redan var sent på eftermiddagen gick han sedan tillbaka till Betania med sina tolv närmaste efterföljare.
Jesus rensar templet
12Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig.13Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om han kunde plocka några fikon på det. Men det fanns bara blad, eftersom det var alltför tidigt på året för att det skulle kunna finnas någon frukt.[3]14Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer ska någon äta frukt från dig!” Och hans efterföljare hörde honom säga det.15När de kom fram till Jerusalem gick han in på tempelområdet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor,16och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen.[4]17Sedan undervisade han dem och sa: ”Har inte Gud sagt i Skriften[5]: ’Mitt hus ska vara en plats där alla folk kan be?’ Men ni har låtit det bli ’ett tillhåll för tjuvar och banditer’.”18När översteprästerna och laglärarna[6] fick höra vad han gjort, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning.19På kvällen lämnade sedan Jesus och hans efterföljare staden.
Jesus förklarar att hans efterföljare kan be om vad som helst
20När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg Jesus efterföljare att det hade vissnat ända från roten.21Då kom Petrus plötsligt ihåg vad Jesus hade sagt till trädet dagen innan och han utbrast: ”Mästare, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!”22Då sa Jesus till sina efterföljare: ”Ni måste lita på Gud helt och fullt.23Jag försäkrar er, att om ni verkligen tror av hela ert hjärta och inte tvivlar, så kan ni säga till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet’, och det kommer att bli så.24Ja, jag försäkrar er, att om ni bara tror, så kan ni be om vad som helst, och ni ska få det!25-26Men när ni ber till Gud ska ni först förlåta dem ni är arga på. Då ska också er Far i himlen förlåta er era synder.[7]”
De judiska ledarna ifrågasätter Jesus uppdrag
27Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och laglärarna[8] och folkets ledare fram till honom.28De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget.29”Det ska jag strax säga er”, sa Jesus, ”om ni bara svarar på en annan fråga först.30När Johannes döparen döpte, var det på Guds befallning eller inte? Svara mig på det!”31De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom.32Men kan vi påstå att Gud inte hade sänt honom?” Nej, det vågade de inte, för då skulle folket ställa till besvär. Alla var ju övertygade om att Johannes hade varit en profet som framförde Guds budskap.33Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör.”
1Und als sie in die Nähe von Jerusalem kamen, bei Betfage und Betanien am Ölberg, sandte er zwei seiner Jünger (Matt 21:1; Mark 14:13; Luk 19:28; Joh 12:12)2und sprach zu ihnen: Geht hin in das Dorf, das vor euch liegt. Und alsbald wenn ihr hineinkommt, werdet ihr ein Füllen angebunden finden, auf dem noch nie ein Mensch gesessen hat; bindet es los und führt es her! (Sak 9:9)3Und wenn jemand zu euch sagen wird: Was tut ihr da?, so sprecht: Der Herr bedarf seiner, und er sendet es alsbald wieder her.4Und sie gingen hin und fanden das Füllen angebunden an einer Tür draußen am Weg und banden’s los.5Und einige, die da standen, sprachen zu ihnen: Was tut ihr da, dass ihr das Füllen losbindet?6Sie sagten aber zu ihnen, wie ihnen Jesus geboten hatte, und die ließen’s zu.7Und sie führten das Füllen zu Jesus und legten ihre Kleider darauf, und er setzte sich darauf.8Und viele breiteten ihre Kleider auf den Weg, andere aber grüne Zweige, die sie auf den Feldern abgehauen hatten.9Und die vorangingen und die nachfolgten, schrien: Hosianna! Gelobt sei, der da kommt in dem Namen des Herrn! (Ps 118:25)10Gelobt sei das Reich unseres Vaters David, das da kommt! Hosianna in der Höhe! (Luk 1:32)11Und er ging hinein nach Jerusalem in den Tempel und er besah ringsum alles, und spät am Abend ging er hinaus nach Betanien mit den Zwölfen. (Matt 21:17; Luk 21:37)
Der verdorrte Feigenbaum. Jesus im Tempel
12Und am nächsten Tag, als sie von Betanien weggingen, hungerte ihn. (Matt 21:12; Luk 19:45; Joh 2:13)13Und er sah einen Feigenbaum von ferne, der Blätter hatte; da ging er hin, ob er etwas darauf fände. Und als er zu ihm kam, fand er nichts als Blätter; denn es war nicht die Zeit für Feigen.14Da antwortete Jesus und sprach zu ihm: Nun esse niemand mehr eine Frucht von dir in Ewigkeit! Und seine Jünger hörten das.15Und sie kamen nach Jerusalem. Und Jesus ging in den Tempel und fing an, hinauszutreiben die Verkäufer und Käufer im Tempel; und die Tische der Geldwechsler und die Stände der Taubenhändler stieß er um16und ließ nicht zu, dass jemand etwas durch den Tempel trüge.17Und er lehrte und sprach zu ihnen: Steht nicht geschrieben: »Mein Haus wird ein Bethaus heißen für alle Völker«? Ihr aber habt eine Räuberhöhle daraus gemacht. (Jer 7:11; Mark 13:10)18Und es kam vor die Hohenpriester und Schriftgelehrten, und sie trachteten danach, wie sie ihn umbrächten. Sie fürchteten sich nämlich vor ihm; denn alles Volk verwunderte sich über seine Lehre. (Mark 1:22; Mark 12:12; Mark 14:1)19Und am Abend gingen sie hinaus vor die Stadt.20Und als sie am Morgen an dem Feigenbaum vorbeigingen, sahen sie, dass er verdorrt war bis zur Wurzel.21Und Petrus erinnerte sich und sprach zu ihm: Rabbi, sieh, der Feigenbaum, den du verflucht hast, ist verdorrt.22Und Jesus antwortete und sprach zu ihnen: Habt Glauben an Gott!23Wahrlich, ich sage euch: Wer zu diesem Berge spräche: Heb dich und wirf dich ins Meer!, und zweifelte nicht in seinem Herzen, sondern glaubte, dass geschehen würde, was er sagt, so wird’s ihm geschehen. (Matt 17:20; Mark 9:23; Jak 1:6)24Darum sage ich euch: Alles, was ihr betet und bittet, glaubt nur, dass ihr’s empfangt, so wird’s euch zuteilwerden. (Matt 7:7; Joh 14:13; 1 Joh 5:14)25-26Und wenn ihr steht und betet, so vergebt, wenn ihr etwas gegen jemanden habt, damit auch euer Vater im Himmel euch vergebe eure Übertretungen.[1] (Matt 5:23; Matt 6:14; Matt 6:15; Luk 6:37)
Die Frage nach Jesu Vollmacht
27Und sie kamen wieder nach Jerusalem. Und als er im Tempel umherging, kamen zu ihm die Hohenpriester, Schriftgelehrten und Ältesten (Matt 21:23; Luk 20:1)28und sprachen zu ihm: Aus welcher Vollmacht tust du das? Oder wer hat dir diese Macht gegeben, dass du das tust?29Jesus aber sprach zu ihnen: Ich will euch eine Sache fragen; antwortet mir, so will ich euch sagen, aus welcher Vollmacht ich das tue.30Die Taufe des Johannes – war sie vom Himmel oder von Menschen? Antwortet mir! (Mark 1:4)31Und sie bedachten es bei sich selbst und sprachen: Sagen wir, sie war vom Himmel, so wird er sagen: Warum habt ihr ihm dann nicht geglaubt? (Matt 21:32)32Oder sollen wir sagen, sie war von Menschen? Doch sie fürchteten sich vor dem Volk; denn sie meinten alle, dass Johannes wirklich ein Prophet sei. (Mark 1:5)33Und sie antworteten und sprachen zu Jesus: Wir wissen’s nicht. Und Jesus sprach zu ihnen: So sage ich euch auch nicht, aus welcher Vollmacht ich das tue.