1David tillsatte nu befälhavare över sina trupper, somliga över tusen, andra över hundra man.2Joab sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Abisai över en tredjedel och gatiten Ittai över en tredjedel. Kungen planerade att personligen leda armén, men hans män protesterade kraftigt.3"Du får inte göra det", sa de. "För om vi flyr för dem eller hälften av oss faller, så spelar det mindre roll för dem. De är bara ute efter dig. Du är värd mer än tio tusen av oss andra, och det är bättre att du stannar här i staden och leder oss härifrån."4"Vi gör väl vad ni tycker blir bäst", svarade kungen och gav med sig. När trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid stadens port.5Kungen vädjade till Joab, Abisai och Ittai: "Handskas varsamt med den unge Absalom för min skull!" Och alla trupperna uppfattade tydligt kungens uppmaning.6Striden började i Efraims skog,7-8och de israelitiska trupperna slogs tillbaka av Davids män. Den hårda striden spreds över ett stort område och den dagen miste tjugo tusen man livet. Det var fler som gick vilse i skogen än de som dog på slagfältet.9Under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män, och när han flydde på sin mula sprang den under de tjocka grenarna på en stor ek, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Men mulan fortsatte, och Absalom blev hängande kvar.10En av Davids män fick se det och berättade det för Joab.11"Vad menar du? Du såg honom hänga där och ändå dödade honom inte?" sa Joab förvånad. "Om du dödat honom skulle jag ha gett dig tio siklar silver och ett bälte", fortsatte han.12"Jag skulle inte göra det ens för tusen siklar", svarade mannen. "Vi hörde alla kungen säga till dig och Abisai och Ittai: 'Låt den unge Absalom leva för min skull!'13Och om jag hade svikit kungen genom att döda hans son skulle du inte ställa upp till mitt försvar när kungen så småningom fick reda på det."14"Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat", sa Joab. Sedan tog han tre spjut, gick till eken och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde.15Tio av hans vapendragare drog sedan sina svärd och dödade Absalom slutgiltigt.16Joabs män lät nu trumpeterna ljuda, och man slutade att förfölja Israels armé.17Absaloms kropp slängdes i en djup grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.18Absalom hade byggt ett monument åt sig själv i Kungens dal. Han tänkte nämligen: "Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare." Han kallade det Absaloms monument, och det heter så än i dag.
David sörjer sin son Absalom
19Sedan sa Ahimaas, Sadoks son: "Jag vill genast meddela kung David de goda nyheterna att Herren har räddat oss från vår fiende."20"Nej", sa Joab till honom. "Det är inga goda nyheter för kungen att få höra att hans son är död. Du kan få bli min budbärare en annan gång."21Sedan sa Joab till en man från Etiopien: "Gå och berätta för kungen vad du har sett!" Mannen bugade sig då för Joab och skyndade iväg.22 Men Ahimaas sa till Joab: "Jag vill också gå!""Nej, det behöver du inte, min vän", svarade Joab. "Vi har inga fler nyheter att förmedla, och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för."23"Ja, men låt mig få gå ändå", tiggde han. Slutligen sa Joab: "Ge dig iväg då!" Då tog Ahimaas en genväg över fälten och kom fram före etiopiern.24David satt just då vid stadsporten. När vaktposten gick upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick han se en ensam man komma springande.25Han ropade då ner till David, och kungen konstaterade: "Om han är ensam, har han goda nyheter med sig."Efter en stund26såg vakten en annan man som sprang emot dem, och han ropade ner till de andra: "Här kommer ytterligare en." Och kungen svarade: "Han har säkert också goda nyheter."27"Den förste springer som Sadoks son Ahimaas", ropade vakten."Han är en god man, och han kommer med goda nyheter", svarade kungen.28Då ropade Ahimaas till kungen: "Allt är väl!" Och han bugade sig och föll med ansiktet mot marken och sa: "Välsignad vare Herren, din Gud, som har förgjort dina fiender som vågade stå emot dig."29"Vad hände med den unge Absalom?" frågade kungen. "Är allt väl med honom?""När Joab bad mig springa hit hördes en massa rop och skrik, men jag vet inte vad som hände", svarade Ahimaas.30"Vänta här", sa kungen till honom, och Ahimaas steg då åt sidan.31Sedan kom etiopiern fram och sa: "Jag har goda nyheter åt Ers Majestät. I dag har Herren räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig."32"Vad har hänt med den unge Absalom? Är allt väl med honom?" frågade kungen. Budbäraren svarade: "Jag hoppas det går för alla dina fiender som det har gått för honom!"33Då blev kungen bedrövad och gick upp till rummet ovanför porten för att gråta ut sin sorg. Medan han gick ropade han förtvivlat: "O min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! O Absalom, min son, min son!"
1Und David ordnete das Kriegsvolk, das bei ihm war, und setzte über sie Hauptleute über Tausend und über Hundert2und stellte ein Drittel des Volks unter Joab und ein Drittel unter Abischai, den Sohn der Zeruja, Joabs Bruder, und ein Drittel unter Ittai, den Gatiter. Und der König sprach zum Kriegsvolk: Ich will auch mit euch ausziehen. (1 Sam 11:11; 2 Sam 15:19)3Aber das Kriegsvolk sprach: Du sollst nicht ausziehen, denn wenn wir fliehen oder die Hälfte von uns stirbt, so werden sie unser nicht achten; aber du bist wie zehntausend von uns. So ist’s nun besser, dass du uns von der Stadt aus helfen kannst. (2 Sam 21:17)4Der König sprach zu ihnen: Was euch gefällt, das will ich tun. Und der König trat ans Tor, und das ganze Kriegsvolk zog aus zu Hundert und zu Tausend.5Und der König gebot Joab und Abischai und Ittai und sprach: Schont mir den jungen Absalom! Und das ganze Kriegsvolk hörte es, als der König allen Hauptleuten Absaloms wegen diesen Befehl gab. (2 Sam 12:1; 2 Sam 19:7)6Und als das Volk hinauskam aufs Feld Israel entgegen, kam es zum Kampf im Walde Ephraim.7Und das Volk Israels wurde dort geschlagen von den Knechten Davids, sodass an diesem Tag eine große Schlacht geschah – zwanzigtausend Mann.8Und der Kampf breitete sich dort aus über die ganze Gegend, und der Wald fraß an diesem Tage viel mehr Volk, als das Schwert fraß.9Und Absalom begegnete den Knechten Davids und ritt auf einem Maultier. Und als das Maultier unter eine große Eiche mit dichten Zweigen kam, blieb sein Haupt an der Eiche hängen, und er schwebte zwischen Himmel und Erde; denn sein Maultier lief unter ihm weg.10Als das ein Mann sah, tat er’s Joab kund und sprach: Siehe, ich sah Absalom an einer Eiche hängen.11Und Joab sprach zu dem Mann, der’s ihm kundgetan hatte: Wenn du das gesehen hast, warum schlugst du ihn nicht gleich zu Boden? So hätte ich dir zehn Silberstücke und einen Gürtel gegeben.12Der Mann sprach zu Joab: Wenn du mir tausend Silberstücke in meine Hand gewogen hättest, so hätte ich dennoch meine Hand nicht an des Königs Sohn gelegt; denn der König gebot dir und Abischai und Ittai vor unsern Ohren: Gebt ja acht auf den jungen Absalom! (2 Sam 5:1)13Oder wenn ich heimtückisch an ihm gehandelt hätte, würdest du selbst dich gegen mich stellen, weil dem König ja nichts verborgen bleibt.14Joab sprach: Ich kann nicht so lange bei dir verweilen. Da nahm Joab drei Stäbe in seine Hand und stieß sie Absalom ins Herz, als er noch lebend an der Eiche hing. (2 Sam 12:10)15Und zehn Knappen, Joabs Waffenträger, umringten Absalom und schlugen ihn tot.16Da ließ Joab die Posaune blasen, und das Volk jagte Israel nicht weiter nach; denn Joab gebot dem Volk Halt.17Und sie nahmen Absalom und warfen ihn im Wald in eine große Grube und legten einen sehr großen Haufen Steine auf ihn. Und ganz Israel floh, ein jeder in sein Zelt. (Jos 7:26; Jos 8:29)18Absalom aber hatte sich eine Säule aufgerichtet, als er noch lebte; die steht im Königsgrund. Denn er sprach: Ich habe keinen Sohn, der meinen Namen im Gedächtnis hält. Und er nannte die Säule nach seinem Namen, und sie heißt auch bis auf diesen Tag »Absaloms Mal«. (2 Sam 14:27)
Davids Trauer um Absalom
19Ahimaaz, der Sohn Zadoks, sprach: Lass mich doch laufen und dem König die gute Botschaft bringen, dass der HERR ihm Recht verschafft hat gegen seine Feinde. (2 Sam 15:36; 2 Sam 17:17)20Joab aber sprach zu ihm: Du bist heute nicht der Mann für eine gute Botschaft. An einem andern Tag darfst du eine Botschaft bringen, aber heute nicht; denn des Königs Sohn ist tot.21Und Joab befahl einem Kuschiter: Geh hin und sage dem König an, was du gesehen hast. Und der Kuschiter neigte sich vor Joab und lief hin.22Ahimaaz aber, der Sohn Zadoks, sprach abermals zu Joab: Komme, was da will, ich möchte auch laufen, dem Kuschiter nach. Joab sprach: Was willst du laufen, mein Sohn? Du hast keine gute Botschaft zu bringen.23Ahimaaz sprach: Komme, was da will, ich laufe. Er sprach zu ihm: So lauf! Da lief Ahimaaz auf dem Weg durchs Jordantal und kam dem Kuschiter zuvor.24David aber saß zwischen den beiden Toren. Und der Wächter ging aufs Dach des Tores an der Mauer und hob seine Augen auf und sah einen Mann laufen allein25und rief und sagte es dem König an. Der König aber sprach: Ist er allein, so ist eine gute Botschaft in seinem Munde. Und als der Mann immer näher kam,26sah der Wächter einen andern Mann laufen und rief in das Tor: Siehe, da kommt noch ein Mann allein. Der König aber sprach: Der ist auch ein guter Bote.27Der Wächter sprach: Ich sehe den ersten laufen, wie Ahimaaz, der Sohn Zadoks, läuft. Und der König sprach: Es ist ein guter Mann und bringt eine gute Botschaft.28Ahimaaz aber rief und sprach zum König: Friede! Und er fiel nieder vor dem König auf sein Antlitz zur Erde und sprach: Gelobt sei der HERR, dein Gott, der die Leute, die ihre Hand gegen meinen Herrn, den König, erhoben haben, dahingegeben hat.29Der König aber sprach: Geht es auch dem jungen Absalom gut? Ahimaaz sprach: Ich sah ein großes Getümmel, als Joab des Königs Knecht und mich, deinen Knecht, sandte, aber ich weiß nicht, was es war.30Der König sprach: Tritt zur Seite und stell dich dahin. Und er trat zur Seite und blieb stehen.31Siehe, da kam der Kuschiter und sprach: Hier gute Botschaft, mein Herr und König! Der HERR hat dir heute Recht verschafft gegen alle, die sich gegen dich auflehnten.32Der König aber sprach zu dem Kuschiter: Geht es dem jungen Absalom gut? Der Kuschiter sprach: Es müsse den Feinden meines Herrn, des Königs, ergehen, wie es dem jungen Mann ergangen ist und auch allen, die sich böswillig gegen dich auflehnen.