Psalm 106 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Herren är god mot sitt folk

1 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet. 2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd? 3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga. 4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk! 5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom. 6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde. 7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet. 8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen. 9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken! 10 På så sätt räddade du dem från deras fiender. 11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll. 12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. 13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem, 14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen. 15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem. 16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst. 17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer. 18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor. 19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs. 21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet. 23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem. 24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat. 25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom. 26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen, 27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder. 28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar. 29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem. 30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten. 31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen. 32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer. 33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt. 34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem. 35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk 36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång. 37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord. 39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet. 40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky. 41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem. 43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd. 44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter. 45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender. 46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem. 47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig. 48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: "Amen! Halleluja!"

Hoffnung für alle

från Biblica

Wir haben schwere Schuld auf uns geladen!

1 Halleluja – lobt den HERRN! Dankt dem HERRN, denn er ist gut, und seine Gnade hört niemals auf! 2 Wer könnte seine mächtigen Taten alle aufzählen? Wer könnte ihn jemals genug loben? 3 Glücklich sind alle, die sich an seine Ordnungen halten und immer das tun, was in Gottes Augen recht ist! 4 HERR, denke auch an mich, wenn du deinem Volk hilfst; komm auch zu mir und rette mich! 5 Lass mich mit eigenen Augen sehen, wie du dein auserwähltes Volk beschenkst! Ich will mich gemeinsam mit ihnen freuen und mit denen jubeln, die zu dir gehören. 6 Wir haben schwere Schuld auf uns geladen – wie schon unsere Vorfahren. Wir haben Unrecht begangen und dich missachtet! 7 Schon unsere Väter in Ägypten wollten nicht aus deinen Wundern lernen. Schnell vergaßen sie, wie oft du ihnen deine Liebe gezeigt hattest. Am Ufer des Schilfmeers lehnten sie sich gegen dich auf. 8 Trotzdem befreite sie der HERR, um seinem Namen Ehre zu machen und ihnen seine große Macht zu beweisen. 9 Er befahl dem Schilfmeer, sich zu teilen, und schon türmten die Fluten sich auf. Er führte sein Volk mitten hindurch, als wäre es trockenes Land. 10-11 Das Wasser schlug über den Verfolgern zusammen, und nicht einer kam mit dem Leben davon. So rettete er sie aus der Gewalt ihrer Feinde, unter deren Hass sie so lange gelitten hatten. 12 Da endlich glaubten sie seinen Worten und lobten ihn mit ihren Liedern. 13 Doch schon bald vergaßen sie, was er für sie getan hatte. Sie wollten nicht darauf warten, dass sein Plan sich erfüllte. 14 In der Wüste forderten sie Gott heraus, in ihrer Gier verlangten sie, Fleisch zu essen. 15 Da gab er ihnen, wonach sie gierten, doch hinterher schickte er eine schreckliche Seuche. 16 Im Lager sah man voller Neid auf Mose und auf Aaron, den heiligen Diener des HERRN. 17 Da öffnete sich auf einmal die Erde und verschlang die Aufrührer: Datan, Abiram und ihre Familien wurden in der Tiefe begraben. 18 Dann brach ein Feuer aus unter denen, die zu ihnen hielten, und verbrannte sie, weil sie Gott missachtet hatten. 19 Am Berg Horeb goss sich das Volk Israel ein goldenes Kalb und betete dieses Standbild an. 20 Die Herrlichkeit ihres Gottes tauschten sie ein gegen das Abbild eines Gras fressenden Stiers! 21 Sie vergaßen Gott, ihren Retter, der in Ägypten mächtige Taten vollbracht hatte. 22 Sie dachten nicht mehr an seine Wunder, an sein furchterregendes Handeln am Schilfmeer. 23 Schon sprach Gott davon, sie alle zu vernichten, doch Mose, sein Auserwählter, setzte sich für sie ein. Er wandte Gottes Zorn von ihnen ab, so dass sie nicht getötet wurden. 24 Dann verschmähten sie das schöne Land, denn sie glaubten Gottes Zusagen nicht. 25 Sie blieben in ihren Zelten und schimpften über den HERRN; seine Worte nahmen sie längst nicht mehr ernst. 26 Da hob er seine Hand zum Schwur und sagte: »Ich werde sie in der Wüste umkommen lassen 27 und ihre Nachkommen unter die Völker zerstreuen, damit sie dort in der Fremde untergehen!« 28 Sie warfen sich Baal an den Hals, dem Gott vom Berg Peor, und aßen das Fleisch von Opfertieren, die man doch toten Götzen geweiht hatte. 29 Ihr gottloses Treiben reizte den HERRN zum Zorn, da brach eine schreckliche Seuche unter ihnen aus. 30 Pinhas aber griff ein und hielt Gericht, und die Seuche hörte auf zu wüten. 31 So fand er Gottes Anerkennung – er und seine Nachkommen für alle Zeit. 32 Auch bei der Felsenquelle von Meriba forderten die Israeliten Gottes Zorn heraus, ihretwegen brach über Mose das Verhängnis herein: 33 Sie hatten ihn so wütend gemacht, dass er sich zu unbedachten Worten hinreißen ließ. 34 Sie beachteten nicht den Befehl des HERRN, die anderen Völker zu vernichten. 35 Stattdessen vermischten sie sich mit ihnen und übernahmen deren schreckliche Bräuche: 36 Sie beteten die Götter der Kanaaniter an, die ihnen schließlich zum Verhängnis wurden. 37 Ihre eigenen Söhne und Töchter opferten sie den Dämonen. 38 Sie vergossen unschuldiges Blut und entweihten das Land, indem sie ihre Kinder zu Ehren der Götzen Kanaans schlachteten. 39 Durch ihre bösen Taten wurden sie unrein in Gottes Augen – mit ihrem Treiben brachen sie ihm die Treue. 40 Da geriet der HERR in Zorn über Israel und verabscheute sein eigenes Volk. 41 Er gab sie in die Hand fremder Völker; sie wurden beherrscht von denen, die sie hassten. 42 Ihre Feinde unterdrückten sie, ihrer Gewalt musste Israel sich beugen. 43 Immer wieder befreite sie der HERR, aber sie dachten gar nicht daran, ihm zu gehorchen. So sanken sie durch ihre Schuld immer tiefer ins Unglück. 44 Doch als Gott ihre verzweifelte Lage sah und ihre Hilfeschreie hörte, 45 da dachte er an seinen Bund mit ihnen. Ja, seine Liebe zu ihnen war stark, darum tat es ihm leid, dass er sie ihren Feinden ausgeliefert hatte. 46 Er ließ sie Erbarmen finden bei denen, die sie gefangen hielten. 47 Rette uns, HERR, unser Gott! Hol uns heraus aus den Völkern, die dich nicht kennen, und führe uns wieder zusammen! Dann werden wir deinen heiligen Namen preisen und dir voller Freude unseren Dank bringen. 48 Gelobt sei der HERR, der Gott Israels, jetzt und für alle Zeit! Und das ganze Volk soll antworten: »Amen! Lobt den HERRN. Halleluja!«