2 Samuelsbokem 19

Nya Levande Bibeln

från Biblica
1 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.2 När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.3 De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.4 Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: "O min son Absalom, min son!"5 Då gick Joab in till kungen och sa till honom: "Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.6 Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.7 Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.8-10 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom. Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. "Varför ber vi inte kungen komma tillbaka?" sa man. "Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!"11-12 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: "Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!"13 Och han bad dem säga till Amasa: "Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab."14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: "Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!"15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över. Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen19 och bad: "Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig."21 Abisai frågade då: "Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?"22 "Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig!" svarade David Abisai. "I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!"23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: "Du ska inte dödas."24-25 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem."Varför kom du inte med mig, Mefiboset?" frågade kungen honom.26  Mefiboset svarade: "Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen', för du vet ju att jag är halt.27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?"29 David svarade: "Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er."30 "Låt honom ta alltsammans", sa Mefiboset. "Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!"31-32 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.33 "Kom nu med mig och bo i Jerusalem", sa kungen till Barsillai. "Jag kan ta hand om dig där."34 "Nej", svarade han. "Jag är alltför gammal för det.35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst."38 "Bra", svarade kungen. "Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig."39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.42 "Varför klagar ni?" svarade Juda män. "Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss."43 "Men vi är tio stammar i Israel", svarade de andra, "så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!"Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.

2 Samuelsbokem 19

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft
1 Da erbebte der König und ging hinauf in das Obergemach des Tores und weinte, und im Gehen rief er: Mein Sohn Absalom! Mein Sohn, mein Sohn Absalom! Wollte Gott, ich wäre für dich gestorben! O Absalom, mein Sohn, mein Sohn!2 Und es wurde Joab angesagt: Siehe, der König weint und trägt Leid um Absalom.3 So wurde aus dem Sieg an diesem Tag eine Trauer unter dem ganzen Kriegsvolk; denn das Volk hatte an diesem Tage gehört, dass sich der König um seinen Sohn gräme.4 Und das Kriegsvolk stahl sich weg an diesem Tage in die Stadt, wie sich Kriegsvolk wegstiehlt, das sich schämen muss, weil es im Kampf geflohen ist.5 Der König aber hatte sein Angesicht verhüllt und schrie laut: Ach, mein Sohn Absalom! Absalom, mein Sohn, mein Sohn!6 Joab aber kam zum König ins Haus und sprach: Du hast heute schamrot gemacht alle deine Knechte, die dir heute das Leben gerettet haben und deinen Söhnen, deinen Töchtern, deinen Frauen und Nebenfrauen,7 weil du lieb hast, die dich hassen, und hasst, die dich lieb haben. Denn du lässt heute merken, dass dir nichts gelegen ist an den Hauptleuten und Knechten. Ja, ich merke heute wohl: Wenn nur Absalom lebte und wir heute alle tot wären, das wäre dir recht.8 So mache dich nun auf und komm heraus und rede mit deinen Knechten freundlich. Denn ich schwöre dir bei dem HERRN: Wirst du nicht herauskommen, so wird kein Mann bei dir bleiben diese Nacht. Das wird für dich ärger sein als alles Übel, das über dich gekommen ist von deiner Jugend auf bis hierher.9 Da stand der König auf und setzte sich ins Tor. Und man sagte es allem Kriegsvolk: Siehe, der König sitzt im Tor. Da kam alles Volk vor den König. Als Israel geflohen war, ein jeder zu seinen Zelten,10 stritt sich alles Volk in allen Stämmen Israels, und sie sprachen: Der König hat uns errettet aus der Hand unserer Feinde und uns erlöst aus der Hand der Philister und hat jetzt aus dem Lande fliehen müssen vor Absalom.11 Aber Absalom, den wir über uns gesalbt hatten, ist gefallen im Kampf. Warum seid ihr nun so still und holt den König nicht wieder zurück?12 Es kam aber die Rede ganz Israels vor den König. Und der König sandte zu den Priestern Zadok und Abjatar und ließ ihnen sagen: Redet mit den Ältesten in Juda und sprecht: Warum wollt ihr die Letzten sein, den König zurückzuholen in sein Haus?13 Ihr seid meine Brüder, von meinem Gebein und Fleisch; warum wollt ihr denn die Letzten sein, den König zurückzuholen? (1 Mos 29:14; 2 Sam 5:1)14 Und zu Amasa sprecht: Bist du nicht von meinem Gebein und Fleisch? Gott tue mir dies und das, wenn du nicht Feldhauptmann sein sollst vor mir dein Leben lang an Joabs statt. (2 Sam 17:25; 2 Sam 20:4; 1 Kung 2:5)15 Und er wandte das Herz aller Männer Judas wie eines Mannes Herz, und sie sandten hin zum König: Komm zurück, du und alle deine Knechte!16 So kam der König zurück. Und als er an den Jordan kam, waren die Männer Judas nach Gilgal gekommen, um dem König entgegenzuziehen und den König über den Jordan zu führen.17 Und Schimi, der Sohn Geras, der Benjaminiter, der in Bahurim wohnte, zog eilends mit den Männern von Juda hinab dem König David entgegen (2 Sam 16:5; 1 Kung 2:8; 1 Kung 2:36)18 und mit ihm tausend Mann von Benjamin, dazu auch Ziba, der Knecht des Hauses Saul, mit seinen fünfzehn Söhnen und zwanzig Knechten, und sie gelangten an den Jordan, bevor der König kam, (2 Sam 9:2; 2 Sam 9:10; 2 Sam 16:1)19 und durchschritten die Furt, damit sie das Haus des Königs hinüberführten und täten, was ihm gefiele. Schimi aber, der Sohn Geras, fiel vor dem König nieder, als dieser über den Jordan gehen wollte,20 und sprach zum König: Mein Herr rechne es mir nicht als Schuld an und denke nicht mehr daran, dass dein Knecht sich an dir vergangen hat an dem Tage, da mein Herr, der König, aus Jerusalem ging, und der König nehme es nicht zu Herzen.21 Denn dein Knecht erkennt, dass ich gesündigt habe. Und siehe, ich bin heute als Erster vom ganzen Hause Josef gekommen, dass ich meinem Herrn, dem König, entgegenzöge.22 Aber Abischai, der Sohn der Zeruja, hob an und sprach: Sollte Schimi nicht sterben, da er doch dem Gesalbten des HERRN geflucht hat?23 David aber sprach: Was hab ich mit euch zu schaffen, ihr Söhne der Zeruja, dass ihr mir heute zum Satan werden wollt? Sollte heute jemand sterben in Israel? Meinst du, ich wisse nicht, dass ich heute wieder König über Israel geworden bin? (2 Sam 16:10)24 Und der König sprach zu Schimi: Du sollst nicht sterben. Und der König schwor es ihm. (1 Kung 2:8)25 Mefi-Boschet, der Sohn Sauls, kam auch herab, dem König entgegen. Und er hatte seine Füße und seinen Bart nicht gereinigt und seine Kleider nicht gewaschen von dem Tage an, da der König weggegangen war, bis zu dem Tag, da er wohlbehalten zurückkäme. (2 Sam 9:1; 2 Sam 16:1)26 Als er nun nach Jerusalem kam, dem König zu begegnen, sprach der König zu ihm: Warum bist du nicht mit mir gezogen, Mefi-Boschet?27 Und er sprach: Mein Herr und König, mein Knecht hat mich betrogen. Dein Knecht dachte: Ich will einen Esel satteln und darauf reiten und zum König ziehen, denn dein Knecht ist lahm.28 Dazu hat er deinen Knecht verleumdet vor meinem Herrn, dem König. Aber mein Herr, der König, ist wie der Engel Gottes; tu, was dir wohlgefällt. (2 Sam 14:17; 2 Sam 16:3)29 Meines Vaters ganzes Haus hätte ja den Tod erleiden müssen von meinem Herrn, dem König; du aber hast deinen Knecht gesetzt unter die, die an deinem Tisch essen. Was hab ich weiter für Recht oder Anspruch, zum König um Hilfe zu schreien? (2 Sam 9:7)30 Der König sprach zu ihm: Was redest du noch weiter? Nun bestimme ich: Du und Ziba, teilt das Ackerland miteinander. (2 Sam 9:9; 2 Sam 16:3)31 Mefi-Boschet sprach zum König: Er nehme ihn auch ganz, nachdem mein Herr und König wohlbehalten heimgekommen ist.32 Und Barsillai, der Gileaditer, kam herab von Roglim und zog mit dem König an den Jordan, um ihn über den Jordan zu geleiten. (2 Sam 17:27; 1 Kung 2:7)33 Und Barsillai war sehr alt, achtzig Jahre. Er hatte den König versorgt, als er in Mahanajim war; denn er war ein Mann von großem Vermögen.34 Und der König sprach zu Barsillai: Du sollst mit mir ziehen, ich will dich versorgen bei mir in Jerusalem.35 Aber Barsillai sprach zum König: Was ist’s noch, das ich zu leben habe, dass ich mit dem König hinaufziehen sollte nach Jerusalem?36 Ich bin heute achtzig Jahre alt. Wie kann ich noch unterscheiden, was gut oder böse ist, und schmecken, was ich esse oder trinke, und hören, was die Sänger oder Sängerinnen singen? Warum sollte dein Knecht meinen Herrn, den König, noch beschweren?37 Dein Knecht wird ein kleines Stück mit dem König über den Jordan gehen. Warum will mir der König so reichlich vergelten?38 Lass deinen Knecht umkehren, dass ich sterbe in meiner Stadt bei meines Vaters und meiner Mutter Grab. Siehe, da ist dein Knecht Kimham, den lass mit meinem Herrn, dem König, ziehen und tu ihm, was dir wohlgefällt. (Jer 41:17)39 Der König sprach: Kimham soll mit mir ziehen, und ich will ihm tun, was dir wohlgefällt; auch alles, was du von mir begehrst, will ich dir tun.40 Und als das ganze Volk über den Jordan gegangen war und der König auch, küsste der König den Barsillai und segnete ihn. Und er kehrte zurück an seinen Ort.41 Und der König zog hinüber nach Gilgal, und Kimham zog mit ihm. Und das ganze Volk von Juda hatte den König hinübergeführt und auch die Hälfte des Volks von Israel.42 Und siehe, da kamen alle Männer von Israel zum König und sprachen zu ihm: Warum haben dich unsere Brüder, die Männer von Juda, gestohlen und haben den König und sein Haus über den Jordan geführt und alle Männer Davids mit ihm?43 Da antworteten alle Männer von Juda denen von Israel: Der König steht uns doch näher; warum zürnt ihr darüber? Meint ihr, dass wir vom König Nahrung und Geschenke empfangen haben?44 Aber es antworteten die Männer von Israel denen von Juda: Wir haben zehnfachen Anteil am König und sind auch die Erstgeborenen vor euch. Warum habt ihr uns denn so gering geachtet? Und haben wir nicht zuerst davon geredet, uns unsern König zurückzuholen? Aber die von Juda redeten noch heftiger als die von Israel.