1 Mosebok 44 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

1 När bröderna var klara för hemresan befallde Josef sin husföreståndare att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och sa till honom att lägga tillbaka de pengar som de hade betalat med överst i säckarna. 2 Josef gav också order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Husföreståndaren gjorde som han hade blivit tillsagd. 3 Bröderna steg upp i gryningen och gav sig iväg med sina tungt lastade åsnor. 4 När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin husföreståndare: "Skynda dig efter dem! Stoppa dem och fråga varför de handlar på det här sättet mot mig, när jag, deras välgörare, har varit så god mot dem. 5 Fråga dem: 'Vad menar ni med att stjäla min husbondes personliga silverbägare, som han använder till att spå med? Fattar ni vad ni har gjort?' " 6 Husföreståndaren hann ifatt dem och sa till dem allt som han hade fått order om. 7 "Vad pratar du om egentligen?" frågade de. "Vilka slags människor tror du vi är, eftersom du kan anklaga oss för något så fruktansvärt? 8 Tog vi inte med oss tillbaka de pengar som vi hade funnit i säckarna? Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? 9 Om du hittar denna bägare hos någon av oss, så ska han dö, och alla vi övriga är villiga att bli slavar åt din husbonde så länge vi lever." 10 "Det låter nog bra, men det räcker med att den som stal bägaren blir min slav", svarade mannen. "Ni andra går fria." 11 De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. 12 Husföreståndaren började leta i den äldste broderns säck och gick sedan igenom de övrigas. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. 13 Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. 14 Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom. 15 "Vad är det ni försöker göra?" frågade Josef. "Förstår ni inte att en man som jag vet vem som stal den?" 16 Juda svarade uppgivet: "Vad ska vi säga, herre? Hur kan vi be om nåd? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud straffar oss för våra synder. Vi har alla återvänt för att bli dina slavar, både alla vi andra och han i vars säck bägaren återfanns." 17 "Nej", sa Josef. "Bara den som stal bägaren ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far." 18 Då steg Juda fram och sa: "Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv. 19 Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror, 20 och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.' 21 Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.' 22 Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.' 23 Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.' 24 Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt. 25 Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat', 26 svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.' 27 Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att 28 en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. 29 Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.' 30 Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas. 31 Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död. 32 Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid. 33 Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. 34 Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan."

Lutherbibel 2017

från Deutsche Bibelgesellschaft

Josef ängstigt seine Brüder

1 Und Josef befahl seinem Haushalter und sprach: Fülle den Männern ihre Säcke mit Getreide, so viel sie fortbringen, und lege jedem sein Geld oben in seinen Sack. 2 Und meinen silbernen Becher lege oben in des Jüngsten Sack mit dem Gelde für das Getreide. Der tat, wie ihm Josef gesagt hatte. 3 Am Morgen, als es licht ward, ließen sie die Männer ziehen mit ihren Eseln. 4 Als sie aber zur Stadt hinaus waren und noch nicht weit gekommen, sprach Josef zu seinem Haushalter: Auf, jage den Männern nach und wenn du sie ereilst, so sprich zu ihnen: Warum habt ihr Gutes mit Bösem vergolten? 5 Das ist doch der Becher, aus dem mein Herr trinkt und aus dem er wahrsagt! Ihr habt übel getan. 6 Und als er sie ereilte, redete er mit ihnen diese Worte. 7 Sie antworteten ihm: Warum redet mein Herr solche Worte? Es sei ferne von deinen Knechten, solches zu tun. 8 Siehe, das Geld, das wir fanden oben in unseren Säcken, haben wir wiedergebracht zu dir aus dem Lande Kanaan. Wie sollten wir da aus deines Herrn Hause Silber oder Gold gestohlen haben? (1 Mos 43:21) 9 Bei wem er gefunden wird unter deinen Knechten, der sei des Todes; dazu wollen auch wir meines Herrn Sklaven sein. 10 Er sprach: Ja, es sei, wie ihr geredet habt. Bei wem er gefunden wird, der sei mein Sklave, ihr aber sollt frei sein. 11 Und sie legten eilends ein jeder seinen Sack ab auf die Erde, und ein jeder tat seinen Sack auf. 12 Und er suchte und fing an beim Ältesten bis hin zum Jüngsten. Da fand sich der Becher in Benjamins Sack. 13 Da zerrissen sie ihre Kleider, und ein jeder belud seinen Esel, und sie zogen wieder in die Stadt. 14 Und Juda ging mit seinen Brüdern in Josefs Haus, denn er war noch dort. Und sie fielen vor ihm nieder auf die Erde. 15 Josef aber sprach zu ihnen: Wie habt ihr das tun können? Wusstet ihr nicht, dass ein solcher Mann, wie ich bin, wahrsagen kann? 16 Juda sprach: Was sollen wir meinem Herrn sagen oder wie sollen wir reden und womit können wir uns rechtfertigen? Gott hat die Missetat deiner Knechte gefunden. Siehe, wir und der, bei dem der Becher gefunden ist, sind meines Herrn Sklaven. (1 Mos 42:21) 17 Er aber sprach: Das sei ferne von mir, solches zu tun! Der, bei dem der Becher gefunden ist, soll mein Sklave sein; ihr aber zieht hinauf mit Frieden zu eurem Vater. 18 Da trat Juda zu ihm und sprach: Mein Herr, lass deinen Knecht ein Wort reden vor den Ohren meines Herrn, und dein Zorn entbrenne nicht über deinen Knecht, denn du bist wie der Pharao. 19 Mein Herr fragte seine Knechte und sprach: Habt ihr noch einen Vater oder Bruder? (1 Mos 42:7; 1 Mos 42:13; 1 Mos 43:7) 20 Da antworteten wir: Wir haben einen Vater, der ist alt, und einen jungen Knaben, in seinem Alter geboren, und sein Bruder ist tot, und er ist allein übrig geblieben von seiner Mutter, und sein Vater hat ihn lieb. 21 Da sprachst du zu deinen Knechten: Bringt ihn herab zu mir, ich will ihm Gnade erweisen. 22 Wir aber antworteten meinem Herrn: Der Knabe kann seinen Vater nicht verlassen; wenn er ihn verließe, würde der sterben. 23 Da sprachst du zu deinen Knechten: Wenn euer jüngster Bruder nicht mit euch herkommt, sollt ihr mein Angesicht nicht mehr sehen. (1 Mos 42:15; 1 Mos 43:3) 24 Da zogen wir hinauf zu deinem Knecht, meinem Vater, und sagten ihm meines Herrn Rede. 25 Da sprach unser Vater: Zieht wieder hin und kauft uns ein wenig Getreide. 26 Wir aber sprachen: Wir können nicht hinabziehen; nur wenn unser jüngster Bruder mit uns ist, wollen wir hinabziehen; denn wir dürfen des Mannes Angesicht nicht sehen, wenn unser jüngster Bruder nicht mit uns ist. 27 Da sprach dein Knecht, mein Vater, zu uns: Ihr wisst, dass mir meine Frau zwei Söhne geboren hat; 28 der eine ist von mir gegangen, und ich habe gesagt: Er ist gewiss zerrissen. Und ich habe ihn seitdem nicht gesehen. (1 Mos 37:32) 29 Werdet ihr diesen auch von mir nehmen und widerfährt ihm ein Unfall, so werdet ihr meine grauen Haare mit Jammer hinunter in die Grube bringen. (1 Mos 42:38) 30 Nun, wenn ich heimkäme zu deinem Knecht, meinem Vater, und der Knabe wäre nicht mit uns, an dem er mit ganzer Seele hängt, 31 so wird’s geschehen, dass er stirbt, wenn er sieht, dass der Knabe nicht da ist. So würden wir, deine Knechte, die grauen Haare deines Knechtes, unseres Vaters, mit Herzeleid hinunter in die Grube bringen. 32 Denn ich, dein Knecht, bin Bürge geworden für den Knaben vor meinem Vater und sprach: Bringe ich ihn dir nicht wieder, so will ich mein Leben lang die Schuld tragen. (1 Mos 43:9) 33 Darum lass deinen Knecht hierbleiben an des Knaben statt als Sklave meines Herrn und den Knaben mit seinen Brüdern hinaufziehen. 34 Denn wie soll ich hinaufziehen zu meinem Vater, wenn der Knabe nicht mit mir ist? Ich könnte den Jammer nicht sehen, der über meinen Vater kommen würde.