1Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren:2"Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!' "3Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren.4När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under.5Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord. Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt.6Kaptenen gick då ner till honom och röt: "Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!"7Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. "Vem har retat gudarna och orsakat stormen?" skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona.8"Vad har du gjort?" frågade de. "Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?"9-10Han svarade: "Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav." Men han berättade också att han var på flykt undan Herren. När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona:11"Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?"12"Kasta mig i havet", sa Jona uppgivet. "Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss."13Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer.14Då ropade de till Herren: "Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!"15Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt!16Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.
1Es geschah das Wort des HERRN zu Jona, dem Sohn Amittais: (2 Kung 14:25)2Mache dich auf und geh in die große Stadt Ninive und predige wider sie; denn ihre Bosheit ist vor mich gekommen.3Aber Jona machte sich auf und wollte vor dem HERRN nach Tarsis fliehen und kam hinab nach Jafo. Und als er ein Schiff fand, das nach Tarsis fahren wollte, gab er Fährgeld und trat hinein, um mit ihnen nach Tarsis zu fahren, weit weg vom HERRN. (Ps 139:7; Ps 139:9)4Da ließ der HERR einen großen Wind aufs Meer kommen, und es erhob sich ein großes Ungewitter auf dem Meer, dass man meinte, das Schiff würde zerbrechen.5Und die Schiffsleute fürchteten sich und schrien, ein jeder zu seinem Gott, und warfen die Ladung, die im Schiff war, ins Meer, dass es leichter würde. Aber Jona war hinunter in das Schiff gestiegen, lag und schlief.6Da trat zu ihm der Schiffsherr und sprach zu ihm: Was schläfst du? Steh auf, rufe deinen Gott an! Vielleicht wird dieser Gott an uns gedenken, dass wir nicht verderben.7Und einer sprach zum andern: Kommt, wir wollen losen, dass wir erfahren, um wessentwillen es uns so übel geht. Und als sie losten, traf’s Jona. (Ords 16:33)8Da sprachen sie zu ihm: Sage uns, um wessentwillen es uns so übel geht? Was ist dein Gewerbe, und wo kommst du her? Aus welchem Lande bist du, und von welchem Volk bist du?9Er sprach zu ihnen: Ich bin ein Hebräer und fürchte den HERRN, den Gott des Himmels, der das Meer und das Trockene gemacht hat. (1 Mos 1:9)10Da fürchteten sich die Leute sehr und sprachen zu ihm: Was hast du da getan? Denn sie wussten, dass er vor dem HERRN floh; denn er hatte es ihnen gesagt.11Da sprachen sie zu ihm: Was sollen wir denn mit dir tun, dass das Meer stille werde und von uns ablasse? Denn das Meer ging immer ungestümer.12Er sprach zu ihnen: Nehmt mich und werft mich ins Meer, so wird das Meer still werden und von euch ablassen. Denn ich weiß, dass um meinetwillen dies große Ungewitter über euch gekommen ist.13Doch die Leute ruderten, dass sie wieder ans Land kämen; aber sie konnten nicht, denn das Meer ging immer ungestümer gegen sie an.14Da riefen sie zu dem HERRN und sprachen: Ach, HERR, lass uns nicht verderben um des Lebens dieses Mannes willen und rechne uns nicht unschuldiges Blut zu; denn du, HERR, tust, wie dir’s gefällt. (Ps 135:6)15Und sie nahmen Jona und warfen ihn ins Meer. Da wurde das Meer still und ließ ab von seinem Wüten.16Und die Leute fürchteten den HERRN sehr und brachten dem HERRN Opfer dar und taten Gelübde.