1Tullindrivarna[1] och andra ökända syndare kom ofta för att lyssna till Jesus när han talade.2Detta retade fariseerna[2] och laglärarna, som kritiserade Jesus för att han umgicks med så dåliga människor, och till och med åt med dem.3Men då förklarade Jesus genom att berätta en bild. Han sa:4”Om någon av er har 100 får och plötsligt upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de 99 andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det?5Jo, och när han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar.6Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får.7Jag försäkrar er, att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder tillbaka till Gud, än över 99 människor som följer Guds vilja och inte behöver vända tillbaka.”
Bilden om det borttappade myntet
8Jesus tog också ett annat exempel: ”Om en kvinna har tio värdefulla silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det?9Och kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne?10På samma sätt gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder tillbaka till Gud.”
Berättelsen om sonen som lämnade sin pappa
11Jesus berättade sedan en tredje bild för dem. Han sa: ”En man hade två söner.12Den yngre sa till sin pappa: ’Jag vill ha min del av arvet nu, istället för att vänta tills du dör.’ Och pappan gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.13Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt och omoraliskt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar.14Men en svår hungersnöd drabbade landet, och han började svälta.15I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom, och mannen skickade ut honom för att vakta svin.16Till slut var han så hungrig, att han längtade efter att få äta av svinens mat, men ingen gav honom något.17Då insåg han äntligen hur dum han varit och sa till sig själv: ’Hemma hos pappa har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl!18Jag går hem till pappa och säger: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig.19Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’20Och så gick han tillbaka hem till sin pappa. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans pappa honom och fylldes av kärlek och medlidande. Och han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.21Sonen utbrast: ’Pappa, jag har syndat mot Gud och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’22Men hans pappa sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste kläder och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter!23Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha en stor fest.24För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.’ Och så började festen.25Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. Och när han nu närmade sig huset hörde han redan på långt håll ljudet av musik och dans.26Förvånad frågade han en av tjänarna vad det var man firade.27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din pappa har slaktat gödkalven och ordnat med en fest för att fira att han har kommit hem välbehållen.’28Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans pappa gick därför ut och försökte övertala honom att komma in,29men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner.30Men nu kommer den där slösaren hem, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, och då firar du det med att slakta gödkalven!’31’Lugna dig, min son’, sa pappan till honom. ’Du och jag är alltid tillsammans, och allt jag äger är ditt.32Men nu måste vi vara glada och fira det som har hänt, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.’ ”
Lukas 15
Lutherbibel 2017
från Deutsche Bibelgesellschaft1Es nahten sich ihm aber alle Zöllner und Sünder, um ihn zu hören.2Und die Pharisäer und die Schriftgelehrten murrten und sprachen: Dieser nimmt die Sünder an und isst mit ihnen. (Matt 9:11; Mark 2:16; Luk 5:30; Luk 19:7)
Vom verlorenen Schaf
3Er sagte aber zu ihnen dies Gleichnis und sprach: (Matt 18:12)4Welcher Mensch ist unter euch, der hundert Schafe hat und, wenn er eines von ihnen verliert, nicht die neunundneunzig in der Wüste lässt und geht dem verlorenen nach, bis er’s findet? (Hes 34:12; Luk 19:10; Joh 10:11)5Und wenn er’s gefunden hat, so legt er sich’s auf die Schultern voller Freude.6Und wenn er heimkommt, ruft er seine Freunde und Nachbarn und spricht zu ihnen: Freut euch mit mir; denn ich habe mein Schaf gefunden, das verloren war.7Ich sage euch: So wird auch Freude im Himmel sein über einen Sünder, der Buße tut, mehr als über neunundneunzig Gerechte, die der Buße nicht bedürfen. (Luk 5:31)
Vom verlorenen Groschen
8Oder welche Frau, die zehn Silbergroschen hat und einen davon verliert, zündet nicht ein Licht an und kehrt das Haus und sucht mit Fleiß, bis sie ihn findet?9Und wenn sie ihn gefunden hat, ruft sie ihre Freundinnen und Nachbarinnen und spricht: Freut euch mit mir; denn ich habe meinen Silbergroschen gefunden, den ich verloren hatte.10So, sage ich euch, ist Freude vor den Engeln Gottes über einen Sünder, der Buße tut. (Luk 5:32)
Vom verlorenen Sohn
11Und er sprach: Ein Mensch hatte zwei Söhne.12Und der jüngere von ihnen sprach zu dem Vater: Gib mir, Vater, das Erbteil, das mir zusteht. Und er teilte Hab und Gut unter sie.13Und nicht lange danach sammelte der jüngere Sohn alles zusammen und zog in ein fernes Land; und dort brachte er sein Erbteil durch mit Prassen. (Ords 29:3)14Als er aber alles verbraucht hatte, kam eine große Hungersnot über jenes Land und er fing an zu darben15und ging hin und hängte sich an einen Bürger jenes Landes; der schickte ihn auf seinen Acker, die Säue zu hüten. (3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8; Luk 8:32)16Und er begehrte, seinen Bauch zu füllen mit den Schoten, die die Säue fraßen; und niemand gab sie ihm.17Da ging er in sich und sprach: Wie viele Tagelöhner hat mein Vater, die Brot in Fülle haben, und ich verderbe hier im Hunger!18Ich will mich aufmachen und zu meinem Vater gehen und zu ihm sagen: Vater, ich habe gesündigt gegen den Himmel und vor dir. (Ps 51:6)19Ich bin hinfort nicht mehr wert, dass ich dein Sohn heiße; mache mich einem deiner Tagelöhner gleich!20Und er machte sich auf und kam zu seinem Vater. Als er aber noch weit entfernt war, sah ihn sein Vater und es jammerte ihn, und er lief und fiel ihm um den Hals und küsste ihn.21Der Sohn aber sprach zu ihm: Vater, ich habe gesündigt gegen den Himmel und vor dir; ich bin hinfort nicht mehr wert, dass ich dein Sohn heiße.22Aber der Vater sprach zu seinen Knechten: Bringt schnell das beste Gewand her und zieht es ihm an und gebt ihm einen Ring an seine Hand und Schuhe an seine Füße23und bringt das gemästete Kalb und schlachtet’s; lasst uns essen und fröhlich sein!24Denn dieser mein Sohn war tot und ist wieder lebendig geworden; er war verloren und ist gefunden worden. Und sie fingen an, fröhlich zu sein. (Ef 2:1; Ef 2:5)25Aber der ältere Sohn war auf dem Feld. Und als er nahe zum Hause kam, hörte er Singen und Tanzen26und rief zu sich einen der Knechte und fragte, was das wäre.27Der aber sagte ihm: Dein Bruder ist gekommen, und dein Vater hat das gemästete Kalb geschlachtet, weil er ihn gesund wiederhat.28Da wurde er zornig und wollte nicht hineingehen. Da ging sein Vater heraus und bat ihn. (Matt 20:15)29Er antwortete aber und sprach zu seinem Vater: Siehe, so viele Jahre diene ich dir und habe dein Gebot nie übertreten, und du hast mir nie einen Bock gegeben, dass ich mit meinen Freunden fröhlich wäre.30Nun aber, da dieser dein Sohn gekommen ist, der dein Hab und Gut mit Huren verprasst hat, hast du ihm das gemästete Kalb geschlachtet.31Er aber sprach zu ihm: Mein Sohn, du bist allezeit bei mir und alles, was mein ist, das ist dein.32Du solltest aber fröhlich und guten Mutes sein;[1] denn dieser dein Bruder war tot und ist wieder lebendig geworden, er war verloren und ist wiedergefunden. (Luk 5:32)