1Min lovsångs Gud, stå inte tyst och overksam.2Utan orsak går gudlösa människor till attack mot mig. De ljuger och talar illa om mig.3De har inget skäl till att hata och bekämpa mig, men de gör det ändå!4Jag älskar dem, men till och med när jag ber för dem visar de sin fiendskap.5De betalar tillbaka gott med ont och kärlek med hat.6Visa någon av mina fiender hur det känns! Låt en anklagare träda upp mot honom och sätt en domare över honom som inte håller sig till lagen.7Och när domen avkunnas, bör den lyda: skyldig. Till och med hans böner ska räknas som ett brott.8Låt hans år bli få och korta och låt andra stiga fram för att ta hans plats.9-10Må hans barn bli faderlösa och hans fru änka. Utan ro ska hans barn irra omkring som hemlösa tiggare, och deras hem ska ligga i ruiner.11Låt fordringsägarna överta all hans egendom och främlingarna allt han har förtjänat.12-13Ingen ska visa vänlighet mot honom, och ingen ska känna medlidande med hans föräldralösa barn. Låt dem dö och låt hans namn vara glömt redan av nästa generation.14Herren ska inte heller glömma det onda som denne fiendes förfäder gjort och han ska inte förlåta hans mors synder. Ha inget överseende med dem.15Tänk ständigt på allt ogudaktigt de har gjort och utplåna deras namn ur människors minne.16Denne fiende vägrade ju att göra gott mot andra och förföljde dem som hade det svårt. Han jagade de förtvivlade i döden.17Det bästa han visste var att förbanna andra, men nu träffar förbannelsen honom själv. Han välsignade aldrig andra, och nu får han själv ingen välsignelse!18Hans förbannelser har blivit en del av honom, precis som hans kläder. De är för honom som vatten som man dricker och som olja man smörjer in sig med.19Låt nu dessa förbannelser vila över honom och låt honom vara iklädd dem och ha dem som ett bälte kring sig.20Så ska Herren straffa min fiende, som ljuger om mig och hotar mig med döden.21Men Herre, stötta mig som du har lovat, och rädda mig eftersom din kärlek och godhet är så stor.22Jag är fattig och hjälplös och sårad i mitt innersta.23Mitt liv är som en skugga om kvällen som försvinner in i mörkret. Jag känner mig som en insekt på armen som man skakar av sig.24Mina knän känns svaga på grund av min fasta, och jag är bara skinn och ben.25När folk ser mig så skrattar de åt mig och skakar föraktfullt på huvudet.26Hjälp mig, Herre, min Gud! Fräls mig, för du är kärleksfull och god.27Låt mina fiender få se att det är du som räddar mig.28De kan sedan förbanna mig så mycket de vill, men du kommer att välsigna mig! När de angriper mig kommer de att stå där utskämda. Och när det sker kan jag vara glad igen.29Låt dem misslyckas i allt de gör och låt dem få skämmas!30Men jag ska alltid tacka Herren och prisa honom inför alla människor.31Han står på de fattigas och hungrigas sida för att rädda dem från deras fiender.
1Ein Lied von David. Mein Gott, ich lobe dich! Bitte schweige doch nicht!2Rücksichtslos gehen gottlose Menschen gegen mich vor, sie reißen ihren Mund auf und verleumden mich.3Sie bedrängen mich mit hasserfüllten Worten und bekämpfen mich ohne jeden Grund.4Meine Freundschaft beantworten sie mit Feindschaft, ich aber bete weiter zu dir.5Mit Bosheit zahlen sie mir heim, was ich ihnen Gutes tue; meiner Liebe setzen sie nur Hass entgegen.6O Herr, lass einen Ankläger gegen meinen Feind auftreten, der so ungerecht und gewissenlos ist wie er selbst. Schicke doch jemanden, der mit ihm ins Gericht geht![1]7Wenn das Urteil gefällt wird, soll er schuldig gesprochen werden. Selbst sein Gebet rechne ihm als Sünde an!8Er soll nicht mehr lange leben, und seine Stellung soll ein anderer bekommen.9Seine Kinder sollen zu Waisen werden, und seine Frau soll als Witwe zurückbleiben.10Ruhelos sollen seine Kinder umherirren und betteln, ihr Elternhaus lass zu einer Ruine verfallen.11Seine Gläubiger mögen seinen Besitz an sich reißen, und Fremde sollen rauben, was er sich erworben hat.12Niemand soll sein Andenken in Ehren halten und mit seinen verwaisten Kindern Mitleid haben.13Seine Nachkommen sollen ausgerottet werden, schon in der nächsten Generation möge ihr Name erlöschen.14Der HERR soll niemals das Unrecht vergessen, das die Vorfahren meines Feindes begingen, und auch die Schuld seiner Mutter soll nicht vergeben werden!15Die Sünden aller seiner Vorfahren sollen dem HERRN stets vor Augen stehen, doch an sie selbst soll niemand mehr denken!16Denn dieser Mensch dachte nicht daran, anderen Gutes zu tun. Die Armen und Hilflosen verfolgte er, und die Niedergeschlagenen trieb er in den Tod.17Er liebte es, andere zu verfluchen – nun soll der Fluch ihn selbst treffen! Er hasste es, andere zu segnen – darum bleibe der Segen von ihm fern!18Das Fluchen wurde ihm zur Gewohnheit, er hüllte sich darin ein wie in einen Mantel. Aber nun wird sein Fluch gegen ihn selbst wirksam: Er dringt in ihn ein wie Wasser, das man trinkt, und wie Öl, mit dem man sich einreibt.19Er soll ihn bedecken wie ein Gewand und ihn für immer einschnüren wie ein enger Gürtel!20Ja, HERR, damit strafe alle meine Feinde, alle, die mich so gehässig verleumden!21HERR, mein Gott, tritt für mich ein, es geht doch um deine Ehre! Rette mich, denn auf deine Gnade ist Verlass!22Ich bin niedergeschlagen und hilflos, im tiefsten Herzen verletzt.23Mein Leben gleicht einem Schatten am Abend, der bald in der Dunkelheit verschwindet. Ich bin wie eine Heuschrecke, die man vom Arm abschüttelt.24Vom vielen Fasten zittern mir die Knie, ich bin nur noch Haut und Knochen.25Für meine Feinde bin ich zum Gespött geworden; wenn sie mich sehen, schütteln sie den Kopf.26Hilf mir, HERR, und rette mich, denn du bist doch ein gnädiger Gott!27HERR, lass meine Feinde erkennen, dass du es bist, der alles so gefügt hat!28Mögen sie mich auch verwünschen – du wirst mich segnen! Sollen sie doch angreifen – sie werden dabei scheitern! Zuletzt werde ich, dein Diener, mich freuen.29Schimpf und Schande sollen über meine Ankläger kommen, sie sollen sie einhüllen wie ein Mantel!30Immer wieder will ich dem HERRN danken, in aller Öffentlichkeit will ich ihn loben.31Er steht dem Wehrlosen zur Seite und rettet ihn vor denen, die seinen Tod fordern.