1Men Jakob fick reda på att Labans söner klagade: "Han har tagit allt min far ägde, och sin rikedom har han fått på vår bekostnad."2Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.3Herren talade nu till Jakob och sa till honom: "Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig."4Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han var med hjordarna,5för att få tala med dem."Er far har vänt sig mot mig", sa han till dem, "men mina förfäders Gud har varit med mig.6Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far,7men han har varit fullständigt samvetslös och tio gånger har han ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig!8Om han sa att de spräckliga djuren skulle bli mina, så födde hela hjorden spräckliga djur, och när han ändrade sig och sa att jag kunde få de brokiga djuren, blev alla lammen brokiga!9På så sätt har Gud gjort mig rik på er fars bekostnad.10Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga.11I min dröm kallade sedan Guds ängel på mig12och sa till mig att jag skulle para de vita getterna med de brokiga, spräckliga och strimmiga getterna. 'Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig', sa ängeln.13'Jag är den Gud du mötte i Betel', fortsatte han, 'på den plats där du hällde olja på stenen och gav ett löfte att tjäna mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.' "14Rakel och Lea svarade: "Det passar oss utmärkt! Det finns ingenting för oss här - vi kommer i vilket fall som helst inte att få något av vår fars rikedom!15Han har bara gett oss den rätt som tillhör de främmande kvinnorna. Han har sålt oss, och vad han fick för oss har han förbrukat.16De rikedomar som Gud har gett dig från vår far tillhörde egentligen oss och våra barn från början! Gör därför precis som Gud har sagt till dig."17-20En dag medan Laban var ute och klippte fåren, lyfte Jakob upp sina fruar och söner på kameler och flydde utan att berätta för Laban vad han tänkte göra. Han drev hjordarna framför sig - de hjordar som han fått i Paddan-Aram - och tog med sig allt han ägde och begav sig av hemåt till sin far Isak i Kanaans land.21På så sätt flydde han med alla sina ägodelar, och gick över floden Eufrat och begav sig till Gileads land. Rakel stal sin fars husgudar och tog dem med sig, och Jakob bedrog också Laban genom att ge sig iväg utan förvarning.22Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare.23Då tog han sina män med sig och tog upp jakten och hann ifatt dem vid Gileads berg efter sju dagar.24Den natten visade sig Gud för Laban i en dröm. "Se upp med vad du säger till Jakob", sa Gud till honom. "Du ska varken välsigna eller förbanna honom!"25Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger vid Gileads berg, och Laban och hans följe stannade också där.26"Vad menar du med att ge dig iväg på detta sätt?" sa Laban. "Är mina döttrar fångar, tillfångatagna i strid, eftersom du har flytt med dem på detta sätt?27Varför lät du mig inte få ordna en avskedsfest med sång och spel?28Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt!29Jag skulle kunna krossa dig, men din fars Gud visade sig för mig i går kväll och sa till mig: 'Se till att du inte är alltför hård mot Jakob.'30Men svara på en sak! Även om du känner att du måste ge dig av och har sådan längtan efter ditt barndomshem, varför har du stulit mina husgudar?"31"Jag gav mig iväg därför att jag var rädd för dig", svarade Jakob. "Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld.32Men när det gäller dina husgudar vilar en förbannelse över den som tog dem. Låt den personen dö! Om du finner en enda sak, som vi har stulit ifrån dig, så svär jag inför alla dessa män, att jag ska ge den tillbaka till dig utan frågor." Jakob visste nämligen inte att Rakel hade tagit husgudarna.33Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält.34Men Rakel hade gömt dem i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet hittade han dem alltså inte.35"Ursäkta att jag inte reser mig, far", sa Rakel, "men jag har mens."36-37Nu blev Jakob rasande på Laban. "Har du hittat något?" frågade han. "Vad består mitt brott i? Du har kommit efter mig som om du jagade en brottsling och har sökt igenom allting. Ta nu fram allt vad jag har stulit och lägg det framför oss, framför dina och mina män, så att alla kan se det och avgöra vems det är!38I tjugo år har jag varit tillsammans med dig, och hela tiden har jag tagit hand om dina får och dina getter, så att de har fött frisk avkomma, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat.39Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, visade jag då det för dig och bad dig att minska antalet i din hjord? Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig att betala för varje djur som stals från hjorden, vare sig jag kunde hjälpa det eller inte.40Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter.41Ja, i tjugo år har jag arbetat - fjorton av dem för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger!42Om inte Gud med sin nåd hade varit med mig - min farfar Abrahams Gud, och min far Isaks Gud - skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett din grymhet och mitt hårda arbete, och det är därför som han tillrättavisade dig i går kväll."43Laban svarade: "Dessa kvinnor är mina döttrar, och dessa barn är mina och dessa hjordar och allt du äger. Allt är mitt. Hur skulle jag då kunna skada mina egna döttrar och barnbarn?44Låt oss i stället sluta förbund med varandra och leva i fred för all framtid."45Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke,46och sa till sina män att samla stenar och göra ett stenröse, och Jakob och Laban åt tillsammans bredvid röset.47-48De kallade det för vittnesröset - "Jegar-sahaduta" på Labans språk och "Galed" på Jakobs språk."Detta stenröse ska hjälpa oss att minnas den här dagen", sa Laban.49Det kallades därför också för vakttornet (Mispa), för Laban sa: "Må Herren se till att vi håller detta löfte, även när vi är utom synhåll för varandra.50Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra fruar, så kommer inte jag att känna till det, men Gud kommer att se det."51-52"Detta röse", fortsatte Laban, "står mellan oss som en bekräftelse på våra löften att jag inte ska gå förbi denna plats för att anfalla dig och att du inte heller ska passera den för att anfalla mig.53Jag kallar på Abrahams och Nahors Gud och din fars Gud och ber att han ska döma mellan oss."Då svor Jakob en ed inför sin far Isaks mäktige Gud att han skulle respektera denna gränslinje.54Sedan offrade Jakob ett offer till Gud på bergets topp och inbjöd sina följeslagare till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget.55Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn och välsignade dem och återvände hem.
1Und es kamen vor ihn die Reden der Söhne Labans, dass sie sprachen: Jakob hat alles Gut unseres Vaters an sich gebracht, und nur von unseres Vaters Gut hat er solchen Reichtum zuwege gebracht. (1 Mos 30:35)2Und Jakob sah an das Angesicht Labans, und siehe, er war zu ihm nicht mehr wie zuvor.3Und der HERR sprach zu Jakob: Zieh wieder in deiner Väter Land und zu deiner Verwandtschaft; ich will mit dir sein. (1 Mos 12:1; 1 Mos 28:15)4Da sandte Jakob hin und ließ rufen Rahel und Lea aufs Feld zu seiner Herde5und sprach zu ihnen: Ich sehe an eures Vaters Angesicht, dass er zu mir nicht ist wie zuvor; aber der Gott meines Vaters ist mit mir gewesen.6Und ihr wisst, dass ich aus allen meinen Kräften eurem Vater gedient habe.7Und er hat mich getäuscht und zehnmal meinen Lohn verändert; aber Gott hat ihm nicht gestattet, dass er mir Schaden täte.8Wenn er sprach: Die Gefleckten sollen dein Lohn sein, so warf die ganze Herde Gefleckte. Wenn er aber sprach: Die Sprenkligen sollen dein Lohn sein, so warf die ganze Herde Sprenklige.9So hat Gott die Güter eures Vaters ihm entwunden und mir gegeben.10Denn wenn die Brunstzeit kam, hob ich meine Augen auf und sah im Traum, und siehe, die Böcke, die die Tiere besprangen, waren sprenklig, gefleckt und scheckig.11Und der Engel Gottes sprach zu mir im Traum: Jakob! Und ich antwortete: Hier bin ich.12Er aber sprach: Hebe deine Augen auf und sieh! Alle Böcke, die die Tiere bespringen, sind sprenklig, gefleckt und scheckig; denn ich habe alles gesehen, was Laban dir antut.13Ich bin der Gott zu Bethel, wo du das Steinmal gesalbt hast, und du hast mir daselbst ein Gelübde getan. Nun mach dich auf und zieh aus diesem Lande und kehre zurück in das Land deiner Verwandtschaft. (1 Mos 28:18)14Da antworteten Rahel und Lea und sprachen zu ihm: Haben wir denn noch Anteil und Erbe am Hause unseres Vaters?15Gelten wir ihm nicht als Fremde? Hat er uns doch verkauft und unsern Kaufpreis verzehrt! (1 Mos 29:18; 1 Mos 29:27)16Fürwahr, der ganze Reichtum, den Gott unserm Vater entzogen hat, gehört uns und unsern Kindern. Alles nun, was Gott dir gesagt hat, das tu!17Da machte sich Jakob auf und lud seine Kinder und Frauen auf die Kamele18und führte weg all sein Vieh und alle seine Habe, die er in Paddan-Aram erworben hatte, dass er käme zu Isaak, seinem Vater, ins Land Kanaan.19Laban aber war gegangen, seine Herde zu scheren. Da stahl Rahel ihres Vaters Hausgott. (1 Mos 35:4; Dom 17:5; Dom 18:17; 1 Sam 19:13; 2 Kung 23:24; Sak 10:2)20Und Jakob täuschte Laban, den Aramäer, damit, dass er ihm nicht ansagte, dass er ziehen wollte.21So floh er mit allem, was sein war, machte sich auf und fuhr über den Euphrat und richtete seinen Weg nach dem Gebirge Gilead.
Der Vertrag zwischen Jakob und Laban
22Am dritten Tage wurde Laban angesagt, dass Jakob geflohen wäre.23Und er nahm seine Brüder zu sich und jagte ihm nach, sieben Tagereisen weit, und ereilte ihn auf dem Gebirge Gilead. (1 Mos 47:1)24Aber Gott kam zu Laban, dem Aramäer, im Traum des Nachts und sprach zu ihm: Hüte dich, mit Jakob im Guten oder Bösen zu reden.25Und Laban holte Jakob ein. Jakob aber hatte sein Zelt aufgeschlagen auf dem Gebirge, und Laban mit seinen Brüdern schlug sein Zelt auch auf dem Gebirge Gilead auf.26Da sprach Laban zu Jakob: Was hast du getan, dass du mich getäuscht hast und hast meine Töchter entführt, als wenn sie im Krieg gefangen wären?27Warum bist du heimlich geflohen und hast mich hintergangen und hast mir’s nicht angesagt, dass ich dich geleitet hätte mit Freuden, mit Liedern, mit Pauken und Harfen?28Und hast mich nicht einmal lassen meine Enkel und Töchter küssen? Nun, du hast töricht getan.29Ich hätte wohl so viel Macht, dass ich euch Böses antun könnte; aber eures Vaters Gott hat diese Nacht zu mir gesagt: Hüte dich, mit Jakob im Guten oder Bösen zu reden.30Und wenn du schon weggezogen bist und sehntest dich so sehr nach deines Vaters Hause, warum hast du mir dann aber meinen Gott gestohlen?31Jakob antwortete und sprach zu Laban: Ich fürchtete mich und dachte, du würdest deine Töchter von mir reißen.32Bei wem du aber deinen Gott findest, der sterbe! Hier vor unsern Brüdern suche das Deine bei mir und nimm’s hin. Jakob wusste aber nicht, dass Rahel ihn gestohlen hatte. (1 Mos 19:1)33Da ging Laban in die Zelte Jakobs und Leas und der beiden Mägde und fand nichts. Und ging aus dem Zelte Leas in das Zelt Rahels.34Rahel aber hatte den Hausgott genommen und unter den Kamelsattel gelegt und sich daraufgesetzt. Laban aber betastete das ganze Zelt und fand nichts.35Da sprach sie zu ihrem Vater: Mein Herr, zürne nicht, denn ich kann nicht aufstehen vor dir, denn es geht mir nach der Frauen Weise. Daher fand er den Hausgott nicht, wie sehr er auch suchte. (3 Mos 15:19)36Und Jakob wurde zornig und schalt Laban und sprach zu ihm: Was hab ich Übles getan oder gesündigt, dass du so hitzig hinter mir her bist?37Du hast all meinen Hausrat betastet. Was hast du von deinem Hausrat gefunden? Lege das her vor meinen und deinen Brüdern, dass sie zwischen uns beiden richten.38Diese zwanzig Jahre bin ich bei dir gewesen, deine Schafe und Ziegen haben keine Fehlgeburt gehabt; die Widder deiner Herde hab ich nie gegessen;39was die wilden Tiere zerrissen, brachte ich dir nicht, ich musste es ersetzen; du fordertest es von meiner Hand, es mochte mir des Tages oder des Nachts gestohlen sein. (2 Mos 22:11)40Des Tages kam ich um vor Hitze und des Nachts vor Frost und kein Schlaf kam in meine Augen.41So habe ich diese zwanzig Jahre in deinem Hause gedient, vierzehn um deine Töchter und sechs um deine Herde, und du hast mir meinen Lohn zehnmal verändert. (1 Mos 29:20; 1 Mos 29:30; 1 Mos 30:31)42Wenn nicht der Gott meines Vaters, der Gott Abrahams und der Schrecken Isaaks[1], auf meiner Seite gewesen wäre, du hättest mich leer ziehen lassen. Aber Gott hat mein Elend und meine Mühe angesehen und hat diese Nacht rechtes Urteil gesprochen.43Laban antwortete und sprach zu Jakob: Die Töchter sind meine Töchter und die Kinder sind meine Kinder und die Herden sind meine Herden und alles, was du siehst, ist mein. Was kann ich heute für meine Töchter oder ihre Kinder tun, die sie geboren haben? (2 Mos 21:4)44So komm nun und lass uns einen Bund schließen, ich und du, der ein Zeuge sei zwischen mir und dir.45Da nahm Jakob einen Stein und richtete ihn auf zu einem Steinmal46und sprach zu seinen Brüdern: Lest Steine auf! Und sie nahmen Steine und machten davon einen Haufen und aßen daselbst auf dem Steinhaufen.47Und Laban nannte ihn Jegar-Sahaduta, Jakob aber nannte ihn Gal-Ed. (1 Mos 23:1)48Da sprach Laban: Der Steinhaufe sei heute Zeuge zwischen mir und dir. Daher nennt man ihn Gal-Ed[2] (Jos 24:27)49und Mizpa[3]; denn er sprach: Der HERR wache als Späher über mir und dir, wenn wir voneinander gegangen sind, (Dom 11:11)50dass du meine Töchter nicht bedrückst oder andere Frauen dazunimmst zu meinen Töchtern. Es ist hier kein Mensch bei uns; siehe aber, Gott ist der Zeuge zwischen mir und dir.51Und Laban sprach weiter zu Jakob: Siehe, das ist der Haufe und das ist das Steinmal, das ich aufgerichtet habe zwischen mir und dir.52Dieser Steinhaufe sei Zeuge und das Steinmal sei auch Zeuge, dass ich nicht an diesem Haufen vorüberziehe zu dir hin oder du vorüberziehst zu mir hin an diesem Haufen und diesem Mal in böser Absicht!53Der Gott Abrahams und der Gott Nahors sei Richter zwischen uns – der Gott ihres Vaters! Und Jakob schwor bei dem Schrecken seines Vaters Isaak. (1 Mos 42:1)54Und Jakob opferte auf dem Gebirge und lud seine Brüder zum Essen. Und als sie gegessen hatten, blieben sie auf dem Gebirge über Nacht.