1-2En dag började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att hans hustru kom från Etiopien. De sa: "Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också?"Herren hörde dem,3-4och reagerade omedelbart och kallade dem alla tre till tabernaklet. Mose var faktiskt den mest ödmjuka och anspråkslösa människa man kunde tänka sig.5Herren steg ner till dem i molnet och ställde sig vid ingången till tabernaklet. "Kom fram hit, Aron och Mirjam!" sa han. De steg då fram,6och Herren sa till dem: "Det är genom syner och drömmar som jag talar till er människor, till och med om det är fråga om profeter.7-8Men det är inte på det sättet som jag talar med min tjänare Mose. Han har förtroende här i mitt hus, och med honom talar jag ansikte mot ansikte, i klartext och inte i gåtor! Hur vågar ni då kritisera honom?"9De hade verkligen lyckats väcka Herrens vrede. När han lämnade dem10och molnet flyttade sig från tabernaklet, upptäckte Mirjam plötsligt att hon var alldeles vit som av spetälska. Aron fick se vad som hänt11och ropade förtvivlat till Mose: "Straffa oss inte för den synd vi begått! Det var vansinnigt, det vi gjorde.12-14Låt henne inte vara som en levande död, som en som är född vanställd."13"Herre, jag ber dig, gör henne frisk igen!" ropade då Mose till Gud. 14Och Herren sa till Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet skulle hon ju ha varit oren i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar, och sedan kan hon få komma tillbaka."15Mirjam blev alltså utestängd från lägret och visade sig inte på sju dagar. Folket väntade med att gå vidare, tills hon kom tillbaka. Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.
1Da redeten Mirjam und Aaron gegen Mose um seiner Frau willen, der Kuschiterin, die er genommen hatte. Er hatte sich nämlich eine kuschitische Frau genommen. (2 Mos 2:21)2Und sie sprachen: Redet denn der HERR allein durch Mose? Redet er nicht auch durch uns? Und der HERR hörte es.3Der Mann Mose war sehr demütig, mehr als alle Menschen auf Erden.4Und sogleich sprach der HERR zu Mose und zu Aaron und zu Mirjam: Geht hinaus, ihr drei, zu der Stiftshütte! Und sie gingen alle drei hinaus.5Da kam der HERR hernieder in der Wolkensäule und trat in den Eingang der Stiftshütte und rief Aaron und Mirjam und die gingen beide hin. (2 Mos 16:10)6Und er sprach: Hört meine Worte: Wenn unter euch ein Prophet ist, dann will ich, der HERR, mich ihm kundmachen in Gesichten oder mit ihm reden in Träumen.7Aber so steht es nicht mit meinem Knecht Mose; ihm ist mein ganzes Haus anvertraut. (Heb 3:2)8Von Mund zu Mund rede ich mit ihm, offen und nicht in dunklen Worten, und er sieht den HERRN in seiner Gestalt. Warum habt ihr euch denn nicht gefürchtet, gegen meinen Knecht Mose zu reden? (2 Mos 33:11; 5 Mos 34:10)9Und der Zorn des HERRN entbrannte gegen sie, und er wandte sich weg;10auch wich die Wolke von der Stiftshütte. Und siehe, da war Mirjam aussätzig wie Schnee. Und Aaron wandte sich zu Mirjam und wird gewahr, dass sie aussätzig ist, (5 Mos 24:9)11und sprach zu Mose: Ach, mein Herr, lass die Sünde nicht auf uns bleiben, mit der wir töricht getan und uns versündigt haben.12Lass Mirjam nicht sein wie ein Totgeborenes, das von seiner Mutter Leibe kommt und von dem schon die Hälfte seines Fleisches geschwunden ist.13Mose aber schrie zu dem HERRN: Ach, Gott, heile sie! (2 Mos 15:26)14Der HERR sprach zu Mose: Wenn ihr Vater ihr ins Angesicht gespien hätte, würde sie nicht sieben Tage sich schämen? Lass sie abgesondert sein sieben Tage außerhalb des Lagers; danach soll sie wieder aufgenommen werden. (3 Mos 13:46)15So wurde Mirjam sieben Tage abgesondert außerhalb des Lagers. Und das Volk zog nicht weiter, bis Mirjam wieder aufgenommen wurde.16Danach brach das Volk von Hazerot auf und lagerte sich in der Wüste Paran.