1Men det fanns inget som kunde lindra den fruktansvärda svälten i landet.2När säden som de hade fört med sig från Egypten nästan var slut, sa fadern till dem: "Res dit igen och köp lite mat åt oss."3-5Men Juda sa till honom: "Mannen menade allvar när han sa: 'Kom inte tillbaka igen utan er bror.' Vi kan inte resa, om inte Benjamin får följa med oss."6"Varför berättade ni att ni hade en bror till?" klagade Israel. "Varför har ni gjort detta mot mig?"7"Men mannen frågade speciellt om vår familj", berättade de för honom. "Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: 'För hit er bror?' "8Juda sa till sin far: "Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av, annars kommer vi att dö av svält och inte bara vi, utan också du och alla våra små barn.9Jag garanterar hans trygghet. Om jag inte för honom tillbaka, så låt mig bära skulden i evighet,10för vi hade kunnat resa dit och vara hemma igen för länge sedan, om du bara hade låtit honom följa med oss."11Slutligen sa fadern till dem: "Om det inte kan undvikas, så se åtminstone till att lasta era åsnor med landets bästa produkter. Ta med dem till mannen som gåvor: balsam, honung, kryddor, myrra, pistagenötter och mandlar.12Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag,13och ta er bror och res iväg.14Måtte Gud, den Allsmäktige, ge er nåd inför mannen, så att han släpper Simeon och lämnar tillbaka Benjamin. Och om jag måste bära sorgen över deras död, så får det väl bli så."15Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten och att få audiens hos Josef.16När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: "Dessa män ska äta middag tillsammans med mig. För dem till mitt hem, slakta djur och gör i ordning för en stor fest."17Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs palats,18men de blev rädda när de förstod vart de var på väg."Det är för att pengarna låg i säckarna", sa de. "Han kommer att påstå att vi stal dem och ta oss och åsnorna tillfånga och göra oss till slavar."19När de kom till palatsingången, gick de fram till Josefs närmaste man20och sa till honom: "När vi var på väg hem efter vår första resa hit till Egypten för att köpa mat,21stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar, och pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka,22tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi har ingen aning om hur pengarna hamnade i säckarna."23"Oroa er inte för det", sa Josefs närmaste man till dem. "Er Gud, ja, era förfäders Gud, måste ha lagt dit dem, för vi fick pengar som betalning av er."Sedan befriade han Simeon och förde ut honom till dem.24De visades in i palatset och fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder.25De tog sedan fram sina gåvor till Josef, för de fick reda på att de skulle äta där.26När Josef kom hem gav de honom gåvorna och bugade sig djupt inför honom.27Han frågade hur de hade haft det och tillade: "Och hur mår er far, den gamle mannen som ni berättade om? Lever han fortfarande?"28"Ja", svarade de. "Han lever och mår bra." Sedan bugade de sig djupt inför honom igen.29Josef såg på sin bror Benjamin och frågade: "Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Hur mår du, min son? Måtte Gud vara nådig mot dig."30Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av känslor inför mötet med brodern och blev tvungen att gå ut och gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där.31Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och sa: "Nu äter vi."32Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egyptierna vid ännu ett annat, för de föraktade hebreer och åt aldrig tillsammans med dem.33Josef talade om för var och en av dem var de skulle sitta och placerade dem till deras stora förvåning i åldersordning, från den äldste till den yngste!34Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin - fem gånger så mycket som till någon av de andra! De åt och drack och trivdes tillsammans.
1Die Hungersnot aber drückte das Land.2Und als verzehrt war, was sie an Getreide aus Ägypten gebracht hatten, sprach ihr Vater zu ihnen: Zieht wieder hin und kauft uns ein wenig Getreide.3Da antwortete ihm Juda und sprach: Der Mann schärfte uns das hart ein und sprach: Ihr sollt mein Angesicht nicht sehen, es sei denn euer Bruder mit euch. (1 Mos 42:15; 1 Mos 42:34)4Willst du nun unsern Bruder mit uns senden, so wollen wir hinabziehen und dir zu essen kaufen.5Willst du ihn aber nicht senden, so ziehen wir nicht hinab. Denn der Mann hat zu uns gesagt: Ihr sollt mein Angesicht nicht sehen, euer Bruder sei denn mit euch.6Israel sprach: Warum habt ihr so übel an mir getan, dass ihr dem Mann sagtet, dass ihr noch einen Bruder habt?7Sie antworteten: Der Mann forschte so genau nach uns und unserer Verwandtschaft und sprach: Lebt euer Vater noch? Habt ihr auch noch einen Bruder? Da antworteten wir ihm, wie er uns fragte. Wie konnten wir wissen, dass er sagen würde: Bringt euren Bruder mit herab? (1 Mos 42:7)8Da sprach Juda zu Israel, seinem Vater: Lass den Knaben mit mir ziehen, dass wir uns aufmachen und reisen und leben und nicht sterben, wir und du und unsere Kinder.9Ich will Bürge für ihn sein; von meiner Hand sollst du ihn fordern. Wenn ich ihn dir nicht wiederbringe und vor deine Augen stelle, so will ich mein Leben lang die Schuld tragen.10Denn wenn wir nicht gezögert hätten, wären wir wohl schon zweimal wiedergekommen.11Da sprach Israel, ihr Vater, zu ihnen: Wenn es denn so ist, wohlan, so tut’s und nehmt von des Landes besten Früchten in eure Säcke und bringt dem Manne Geschenke hinab, ein wenig Balsam und Honig, Harz und Myrrhe, Pistazien und Mandeln. (Ords 18:16)12Nehmt auch doppelt so viel Geld mit euch. Das Geld, das ihr obenauf in euren Säcken wiederbekommen habt, bringt wieder hin. Vielleicht ist da ein Irrtum geschehen. (1 Mos 42:27; 1 Mos 42:35)13Dazu nehmt euren Bruder, macht euch auf und geht wieder zu dem Manne.14Aber der allmächtige Gott gebe euch Barmherzigkeit vor dem Manne, dass er mit euch ziehen lasse euren andern Bruder und Benjamin. Ich aber muss sein wie einer, der seiner Kinder ganz und gar beraubt ist. (1 Mos 42:36)15Da nahmen sie diese Geschenke und das doppelte Geld mit sich, dazu Benjamin, machten sich auf, zogen nach Ägypten und traten vor Josef.16Als Josef sie sah mit Benjamin, sprach er zu seinem Haushalter: Führe diese Männer ins Haus und schlachte und richte zu, denn sie sollen zu Mittag mit mir essen.17Und der Mann tat, wie ihm Josef gesagt hatte, und führte die Männer in Josefs Haus.18Sie fürchteten sich aber, weil sie in Josefs Haus geführt wurden, und sprachen: Wir sind hereingeführt um des Geldes willen, das wir in unsern Säcken das vorige Mal wiedergefunden haben; man will auf uns eindringen und über uns herfallen und uns zu Sklaven machen und uns die Esel nehmen. (1 Mos 42:28)19Darum traten sie zu Josefs Haushalter und redeten mit ihm vor der Haustür20und sprachen: Mein Herr, wir sind das vorige Mal herabgezogen, Getreide zu kaufen,21und als wir in die Herberge kamen und unsere Säcke auftaten, siehe, da war eines jeden Geld oben in seinem Sack mit vollem Gewicht. Darum haben wir’s wieder mit uns gebracht,22haben auch anderes Geld mit uns herabgebracht, Getreide zu kaufen. Wir wissen aber nicht, wer uns unser Geld in unsere Säcke gesteckt hat.23Er aber sprach: Seid guten Mutes, fürchtet euch nicht! Euer Gott und eures Vaters Gott hat euch einen Schatz gegeben in eure Säcke. Euer Geld habe ich erhalten. Und er führte Simeon zu ihnen heraus (1 Mos 42:24)24und brachte sie in Josefs Haus, gab ihnen Wasser, dass sie ihre Füße wuschen, und gab ihren Eseln Futter.25Sie aber richteten das Geschenk zu, bis Josef mittags käme; denn sie hatten gehört, dass sie dort essen sollten.26Als nun Josef ins Haus trat, brachten sie ihm das Geschenk ins Haus, das sie mitgebracht hatten, und fielen vor ihm nieder zur Erde.27Er aber grüßte sie freundlich und sprach: Geht es eurem alten Vater gut, von dem ihr mir sagtet? Lebt er noch?28Sie antworteten: Es geht deinem Knechte, unserm Vater, gut und er lebt noch. Und sie verneigten sich und fielen vor ihm nieder. (1 Mos 37:7; 1 Mos 37:9)29Und er hob seine Augen auf und sah seinen Bruder Benjamin, seiner Mutter Sohn, und sprach: Ist das euer jüngster Bruder, von dem ihr mir sagtet? Und sprach weiter: Gott sei dir gnädig, mein Sohn!30Und Josef eilte hinaus; denn sein Herz entbrannte ihm für seinen Bruder, und er suchte, wo er weinen könnte, und ging in seine Kammer und weinte daselbst.31Und als er sein Angesicht gewaschen hatte, ging er heraus und hielt an sich und sprach: Legt die Speisen auf!32Und man trug ihm besonders auf und jenen auch besonders und den Ägyptern, die mit ihm aßen, auch besonders. Denn die Ägypter dürfen nicht essen mit den Hebräern; denn es ist ein Gräuel für sie. (1 Mos 39:6; 1 Mos 46:34; 2 Mos 8:22)33Und man setzte sie ihm gegenüber, den Erstgeborenen nach seiner Erstgeburt und den Jüngsten nach seiner Jugend. Darüber verwunderten sie sich untereinander.34Und man trug ihnen Essen auf von seinem Tisch, aber Benjamin bekam fünfmal mehr als die andern. Und sie tranken und wurden trunken mit ihm.